Kyrkogården

Vissa människor har mer energi än andra eller så använder man energin på olika sätt. När olika personer går ur tiden, märker man vilken kraft som går förlorad.  Släkt och vänner går tysta runt som spökfigurer och tittar på allt, även det som gick snett. I varje sak finns ett minne – en upplevd tid. Något som hänt men som inte finns längre. Varje person har sin tid och till sist är det kyrkogården som gäller för alla. Här ligger alla hjältarna sida vida sida. På Norra kyrkogården i Kalmar ligger Herman Hammerth viloplats, som det sista han gjorde var att själv ta bilen och köra till lasarettet innan han gick bort. En stor lärarprofil med både pedagogisk och affärsmässig näsa. En man från enkla förhållanden som tog sig uppåt och fick inflytande.  Under varje sten ligger en stor berättelse och ett fantastiskt människoöde. Att besöka en kyrkogård är skönt. Gångarna är krattade, fontäner sprudlar, gräsmattor är välklippta och alla blommor, buskar och häckar är ytterst välvårdade. Det påminner mycket om den välskötta golfbanan Augusta National Golf Club, Georgia i USA. Det verkar inte spela någon roll vem som gör jobbet, för det har alltid varit fint här. En kyrkogård har liksom allt annat här en intressant historia.

Norra kyrkogården är belägen norr om Kalmar centrum, i anslutning till Skogskyrkogården. Norra kyrkogården ritades av stadsarkitekten i Kalmar J. F. Olsson. Han ritade också det begravningskapell som byggdes på platsen. Arbetena pågick 1908-1911 och kyrkogården invigdes den 17 september av domprosten Engström. Den del av kyrkogården som tillkom vid den här tiden anlades enligt klassicistiska principer t.ex. med gångar betonade av alléer och noga avgränsade gravkvarter. Samtidigt har kyrkogården fått en egen, friare form som inte sammanfaller med de klassicistiska principerna. Gångarna är raka men möts inte i räta vinklar. De går runt hela kyrkogården samt strålar samman till kyrkogårdens centrum vid kapellet. När kyrkogården anlades placerades köpegravarna utmed gångarna och i anslutning till kapellet medan linjegravsområden placerades inne i kvarteren. Köpegravarna kom på så sätt att bilda ramar runt linjegravarna. Även in i döden så ska det tydligen finnas sociala skillnader.

När mormor levde åkte jag alltid in och vattnade blommorna vid Boris grav och satt en stund innan jag for iväg för att spela tennis eller sparka fotboll. Jag var verkligen stamkund på denna kyrkogård. Här finns ett lugn, en frizon med svalkande träd och en angenäm stillhet fast det bara ligger ett stenkast från centrum. Det kunde jag känna redan som tioåring och den känslan är likadan nu när jag visar Gustaf de olika gravarna.  Vårt ekollon verkar innehålla samma beståndsdelar livet igenom.  Det är egentligen bara ekens form och förfining av grundinnehållet som skiljer ett ungt liv från ett gammalt. Man kan alltid lära sig av varandra.

Att ta vägen förbi en kyrkogård är inte alls så dumt. Det är ett bra tillfälle att upptäcka och få ro att värdera livet fullt ut. Det är också bra med gravstenar eller kors, så att man kan gå till något. Att strö ut en människa i en minneslund tycker jag känns slarvigt och lättvindligt. Visst kan det vara svårt för släktingar att sköta om en grav, men den lilla kostnaden tycker jag gott man kan ta. Pengarna bränns i alla fall av på massa dumheter.

IMG_0188[1]