Att kunna fånga en människas väsen som man känner väl är svårt. Att fånga in en människa med Ivar Krugers proportioner är omöjligt. Men det kittlar och fascinerar. Här möts yta och innehåll, ingenjören och skådespelaren och det storslagna offentliga med det slutna privata. En gåta som omfattar en litteraturlista för magisterexamen, men som saknar enkla svar. Vem är Ivar Kruger?
Kruger & Toll byggde upp ett gigantiskt företagsimperium med över 250 företag i över 40 länder som bestod av 26 000 medarbetare – på tio år. När bolaget stod på toppen av sin karriär var balansomslutningen 900 miljarder kronor i dagens penningvärde. I detta fanns även betydande övervärden. Kruger och hans bolag fanns på alla världens börser och 1930 var han världens finansfurste och företagsledare utan konkurrens.
Stommen i hans imperium var tändsticksindustrin där hans bolag hade 70 procent av världsmarknaden. En liten prishöjning på några ören kunde inbringa 120 miljoner kronor i 1930 års penningvärde till bolaget. Dessutom var han storägare i ett tjugotal bolag och banker. Krugerkoncernen var en finansiell stormakt.
Hans affärsmodell var snillrik, djärv och enkel. Den växte fram, men det var han själv som gick först i fälttåget. Kruger kunde rationalisera och skapa mervärden i sin bransch som ingen annan (med ett undantag av Torsten Kreuger). Han jobbade med hela värdekedjan, från råvara till försäljningsställen och säkrade upp varje steg bakåt. Likt en skicklig schackspelare.
Kreuger var enligt alla besatt av sina mål och företag och besatt en okuvlig optimism.
Kruger ville ha totaldominans för sina tändstickor. Europa låg i spillror efter första världskriget. Han erbjud då stater som Frankrike och Tyskland jättelån mot skälig ränta och ingen amortering, mot att han fick monopolställning på tändstickor. Därpå kom ännu större vinster (Krugers företag gick alltid med svarta siffror). Finansieringen av detta kom från den amerikanska aktiemarknaden som var stekhet och sökte lukrativa investeringsobjekt. Han slussade alltså pengar från staterna till Europa och införde en riktigt skarp innovation som heter participating debentures. En delaktig skuldförbindelse eller obligation.
Debentures betyder skuld eller obligation. Denna debentures bestod av tre komponenter enligt Krugers innovation:
Först garanterade han att varje år ge en avkastning på minst 5 procent per obligation, samma nivå som han tog i ränta från de olika länderna. Därefter erbjöd han aktiemarknaden att byta in denna obligation till en obligation i Krugers amerikanska bolag om detta bolag gick bättre (det kostade inget). Sista steget innebar att man även kunde ta del av moderbolagets Kruger & Tolls utdelning om denna översteg 5 procent. Vilket det alltid gjorde. Utdelningen låg på 25-30 procent. Det blev som man säger en braksuccé. Alla ville teckna sig. På detta sätt strömmade pengar in som låg till grund för utlåningen och gav ännu bättre vinster för Krugers bolag.
Hanns innovation var en småländsk klurighet som gav en enorm effekt och en finansiell branschförnyelse. Detta derivatinstrument påminner om ren marketing och att utnyttja ”stordriftsfördelar” i en stark balansräkning. Han var bäst som säljare. Han kunde sälja allt till bättre priser än någon annan. Som köpare däremot, köpte han alltid för dyrt enligt medarbetarna.
Han förstod sig väl på aktiemarknaden och dess funktion kring masspsykologi och olika marknadsföringsstrategier. Det förstod jag inte från början. Detta var hans scen. Här var han som fisken i vattnet, så länge börserna pekade uppåt. När Wall Street började bromsa in och kraschen var ett faktum, började slutet för Ivar Kreuger. Hans gigantiska åtaganden kunde inte längre täckas av intjäningsförmågan från hans enastående företag.
Krugerkraschen slog sönder detta imperium av styrka och intelligens. Soliditeten var på nästan 60 procent och då fanns enorma övervärden som inte räknades in. Inte heller goodwill fanns som tillgångar. Usch vad sorgligt. Det är ingen rolig läsning. Det är klart man känner sympati och nostalgi, så är det bra.
Kruger tappade sin inre kompass 1931 och fram till sin död den 12 mars 1932. Att han klarade dessa år, visar på en psykologisk storhet som det går en på miljarden. Att befinna sig i världens finansiella epicentrum är något som inte går att föreställa sig. Jag vet inte vilka själsstyrkor som måste ha krävts. När jag går i pension ska jag försöka att borra ner mig i detta psyke och försöka förstå vem Ivar Kruger och Torsten Kruger är.
