Holymorfism

Det är svårt att inte häpnas över Aristoteles djupa tänkande. Hans begrepp holymorfism betyder att alla substanser (som oss människor) utgörs av materia och form.  Även hans synsätt att alla förändringar och tillblivelse handlar om en övergång från ”potentialitet” till ”aktualitet”, är intressant. Först finns inte saken, sedan finns den. I någon mening måste alltså saken uppstå ur tomma intet. En smörkniv som täljs fram från ett trästycke, kommer från trädet och finns i så fall där redan från början. Så är det med våra egna liv, vi tonar fram eller träder fram med olika verksamheter från något som finns från början och tillförs oss under livet.  Det borde vara så att vi med förnuftets hjälp kan påverka det potentiella . Frågan är bara vad det potentiella är och består av och hur processen går till för att påverka detta?  

Aristoteles menar också att materia och form är orsaker tillsammans med verkande orsaker och ändamålsorsaker. Dessa bildar de fyra orsakerna som i princip ska kunna förklara alla substanser och egenskaper.  Det är synd att Aristoteles inte var lite flinkare med pennan – hans texter är relativt tungrodda. En läsning av boken De Interpretatione är inte direkt någon skönlitterär upplevelse, utan en tuff och kunskapsmässig utmaning om oppositionskvadranten, konträra begrepp liksom kontradiktoriska affirmationer och negationer. Det är som en arkeologisk utgrävning, det gäller att mejsla fram och gå varligt tillväga för att förstå och ta in budskapen.   

Att dessa texter skrevs för cirka 2 500 år sedan gör inte saken sämre. Det är nästan obegripligt att förstå att hans tänkande fortfarande är aktuellt. Aristoteles böcker låg till grund för Ars Vetus och Ars Nova, som var läroboken med stort L,  i all universitetsundervisning i cirka 400-500 år och finns alltså fortfarande kvar.

Att substanser och föremål förändras från potentiellt till något aktuellt verkar logiskt. Men det verkar inte som om Aristoteles har någon plan för ”återvinning”, om vad som händer när jordelivet är slut. Blir formen åter materia eller vad händer?  Vi uppstår, existerar och försvinner. Sokrates menar att själen eller formen fortsätter medan kroppen blir mull.

Vi går in i olika ”rum ”och ur ”rum” som villiga arbetsmyror. På något sätt är allt en fråga om materia, energi och kanske form.  Kanske är det formen som är vårt psyke, vårt medvetande och det som skiljer oss från djur och växter här på jorden.  Det är detta som Sokrates kallar själen och enligt Aristoteles så är det förnuftssjälen som är upphovet till förändringar och tillblivelse. Det är klurigt att förstå vårt psyke och medvetande. Frågan är om vårt psyke kan förstå sig själv, kan förstå ”tinget i sig själv” eller om vi alltid tittar på oss själva från den andras perspektiv.

Det är svårt att förstå sig själv, hur idéer uppstår och förvandlas till föremål.  Eller hur våra liv blir som de blir. Eller är det så att vi inte har förstått Aristoteles och gjort hemläxan och benat ut orsakerna till vår materia, form, verkande orsaker och ändamål. Kanske får vi gå tillbaka och till filosofens utgrävningar och leta vidare .