Platons Faidon – Filosofin, livet och döden (del 2 av 3)

platon platon

Platons texter är något helt annat än den vanlig skönlitteratur, ekonomi- eller managementlitteratur som jag vanligtvis läser. De här texterna är ungefär som en arkeologisk utgrävning där man sakta men säkert får mejsla fram skatterna. Platons böcker är alltså riktiga källor och kunskapsbrunnar som man kan lära sig mycket av. Här kommer lite friskt källvatten från Faidon;

Det behövs ett par omläsningar innan man kommer in i texten och förstår Platons poäng och syfte. Enligt dialogen Faidon så verkar Sokrates nästan lycklig av att slutet närmar sig. Han frågar varför visa människor ska fly när man kommer till nya gudar och avlidna visa som är vida överlägsna de människor som finns på jorden.

Sokrates menar att de som ägnar sig åt filosofi på det rätt sättet förbereder sig för att dö (64a). Han ser döden som att själen lösgör sig från kroppen och blir sig själv. Filosofen ägnar sig inte åt kroppen och att smycka denna med skor, kläder och andra attribut utan vänder sig mot själen och förnuftet. Sokrates menar att kroppen till och med är ett hinder för att förvärva klokskap. Han menar att synen, hörsel eller känsel (alltså sinnesförnimmelserna) inte bidrar till sanningen. Detta tycker jag är lite väl förenklat. Däremot kan jag hålla med om att kroppen med sina sjukdomar och försämrade sinnen kan begränsa möjligheten att utveckla klokskap. Sokrates hyllar tankarna och förnuftet (här finns starka drag av Platons lära) och att själen resonerar bäst med sig själv när den inte störs av kroppen eller yttre begär. Bäst är att bryta alla förbindelser och kontakt med kroppen och sträcka sig efter det som är (65 c).

Sokrates menar alltså att kroppen stör och förirrar själen på ett negativt sätt. Han menar också att sanningen inte kan fullbordas med kroppen i släptåg. Han tycks mena att människan ägnar för mycket tid åt att tillreda mat, äta, bota sjukdomar, drivas iväg av sina lustar, begär och rädslor som helt enkelt fjärmar oss från det rena sanningssökandet. Han menar även att krig och strider uppkommer från kroppen och dess begär att skaffa rikedomar och makt. Det finns kort och gott ingen möjlighet att nå ren kunskap så länge vi lever utan detta kan bara ske efter döden (i annat fall kan vi aldrig nå detta överhuvudtaget).  Jag uppfattar att Sokrates (67a) menar att detta sker då själen skiljs från kroppen och blir själv för sig själv i döden. Det är bland annat därför filosofen Sokrates inte frukar döden utan hoppfullt ser fram emot detta ögonblick. På sätt och vis är detta en positivistisk livsåskådning. Han menar att det finns en existens för de döda och att tillvaron blir mycket bättre för de goda än för de onda (en moralisk markering av Platon).

Konsekvensen av detta är att filosoferna som filosoferar på det rätta sättet över sig för att dö och att dessa minst av alla fruktar döden. Sokrates menar att de som blir upprörd av att dö inte är någon riktig filosof. De är rädda för att berövas njutningar och begären. För Sokrates är det istället hoppet att uppgå i ett rent tillstånd av klokskap som hägrar. Här på dödsbädden menar Sokrates att han livet igenom har strävat efter vishet, klokskap och sanningen på samma sätt som backanterna. Jag tror faktiskt att Sokrates själv tror att han blir belönad av gudarna i och med hans livsval och fromhet. 

Sokrates får en berättigad fråga från Kebes om inte också själen löses upp vid dödsögonblicket (70 a). Filosofen tar sig an denna fråga och nu är det allvar. Inte ens komediförfattarna menar Sokrates kan längre påstå att han håller utläggningar om sådant som inte angår honom.

Sokrates börjar med frågan: Finns de döda människornas själar i Hades eller inte? Därefter börjar han med sin omistliga fråge- eller påståendemetod: att motsats föds ur motsats och aldrig ur något annat. Exempelvis menar han att det sköna är motsats till det fula, det rättvisa till det orättvisa och så vidare. Hans grundbevis blir att sakerna uppstår ur varande och det ena blir alltid den andra, den andra alltid till den ena. Alltså en dubbelriktad process. Motsatsen till att leva är att vara död menar Sokrates och motsatsen till att vara död är att var levande (71d). På detta sätt menar Sokrates att döden ger upphov till livet och att leva upp på nytt innebär att födelse går från de döda till de levande.

