Naturscen – dagliga speglingar

Det är mörkt utan att bli riktigt nattsvart. Klockan är runt nio på kvällen och månen lyser med hela sitt stora ansikte. Det är fullmåne och det ser ut som om någon håller i en jätteficklampa.

På himlen blir färgerna utspädda som vattenfärger. Det flyter ut och långa stråk av strålar som påminner om dova solstrålar syns på hela himlen. Ett konstverk av ljus.  I djupet syns stjärnorna som påminner om en stad från luften.  Några stjärnor blinkar, det är ljuset från flygplanen som har rutten söderut.

Det är först på kvällen som man förstår vilken flygtrafik som råder i lufthavet.  Varje gång jag går ut från den vedeldade bastun och tar en paus så ser jag flygplan med sitt blinkande ljus. Det påminner om en motorväg sent på kvällen.

Framför mig har isen lagt sig på Östra Lägern– den är spegelblank och månen ljus lyser upp isen som en fotbollarena på kvällen. Träden ser ut som kulisser eller modern grafik. Marken påminner om en oljemålning. Jag väntar nästan på att någon ska göra en entré.

Jag kan förstå att dåtidens folk såg något trolskt i sådana här scener. När det flaxar till något alldeles bredvid mig förstår jag vilken magi det finns i dessa urtillstånd.  

På avstånd lyser bastun som en smältugn. Att gå från hetta till kyla är en spännande övergång. Där inne är det cirka 70 grader varmt och här ute är det minus sju grader.

Konstrasterna gör att man får syn på många olika detaljer som man annars missar. I kylan hör man isens knäpp och känner hur marken stramas till när kylan knackar på. Där inne, hör man vedens ojämna kamp och ljudet från alla vattendroppar som knäpper som ett morsemeddelande.  Jag lyssnar och försöker tyda – en av meningen går att tolka som: det är mörkt och varmt.

Det är trettondagsafton och tankarna fördjupas om Bless och målen för de nya åren. Jag tänker på att varje dag har sådan här speglingar som det gäller att uppmärksamma och inte rusa förbi. I dessa stunder finns mer visdom än i litteraturen och varje dag inbjuder till nya äventyr.  

Gustaf kommer in och vi sitter länge och pratar om framtiden och vad som fungerar bra i skolan och allt kring träning och gym. Vilken fin son har är. Jag imponeras av hans mognad och självständighet. Tänk om jag haft dessa förutsättningar säger jag och han skrattar.  Han har hela livet framför sig och är redan genomklok. Vi har haft fem väldigt fina år här i Eksjö som stärkt Gustaf.  

Bastun är en bra plats för samtal. Jag förstår varför finnarna gärna tar viktiga samtal i bastun. Här är man liksom på samma nivå eller jämställd fot. Man sitter och svettas utan yttre attribut. Här inne är det bara de egna tankarna som gäller. Det är ett rättvist forum där man kan säga saker som är svår att dryfta i normala fall.  En bastu är en bra psykologistol. Det som sägs blir också djupare och man kommer snabbt in på filosofiska och väsentliga områden.  Det är märkligt. Eller så är det ett svagt eko från vårt inre, när vi satt framför elden i grottan och la upp strategier för överlevnad och hur man skulle samarbete för att fånga olika byten. Då fanns det inte plats för förströelser eller några ytligheter. Då var allt existentiellt. Kanske är det därför som samtalen fördjupas under braskaminens sken. När vi går ut från bastun så lyser månens sken upp hela landskapet så att allt ser ut som ett stort konstverk.