Gentlemen – 35 år senare

Sonen Gustaf har haft en redovisning av Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag kommer så väl ihåg när jag  läste den i 20 års åldern och hur fantastisk jag tyckte den var. Romanen grep tag i mig och jag gillade alla krånglig ord och berättelsens fiktiva och realistiska delar. Det var Stockholm och det var Hornsgatan 29 C som även var min längtans dröm när det gällde att hitta min egen lya. Det var tidigt 80-tal. Söder var magiskt och det fanns fortfarande möjligheter att komma över billiga lägenheter.

Nu är det 2015, en annan värld, när Gustaf är ung och läser boken för första gången. Vi pratar om innehållet och uppbyggnaden när vi är ute och springer. Mängder av gamla minnen väcks till liv som jag helt glömt bort.  Jag slås av hur väl han förstår historien och vilken bra recensent han är.  Här följer hans förträffliga analys av Gentlemen som nu fått en renässans i samband med att boken gick upp som film förra året. Jag kom också ihåg att jag i flera år tid gick och väntade på en uppföljare – som dock aldrig dök upp, inte förrän 2005, då Gangsters kom. Men vid denna tidpunkt hade förtrollningen försvunnit och bokens kvaliteter var godkända men inte mer. Här ett litet smakprov: https://www.youtube.com/watch?v=4oablspICHg

 

Gentlemen – Muntlig redovisning av Gustaf Hammerth

Genre: Episk roman, historisk roman, historia och fiktion blandas, typ av en självbiografi med fiktiva drag.

Fabel: Bokens fabel är att vi följer en författare, Klas Östergren som blir bestulen på allt han äger. Därefter träffar han den karismatiska boxaren och pianisten Henry Morgan på atletklubben Europa. Henry erbjuder Klas i att flytta in i sitt boende på Hornsgatan och Klas tackar ja. Efter att lärt känna Morgan väl så börjar han öppna upp sig för Östergren och berättar hur han bl.a. varit i ett kärleksförhållande med en gift kvinna vid namnet Maud som är i förhållande med den mystiske affärsmannen och tidigare diplomaten Wilhelm Sterner (w.s). En dag dyker Henrys broder Leo upp och berättar sin historia om sin lysande karriär som diktare men också om ett hemligstämplat reportage om vapenexport mellan Sverige och tredjerikets Tyskland som har ett samband med Wilhelm Sterner. När Klas en dag sitter och skriver på ett arbete svartnar allt och han vaknar upp på ett sjukhus, hans vänner nämner att han ramlade och slog sig men Leo har mystiskt försvunnit. Några dagar senare får Östergren ett brev från Henry som förklarar att ”Dem” tog Leo och att Henry är tvungen att göra upp med några individer. Detta är det sista vi hör utav bröderna och Maud kommer efteråt in till Östergren och berättar att ”dem” är ute efter henne också.

Tid: Boken är väldigt intressant då den inte följer någon kronologisk ordning. Boken börjar i slutet av berättelsen, och går sedan tillbaka något år för att se gå tillbaka flera år när vi får höra Henrys och Leos berättelse.

Konflikt: Det som driver handlingen framåt eller bokens klimax som man kan kalla det är dessa slumpmässiga händelser som leder till vår final. Boken tar till och med upp klimax på sid. 384 och beskriver själv att varje berättelse borde ha någon slags grand final. Bokens klimax kommer väldigt sent.

Personskildring: Bokens viktigaste karaktärer består utav Östergren, Henry och Leo Morgan.

Östergren är en väldigt platt karaktär vi vet väldigt lite om honom, han beskriver sig själv som ganska spinkig men ändå i bra form. Han är en väldigt normal person.  Dock är han väldigt statisk, i slutet av berättelsen har han knappt utvecklats någonting. Den förändring som skett är att han blivit mer samhällskritisk samt paranoid. Ändå är han självkritisk.

Henry Morgan är direkt beskriven som en riktig gentleman, renrakad, ståtlig och välklädd. Breda axlar med ett pojkaktigt ansikte sittandes på en kraftigt atletiskt byggd kropp. Han är en väldigt dynamisk karaktär som från början oftast springer iväg från sitt ansvar men i slutet bestämmer sig att inte fly längre. Vi vet dock inte så mycket om honom, han är en rund men samtidigt platt karaktär, han är en lögnare men är karismatisk och godhjärtad.  Han berättar mycket om sitt liv i boken men har ändå många hemligheter.

Leo Morgan är en känslig och inåtvänd själ. Från barndomen har han kallats ett geni, men tycker själv att han är psykiskt störd och osocial. Leo Morgan är en diktare och är välkänd i sina kretsar. Leo är en väldigt dynamisk karaktär som går från en mönster student med en ljus framtid till en sann deprimerad, alkoholiserad poet.  Leo Morgan är beskriven som en väldigt omogen och pessimistisk person.

 Berättelsens tid samt miljöskildringar: Boken skildrar mestadels Stockholm 1979 sent 70-tal, tidigt 80-tal. Klas Östergren ser till att beskriva alla miljöer otroligt detaljerat och målar verkligen en bild över hur det såg ut på den tiden. Några andra tidsepoker är 50-60 talet samt att boken också tar plats i bl.a. London, Frankrike och Västberlin.

Formen: Berättarperspektivet i boken är både i första och tredjepersonsperspektiv. Vi får följa Klas Östergren genom hans berättarperspektiv och när vi får höra på Henry och Leo Morgans berättelser är det i tredjepersonsperspektiv.

Uppbyggnad – disposition: Som jag nämnde tidigare så är denna berättelse inte i kronologisk ordning, boken börjar i slutet av boken där Klas Östergren introducerar sig själv, sedan sker en tillbakablick på det tidigare året. Sen går boken in djupare i Henry och Leo Morgans liv och då sker det parallella handlingar, i början undrade varför det inte fanns någon stegring i boken och varför den var så vardaglig? Men de sista 100 sidorna börjar länka dessa handlingar och det är då det sker ett slags klimax, då började jag förstå mycket bättre och när väl stegringen börjar ske blir boken otroligt spännande. Boken slutar sedan med en cliffhanger vilket gör att man bara vill läsa uppföljaren ännu mer.

Avslutning: Bokens språk och stil var väldigt vardaglig och man fick en väldigt genuin känsla att detta var tredimensionella karaktärer som alla hade problem. Annars kan jag inte säga så mycket om språket. Boken var inte så lättläst men de flesta orden gick att kolla upp. Jag tänkte inte så mycket på stilfigurer just för att språket var så vardagligt men om någon använde sig av stilfigurer så skulle det nog vara Leo Morgan så man får läsa många av hans dikter som kan innehålla ex. upprepningar. Annars var det en väldigt intressant bok.