Sokrates menar att det finns någon form av kretslopp (han nämner cirklar) och om det inte skulle finnas, skulle det bara finns en rak födelseriktning från det ena till det motsatta som aldrig gick tillbaka till det ena och svängde runt.  Då skulle alla ting till slut se likadana ut menar filosofen och därmed skulle allt befinna sig i samma tillstånd och upphöra att födas och bli till (72b). Här finns en begreppslig eller språklig poäng som jag delar.

Sokrates menar att allt detta är fakta, återvändandet till livet, de levandes födelse ur de döda och att de dödas själar finns till. Kebes knyter ihop Sokrates lära med det som han tidigare har sagt, nämligen att kunskapsinhämtningen är en återerinring från föregående tid (73a).

Sammanfattning

Sokrates slutdom är alltså att själen är odödlig och återkommer till livet. Han menar att kroppen begränsar själen från att nå full sanning och klokskap. Kroppen distraherar själen och för den på villovägar. Sokrates menar att allt måste födas ur motsatser. När något blir mindre är det först större innan det blir mindre. Jag tycker själv att Sokrates ”bevis” stämmer väl in på begreppen, tingen och dygderna. Men att det döda ligger till grund för livet är alltför mycket metafysik även om det ger oss hopp och en moralisk grund att stå på.

Idealet för Sokrates är att söka kunskaper, söka klokskapen och vägen till sanningen. Däri ligger lyckan och därmed en belöning när det är dags för döden. Det finns en tydlig moralisk halt i dialogerna. Jag tycker att Platon skymtar fram i Kebes och Simmias frågor.  De förefaller mig som om Platon vill utveckla Sokrates grundtankar och dra ut konsekvenserna fullt ut. Detta medför att Sokrates inlemmas i Platons idévärld. Jag tror själv att Sokrates var en mer praktisk man som var mer fokuserad på språket, begreppen, sanningen, debatten och klokskapen. Han ansågs ju av oraklet i Delfi som den visaste på grund av att han insåg sin egen okunnighet och strävade efter ny kunskap. Att han då skulle kunna ha kunskap om döda själar, återfödelsen och tidigare liv verkar inte rimligt med tanke på hans livsgärning.

Om Sokrates skulle ha benat ut frågorna om återfödelse och våra döda själar så tror definitivt att han skulle ha skrivit ner detta. Men så skedde inte. Det är istället Platon som analyserat och utvecklat Sokrates grundtankar som kommer fram till dessa slutsatser. Han har ett annat utgångsläge och kan ta vid där Sokrates slutade. På detta sätt får han också en annan distans och kan verkligen fullborda Sokrates tankegångar. Det som är intressant med Sokrates är hans sökande efter sanning och att han ser sanningen som absolut till skillnad mot sofisterna. Det påminner om när ett företag strävar efter absolut kvalitet. Det finns faktiskt en absolut kvalitet som mäts som noll fel per tusen transaktioner. Detta är omdiskuterat men går att uppnå även om det krävs enorma ansträngningar.

Jag kan också tycka att Sokrates nedgörning av kroppen är underlig. Han måste ha insett att människan använder sina sinnesförnimmelser för att fånga in det som förnuftet bearbetar. Utan våra sinnen har vi sannolikt inget förnuft. Våra sinnen och förnuftet hänger ihop i ett system. Kanske beror det på att Sokrates som det sägs, var ganska ful och stördes av det ytliga livet i Athen liksom på det förljugna maktsamhället som faktiskt dödar honom.  Allt detta fick kanske representera kroppen. Det går också att vända på detta och säga att kroppen är en förutsättning för vårt förnuft. En energisk och frisk kropp utvecklar sannolikt förnuftet och våra tankar.

Styrkan i Faidon är att den ger oss hoppet och drömmen om evigt liv eller evigheten. Att vi aldrig går under. Det finns avsnitt i dialogerna som är svåra att förbigå (exempelvis begreppet återerinran).  Alla människor föds med olika begåvningar och gåvor som sannolikt inte bara kan handla om krass materialism. Det är denna svåra dimension, det översinnliga, som både Sokrates och Platon brottas med under sina liv. Att dö är alltså inget problem om man har filosoferat på rätt sätt. Sokrates är säker på att det väntar någon form av belöning och att han återvänder till livet. Beviset för detta är att motsats föds ur motsats. Här är jag mer tveksam eftersom det inte finns några människor som stigit fram och berätta om denna process. Sokrates hävdar att återerinringen är tecknet på detta, men även här är jag tveksam. Avslutningsvis så finns det en styrka i dessa argument som levt kvar långt in i vår egen tid, vilket kanske kan tala för att de slår an något hos oss som vi inte kan värja oss mot.    

