Tatueringar – från sjömän/kåkfarare till mainstream

Jag minns när jag var femton år och gick i nian. Jag skulle besöka mina kusiner i Kalmar och Uffe som var tuffingen och ett par år äldre än jag själv hade gjort en ny tatuering på hela armen. Detta var alltså i slutet av sjuttiotalet och min häpnad var stor. Deras pappa Bosse som är min morbror och en riktig sjöman hade båda armarna fyllda med sjömansmotiv som ankare, kvinnor, fiskar, fyrar och kors. Tatueringar som han fått på alla sina långa resor. Min andra morbror Jan, hade också en liten tatuering, med tre prickar på handen, de så kallade luffarprickarna. Jag fick aldrig reda på varför men jag tror de stod för tro, hopp och kärlek för honom.

Sedan 15-20 år har just tatueringar exploderat i Sverige och idag är över en miljon svenskar tatuerade. Det görs över 80 000 tatueringar varje år och i slutet av 90-talet, när jag bodde på söder fanns en handfull tatueringsstudios i hela huvudstaden. Idag finns över 800 tatueringsföretag runt om i Sverige.

Företeelsen har intresserat mig, även om jag inte är tatuerad och heller aldrig kommer att blir det. Ordet tatuering härstammar från Tahiti där ”ta” betyder teckning och ”tu” betyder själ. Att märka sin hud var och är helt enkelt ett sätt att visa vem man är. Den äldsta tatueringen fann man på ismannen Ötzis kropp.  Den hittades 1991 och är 5 300 år gammal och har inte mindre än 60 tal tatueringar. Ursprunget går ända tillbaka till polynesiska motiv som förbjöds av missionärer. Den moderna tatueringskonsten uppstod föga förvånande i China Town i New York i slutet av 1800-talet. Sveriges första tatueringsstudios låg vid Järntorget i Göteborg och öppnade 1910 av en sjöman.

Det som jag intresseras av är hur en företeelse som förr hängde ihop med tillhörighet och var något suspekt/kriminellt idag är något som 33 procent av Stockholmarna i åldern 18-49 har enligt en undersökning från Metro. Förr var det mycket dödskallar, bikerkultur, eldflammor eller enstaka ord. Nu är det hela kroppar och teman som gäller. Om det var pyttelitet tidigare så växer motiven och utsmyckningarna.

Det lustiga är också att Sverige tillhör det land i världen som är mest tatuerad vid sidan av något naturfolk. Vilka är de bakomliggande faktorerna som har drivit fram denna utveckling?

Min tolkning är att det är ett samspel med flera intressanta dimensioner och att svenskarna är väldigt tillgängliga för internationella trender.  Liksom att det säger en hel del kring vårt informations- och varumärkessamhälle.

Acceptansen för tatueringar kom i takt med olika programserier i TV – där programformat som LA Ink etc lyfts fram. Utöver detta började både skådespelare, modeller, musiker, fotbollspelare att tatuera sig –KÄNDISAR som har starkt genomslag, speciella bland yngre personer. Förr pratade man alltid om identifikation i marknadsföring och detta begrepp är lika rätt idag som då. Att det dessutom är rimliga pengar för att få samma symboler som sina idoler eller unika symboler gör inte saken sämre. Tatueringarna syns och om Zlatan gör nya tatueringar så blir detta snabbt ett nytt samtalsämne (sick).  

I början av 2000-talet började också nya sociala medier att etableras. Att synliggöra sig själv och uttrycka vem man är – stämmer väl med tatueringar. Vår kroppskultur och medvetenhet kring utseende har gjort att tatueringar och mode har närmat sig varandra. Motiven har utvecklats och svenska tatueringskonstnärer ligger i den absoluta tätpositionen i hela världen. Kroppen har också mer än tidigare blivit vår egen duk eller skulptur där vi beskriver det som är viktigast för oss. Där tror jag grunden ligger. Många känner sig säkert modiga när man gör sin första tatuering, ungefär som Uffe på sjuttiotalet. Det lös om honom – han stod för något eget och rebelliskt.  Men det var en tid innan kändisarna började tatuera sig.

Numera används alltså tatueringen för att särskilja sig och inte för att vara en del av en grupp. Tatueringar, gym, utseende, sociala medier, mode, kost, resor allt detta är företeelser på att man vill vara unik på något sätt. Det retsamma är sannolikt att vi alla blir mer och mer lika istället för tvärtom. Samhället är mer strömlinjeformat idag än när jag växte upp – om detta ska jag blogga om en annan gång.

Avslutningsvis; ”Bor man i en storstad som Los Angeles och inte har en tatuering är du en rebell. Allt är omvänt” menar Mark Mahoney som anses vara grundare till stilen ”black and grey”. Så djupt har alltså tatueringen satt sig på knappt tjugo år. Det är bra att gå sina egna vägar- det blir ingen tatuering.