Rättvisa och opartiskhet

I sitt inledningskapitel rättvisa och opartiskhet skisserar Rawls några av grunddragen i sin rättviseteori. Han beskriver först rättvisans roll i det sociala samarbetet och därefter går Rawls in på rättviseteorin där samhällskontraktet ersätts av en begynnelsesituation (där ingen får känna sin plats i samhället utan bedömer rättvisa utifrån vad som är bäst för samhället).

Rawls skriver att rättvisan är den främsta dygden för samhällets institutioner, på samma sätt som sanningen är dygden för ett tankesystem. Varje person har därför en på rättvisan okränkbarhet som inte ens samhället kan ställa sig över. Rättvisan innebär att man inte kan offra några personers rättvisa även om fler kan få dela på något större värde. Rättvisan får alltså inte ske på någon annans bekostnad eller bli föremål för köpslående eller kalkyler över samhällsintressen. Det finns undantag men bara om dessa är sämre eller man undviker en ännu större orättvisa. Kärnbegreppen sanning och rättvisa går inte att kompromissa om.

Rawls menar att dessa påståenden är alltför tillspetsade och uttrycker vår intuitiva uppfattning om rättvisan. Han vill alltså undersöka dessa teser och se om dessa är rimliga och hur man i så fall kan förklara dem.  Första steget är därför att fundera över principernas roll för rättvisa. Även om ett samhälle fungerar klanderfritt med ömsesidig respekt och samverkan finns det alltid motstridiga och sammanfallande intressen. Att samarbete ger mer än om var och en ska göra allt själv.  Alla vinner på detta sätt och därför finns det sammanfallande intressen. Men det finns också intressekonflikter om hur de gemensamma vinsterna ska fördelas. Därför menar Rawls behövs det ett antal principer för hur fördelningen ska ske som har sin grund i social rättvisa. Detta innebär ett sätt att fördela rättigheter och plikter i samhällets basinstitutioner och dessa bestämmer i sin tur hur samarbetets vinster och skatter ska fördelas.

I nästa moment adderar Rawls till den offentliga rättviseuppfattningen vid sidan av att samhället inte bara ska främja sina medlemmars bästa. Det innebär att alla känner till och respekterar spelreglerna och att det finns en gemensam synpunkt från vilket deras krav kan bedömas. En gemensam rättsuppfattning skapar balans och tydliga gränser enligt Rawls.

Samhället är nu sällan så välordnat. Det råder oftast diskussion om vad som är rättvist och orättvist och hur man ska definiera principerna för grundvillkoren för samhället. Trots detta så har vi alla en rättviseuppfattning om grundläggande rättigheter och plikter och hur samarbetets vinster ska fördelas. Rawls menar att det därför är naturligt att skilja rättvisebegreppet från de skiftande rättviseuppfattningarna.  Rättvisebegreppet blir en syntes av alla rättviseuppfattningar.  De som har olika rättviseuppfattningar kan i alla fall ställa sig bakom att institutioner behandlar alla lika och inte gynnar vissa på godtyckliga grunder. Medborgarna kan därför acceptera rättvisa institutioner eftersom det kan tolkas av var och en enligt de rättviseprinciper som man godtar enligt Rawls. Distinktionen avgör inte några viktiga frågor utan hjälper oss istället att se vilken roll de sociala rättviseprinciperna spelar.

Det är inte bara en viss överensstämmelse mellan rättsuppfattningar som är viktiga för ett samhälles utveckling. Det gäller också att kunna lösa sociala problem som har att göra med samordning, effektivitet och inte minst stabilitet.  Områden som är förknippade med rättviseproblemet.

rättvisa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*