 ”Likheten själv” –  från dialogen Faidon

När det gäller begreppet ”likheten själv” börjar Platon med minnet eller det han kallar för återerinran. För att kunna återerinra sig något behöver vi ha haft kunskaper om detta tidigare. Jag ska byta från vinterdäcken till sommardäck och för att kunna göra detta så måste jag ha någon form av tidigare kunskap. Platon menar också att man kan återerinra sig det som är lika och det som är olika. Sokrates beskriver att en flicka som ser en lyra kan förknippa denna lyra med pojken som spelade på denna. Även när man ser Simmias kan man även tänka på Kebes. Ser man en bild av Simmias kan man också återerinra sig Simmias själv menar Sokrates. Man kan alltså återerinra sig ting som är lika och ting som är olika (74a). Sokrates menar dock att det finns något som är det lika självt och något som existerar och som lika föremål aldrig kan uppnå.  Detta är utgångspunkten för hans undersökning varifrån denna kunskap egentligen kommer. Är det från de konkreta föremålen, träbitar, stenar eller kvistar som vi ser och uppfattar som lika som ”konstituerar” begreppet likhet ?  Eller, är det att stenar och träbitar som är lika kan framstå som både lika och olika, fast de förblir desamma. Sokrates menar att det alltid finns en diskrepans mellan saker som vi uppfattar som lika och det lika självt. Att det inte är samma sak. Det paradoxala tycks Sokrates mena är att det är från föremålen som är annorlunda än det lika självt som vi har fått kunskap om det lika självt eller mer rätt; iakttagelsen har ”väckt” upp en dold insikt. Så länge åsynen av en sak får oss att tänka på en annan, likt eller olikt, så handlar det om återerinring. När det gäller föremål som vi uppfattar som identiskt lika så finns det alltid ett gap mellan föremålens likhet och det lika själv. Här skulle det ha vara intressant att höra Sokrates uppfattning om eventuella brister på likhet när det gäller två identiska trianglar, kvadrater eller två identiska matematiska tal, typ Pythagoras sats.

Sokrates menar att vi måste ha en förhandskunskap om det lika före den tid då vi för första gången ser saker som är lika (75a). Här tycker jag att Sokrates har ganska svaga bevis för sin ståndpunkt. Det kan lika gärna vara så att sinnena samlar in information som förnuftet behandlar och att begreppen utvecklas i takt med språket växer fram. Sokrates för inget resonemang kring språkets betydelse och relation till världen. Däremot så har Platon en poäng eftersom begreppsutvecklingen inte kan komma till av sig själv. Men frågan är vad som är hönan och ägget eller både och. 

Vi kan bara använda våra sinnesförnimmelser för att uppfatta att det lika strävar mot det som är likt men också se att det aldrig lyckas nå det. Det som Sokrates inte tar upp är hur våra sinnen fungerar och tolkar verkligheten. Vi kanske uppfattar skevheter som inte finns eller så är skevheterna en del i likheten. Likväl som sinnena kan styra oss fel så kanske de också kan styra oss rätt?  Jag tror i och för sig att Platon redan har dömt ut sinnesvärlden och våra sinnen innan han skriver Faidon. Han fortsätter istället sin bevisföring med att vi måste ha kunskap om likheten självt innan vi börjar se, höra och använda våra sinnen.

Kunskapen måste alltså finnas före våra sinnen och därmed måste vi ha fått den innan vi föddes enligt Sokrates. Han menar att alla dessa begrepp som likheten självt har vi med oss från ”andra sidan” (75d). 

I resonemanget med Simmias och Kebes hamnar man vid ett vägskäl: Antingen föds vi med dessa kunskaper (likheten självt) och bär med oss dessa insikter eller så är allt vi lär oss från födelsen och framåt, ständigt en återerinran av vad vi lärt oss från första dagen osv.  Vi kan alltså inte ha kunskap om något annat än det som vi hittills lärt oss i våra liv. Samma sak gäller med vårt språk och våra tankar. Jag tycker det är en klok uppställning som Sokrates gör och framtvingar på detta sätt ett ställningstagande av Simmias.

