Att ta bladet från munnen

Så stod han där i talarstolen, David Cameron (parafras på prästen i Gösta Berlings saga) för sitt länge uppskjutna linjetal om bland annat EU. Och avfyrade en kritisk salva som så många européer länge väntat på – att EU måste reformeras i grunden. EU är på väg att mer och mer likna ett spöktåg utan tydligt mål, tidtabell och resrutt eller lokförare.

Budgeten som omsluter 142 miljarder euro är höljd i dunkel, den bisarra flyttcirkusen av Europaparlamentet mellan Bryssel och Strasbourg kostar cirka 2 miljarder kronor per år, Tysklands-Frankrikes totala dominans, vårt eget minimala inflytande och krisreceptet mot Grekland och andra skuldsatta länder är enligt min mening fel diagnos och fel operation (läge för Lex Maria). Projektet kostar Sverige 21,9 miljarder kronor per år, skattepengar som vi får betala som en solidarisk handling och för att vi kan fortsätta att sälja ”våra” varor på den gemensamma marknaden. Jag har alltid varit en varm europavän och stark anhängare till den inre marknaden, men sin fria rörlighet av människor, varor, tjänster och kapital som kan röra sig lika fritt i EU som inom ett och samma land. Men något håller på att gå snett och projektet trampar vatten. Det har gått 18 år sedan vi gick med i EU 1995 och under den tiden har man tyvärr inte lyckats stärka europakänslan, tillväxten eller utmaningarna från Kina och andra utvecklingsländer som håller på att springa förbi oss.  Vad har hänt med ursprungsidén? Vad har hänt med drömmen om de fyra friheterna och alla tankar om att stärka konkurrenskraften och att gå i bräschen för miljö, social rättvisa och integration.

Det som stör mig mest är bristen på kostnadskontroll, felprioriteringar, att inte alla har samma inflytande och att EU håller på att bli en gigantisk transfereringsmarknad för bidrag inom bland annat jordbruket istället för offensiv och visionär kraft för 28 länder.  EU måste också ha som kristallklart MÅL att vara självfinansierande och ha fokus på tillväxt, konkurrenskraft och utbildning/forskning i gemensamma projekt. Även ledarskapet kräver andra ”krigare” än byråkrater och sol och vårare. Det krävs politiker av Kofi Annans kaliber och inte säljare som José Manuel Barroso eller doldisar som ja vad heter han, hmm, jag tror det är Herman Van Rompuy. Men vem är det?

Camerons utspel är välkommet och nödvändigt.  Han gör det dessutom skickligt. Kommer ut som en sann EU-anhängare men med tydliga krav på reformer och förändringar annars går Storbritannien sannolikt ur detta bygga via en folkomröstning.  Ett faktum som nu alla måste förhålla sig till och som kommer att sätta fokus på förändringar. Det är allvar nu EU.  Det är dags för EU 2.0. Jag tar hatten av för detta välbehövliga initiativ! Nu gäller det även för Sverige att ta position.

david c

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*