Höstens prolog

Solen sticker igenom sina strålar i de roströda träden. Det kommer en svag vind och från träden släpps en virvel av tunna löv. Det som ut som ett musikstycke, där löven är som toner som lämnar kompositionen och far iväg. Det är poetiskt. När vinden matar på och mängder med löv snurrar runt så liknar det ett crescendo.  Marken bli gul istället för grön. I horisonten samlas tunga moln upp och ger en mörk botten – det är klara färger på hösten. Det är snart dags att börja packa ihop alla utomhussaker och dra sig inåt mot kakelugnarnas och kaminernas värme. För mig behövs hösten för att kunna börja läsa. Jag är alldeles för aktiv på sommaren och då har jag svårt att sitta still med en trave böcker. När tempot går ner går även skrivandet och tänkandet bättre.  Det är en bra tid för att fundera på sina mål och reflektera på det som sker.

Den här sommaren har gått i golfens tecken. Det bara blev så och målet hcp 15 ligger plötsligt inom räckhåll. Det kunde jag aldrig drömma om. Jag är verkligen glad för att det blev så och här finns också en bra sysselsättning för äldre dar. Även golfbanorna ömsar nu skinn och blir mer likt ett älgpass. Nya färger tränger fram från ruffen, dikena och även på greenerna tar smålöven över.  Plötsligt blir det mycket färger – gult, brunt, grönt och blått dominerar synfältet från tee.  Det som hänger kvar från sommaren och fortsätter är löpningen.  Numera är Gustaf med och han knaprar in varje gång och det blir svårt att hålla jämn steg med honom om något år.  Jag som sprungit i tjugo år och han i ett år, är redan ifatt (trots min sex Stockholm Maratonlopp sedan 2005). Det är konstigt och säger något om kroppens livscykel. Han är mjuk och vig medan jag är stel och tar tid innan jag kommer igång. Löparmålen revideras. Nu är det 45 minuter på en mil istället för 40 minuter när det var som bäst. Inte så illa kanske men inte alls vad jag vill. Det är lite av höstens budskap. Allt har sin tid och till slut blir både naturen och människan mull även om det inte låter så skojigt. Sensmoralen är att ta tillvara tiden och göra något bra och viktigt för sig själv och alla andra människor. Att se till att göra samhället bättre än vad det är. Att inte spilla bort tid på nonsens utan att försöka leva varje dag som om det vore den sista. Så långt höstens musikstycke innan efterordet.

I höstlandskapet väller mängder av sinnesintryck in. Bara man blundar och tittar igen så inser man hur oändligt mycket vi varseblir på en sekund. Hur det strömmar in sinnesintryck i vårt medvetande. Vart tar allt vägen, eftersom informationen inte kan försvinna? Är människan ett gigantiskt USB-minne eller är allt projektioner och reflektioner från den yttersta randen? Regndropparna väcker upp mig i funderingarna och det är bara att ta långa älgkliv till bilen innan man blir helt dygnsur. Höstens prolog har börjat.

komposition