Jag tycker däremot att Sokrates kommer undan lite för enkelt när det gäller resonemanget om själarna (76c). Sokrates menar att våra själar inte kan ha fått kunskap om dessa begrepp efter det att vi fötts. Varför inte? Här skulle Simmias varit lite mer på hugget. Sokrates konstaterar nu att själarna finns och att dessa finns innan de uppgår i den mänskliga kroppen. Invändningarna från lärljungarna blir inte bra när de ifrågasätter vad som händer med själen efter döden. Detta kan Sokrates lätt förklara; att allt levande föds ur det döda. Sokrates går ni vidare och reder ut varat självt som måste vara oföränderligt och befinna sig i exakt samma tillstånd. När det gäller mångfalden som hästar, kläder, hus eller med saker som är lika så är dessa föränderliga. Samma sak gäller för själen och kroppen, där kroppen är föränderlig och själen något osynligt och oföränderligt. Sokrates menar att själen är en del av det rena varandet, den rena formen eller rena idéerna och att det är därför som människan kan urskilja det sköna, likheten, rättvisan osv. Själen tar med sig denna kunskap och livsvisdom från tidigare liv till kroppen och har alltid denna visdom inom sig. Därför kan man uppfatta likheten i sig självt, innan sinnena tas i bruk och även när sinnena används.

Detta hänger också ihop med att Platon inför en tredje kategori, mellan ”det som inte är” och ”det som är” som han kallar ”det som blir”. Skillnaden mellan det blivande och det varande handlar om sinnevärlden och idévärlden.  Platon inför också begreppen deltagande och avbildande. Platon anser att ett vackert ting, är vackert i kraft av det deltar i det vackra självt. Och att varje vackert ting efterliknar det vackra i sig självt. Det vackra tinget deltar i skönheten som gör att det blir vackert.

Sammanfattning

Hela tanken kring återerinringen handlar till slut om återfödelsen och människans enorma möjlighet att odla fram dygderna som finns nedlagda i människans själ. Om man undervisas på rätt sätt eller filosoferar på rätt sätt så kan man mejsla fram denna karaktär som skapar ett lyckligt och eftersträvansvärt liv. Det är en väldigt hoppfull och positiv livsåskådning. Sokrates vill visa att det spelar ingen roll om vi betraktar stenar som lika eller olika.

Vi har alltid enligt honom en ”universell” och tidslös kunskap kring likheten i oss själva, och det är med denna lins eller glasögon som vi bedömer stenarna.

Dessa kan se lika ut men kommer aldrig att vara lika i verkligheten vid ingående undersökning. Vi relaterar alltså enskilda föremål till ett gudomligt begrepp.  Sokrates vill visa en logisk kedja från återerinran av kunskaper, till att likheten för oss kan var både lika och olika till att själen är oföränderlig precis som idéerna är. Likheten i sig själv är en grundidé som själen tar med sig från den rena varat till kroppen och gör att människan kan uppfatta vad begreppet likheten i sig självt innebär trots att det inte finns något som är precis lika i verkligheten.

Jag tror att det är exakt tvärtom. Vi suger in kunskap om enkla ting till att börja med. Dessa utvecklas i takt med att våra liv. Till slut har vi en omfattande tanke- och språkvärld som vidgar de enskilda tingen till begrepp och principer etc. När vi föds har vi inget språk. Det är ingen nyfödd som talar något språk. Efter födseln utvecklas språket och vi kan börja namnge olika föremål. Till slut har vi ett språk och en begreppsapparat som kan beskriva fantastiska saker som Platon gör i Faidon. Tankarna och idéerna är en relation till språket. Jag tror att likheten i sig självt först och främst är en ren språklig konstruktion som Sokrates undersöker. Det skulle kunna vara möjligt att likheten i sig självt existerar som Sokrates säger, men att vi i sådana fall inte kan uppfatta denna med våra åskådningsformer och kategorier. Lika lite som vi kan förstå tinget-i-sig självt. Det blir onåbart för vår kunskapssträvan även om det skulle kunna vara möjligt att det existerar. Eller så är det bara vissa som exempelvis Platon som faktiskt kan nå en visdom som öppnar sådana perspektiv.

Bilden på onslaget visar hur Platon pekar mot himlen, gud och de högre idéernas värld medan Aristoteles pekar mot jorden och spelreglerna som finns i moralen, lagen och i de mänskliga relationerna. Här fanns en skillnad mellan filosofernas synsätt och utgångspunker.