Svalornas filosofi

Landsvale

Jag sitter och tittar på alla svalorna och får mina tankar. Deras luftakrobatik är något enastående. Det är ett fint skådespel, hur de använder sina vingar och sina ljudsignaler för att navigera. De börjar dra ihop sig för storflytten – utvandringen till Afrika. Förberedelserna påminner om hur atleterna tränar inför ett olympiskt spel.

En annan sak är deras ihärdiga byggmetoder och hur fint de lyckas placera sina bon i de mest svåråtkomliga hörnen under takåsen. De blir mycket skräp efter dessa flygare men det får man liksom ta och skrapa av. Just nu har ungarna lämnat boet och det är dessa vildbasar som kör så det svissar i luften. Ibland kommer de en svärm stor som ett pariserhjul när de jagar varandra. Då liknar det en atom med mycket stark laddning.

Jag tänker på våra barn som också är på väg att lämna boet. De är samma förlopp. Det svissar bara till nu för tiden. Vi är också tillbaka på ruta ett, då det bara var vi två, Gunilla och jag. Det har varit tuffa tider mellan varven och visst finns här många skavanker och händelser som kunde gjorts annorlunda.  Men vi har rett ut livsgarnet efter tjugo år. Det blev som en ketchupflaska – allt kom på en gång. Pluggen gick så att säga ur 1991. Barn, boenden, jobb, utbildningar, skolor, läxor, konsumtion, inköp, flyttar, bilar, jobbyten, renoveringar, nya och förlorade vänner, dödsfall, vidareutbildning, skulder, aktier och fonder,  datorer och IT och mycket mycket mer.  Det har verkligen hänt mycket på dessa arma tjugo år. Nu kanske man i bästa fall har 30 år kvar då föräldraskapet klingat av. Det är både mycket tid och ett alltmer tomt timglas. Här handlar det verkligen om perspektiv och att ta ut en ny kurs. Nu går inte sakerna av sig själv längre. Nu får man själv ta initiativ och bli aktiv som ”projektledare”.

Vad har jag då hittills lärt mig av livet?

Här kommer några nedslag – lite huller om buller som det tenderar att göra i livet. Livet är både logiskt och spontant. Det är i hög grad oförutsägbart för oss människor men på ett högre plan är det relativt förutsägbart. Det är roligare om man är två eller flera. Jag unnar alla människor att få leva med en annan människa (om man själv inte väljer att leva ensam). Att vara en familj är lärorikt och jobbigt. Men att vara utan denna erfarenhet – skulle ha gjort mitt liv fattigare.

Vidare; man kan inte äga något. Allt vi omger oss med är till låns för en viss tid. Till slut betyder saker och pengar ingenting. Det som betyder något är människor och vänskap. Vi är alltid beroende av andra. Kärlek måste förtjänas och genom ödmjukhet så öppnas världens silverblick. Sociala markörer är ett tomt skal.

Vår pilgrimsväg är vår egen och den är helt unik. Vi kan inte välja någon annan väg än den vi valt. Vi är vårt eget facit. Det svåra är att härleda vilka variabler som ingår i ekvationen.  Inga val skulle kunna ha gjorts annorlunda. Alla människor är unika och vi kan lära av alla. Ett livslångt lärande är eftersträvansvärt liksom god motion. Det är helt meningslöst att vara negativ eller aggressiv. De leder inte framåt utan kostar för alla. En positiv inställning ger mycket energi. Just energi, är det ända som skiljer oss människor. Vissa har mycket och andra har mindre. Det finns sannolikt ingen rättvisa. Jag tror att ett moraliskt beteende och handlingar ger oss frid och ro.  Att utveckla vår karaktär är vårt stora livsmål. Där tror jag Aristoteles hade rätt. Att kriga är det sämsta i livet. Livet är som jag ser det mycket större än vad vi förstår och inser. Jag tror att generositet, energi och en positiv livssyn kan hålla oss friska och ge andra människor hjälp på sin vandring. Samarbete är det bästa som finns. I grund och botten tror jag Jesus var en bra karl som predikade kärlek och samförstånd, trots att Bibeln är tråkig och bitvis brutal och långrandig.

Visst går det att säga mycket mer. Men, detta är kärnan för mig. Att hjälpa andra, att utveckla sitt eget livsmål och att ha en vänlig och positiv livsinställning. Så ser mitt statement ut efter snart 50 år.