Hur var han då som ledare och vilka principer jobbade han med? Hur kunde han bli så stor och respekterad av hela världen och så snabbt. På tio år gick han från en stor svensk företagsgrupp till att bli ett av världens största bolag. Ett IKEA eller HM på tio år, istället för femtio eller sextio år.
Kruger fram till 1930 är en person. Från åren 1931 och 1932 blir han en annan som gör en rad fel med sin bokföring. Detta är oomtvistat och väl dokumenterat. Det är bara att acceptera. Min framställning gäller fram till 1930. Jag förstår hans beteende men delar det inte. Torsten, hans bror skulle aldrig gått in på denna väg.
Ivar Kruger var en visionernas man. Han var i grunden civilingenjör men mest affärsman och marknadsförare. Hans karaktär ska jag alltså återkomma till. Allt gick snabbt för honom. Han var på sätt och vis en superentreprenör enligt det amerikanska systemet. Han utstrålade lugn, ingav ett enormt förtroende och alla förstod att han var något extra. Han var avgudad som chef bland sina medarbetare och kunde knyta människor till sig.
Från början byggde Kruger upp en mycket decentraliserad organisation med stor frihet och ansvar för sina chefer. Han delade upp företaget i stora affärsområden som bygg, fastigheter och tändstickor. Dessa jobbade på olika inhemska och internationella marknader. När bolaget växte bröt han sönder denna struktur och skapade många små enheter. Ungefär som Percy Barnevik gjorde i ABB med sina effektiva resultatenheter. Det blev alltså flera bolag och varje land fick ett eller flera bolag som alla rapporterade till Ivar Kruger. Det blev vertikala rör, direkt till IK och ingen matris. På så sätt fick han detaljkunskap, översikt och kontroll. Men lösningen gav upphov till en oöverstiglig arbetsmängd.
Bolagets grundregel nummer 1 var tystnadsplikt. Ingen fick tala bredvid mun eller prata med andra chefer. Detta respekterades av medarbetarna på grund av alla förhandlingar som ständigt pågick på regeringsnivåer, banker och med andra finans- eller företagsgrupper.
Ivar Kruger var auktoritär i så måtto att ett beslut aldrig fick ändras. Var ett beslut taget så var det bara att köra. Punkt slut. Oavsett om vägen svängde. Däremot fattade han aldrig några beslut utan att ha diskuterat detta med sina medarbetare. Han var en mycket god lyssnare och kunde lätt ändra sig, vilket han själv underströk. I dessa sammanhang var han småländsk och prestigefri. Grundregel nummer två var att alltid ha korrekta uppgifter. Alltid fakta eller ”jag vet inte”. Här var han ingenjören, där bara fakta räknas. Kruger besatt ett enormt kunnande från världens alla hörn via så kallade agenter. När han inte köpte medarbetarnas argument så var han omsorgsfull med att berätta och övertyga om varför. Han var alltid i dialog och i förhandling med alla. Han var jordens salt, som Rockefeller sa om honom.
Ivar Kruger var framför allt en problemlösare och såg möjligheter och lösningar där ingen annan såg någonting. Om detta vittnar alla. Han var de stora linjernas man, detaljerna fick medarbetarna ta hand om. Sannolikt var han en generation före sin tid. Han gav aldrig order utan allt skedde i samförstånd med sina chefer och medarbetare på huvudkontoret som bestod av 150 personer. Ivar Kruger höjde aldrig rösten eller bröt ut. En modern ledare skulle man kunna säga. När han själv författade något, vilket hände då och då, var han extremt noggrann med orden och innehållet. Här kunde han sitta i timmar och vända och vrida på meningarna. Han älskade ord, musik, konst och skönhet. Hans favoritförfattare är inga tillgängliga dussinvaror direkt. Hans litteratursmak är besynnerlig. Vad sägs om författare som Baudelaire, Maurois, Emil Ludwig, Stefan Zweig, Arnold Bennet, Theodore Dreiser och Sinclair Lewis med flera.
Och så kontoret. Tändstickspalatset i centrala Stockholm är ett arkitektoniskt mästerverk som byggdes på nolltid trots alla sina kvaliteter. Arkitekt var Ivar Tengbom med stark medverkan av Ivar Kreuger. Det byggde på två principer, estetiskt och effektivt. Vilka härliga begrepp.
Även i Ivar Krugers privatbostäder (som var många och vackra) var den stilrent och inte en dammfläck syntes. Kreuger var en estet och ytterst bildad. Han är en mycket intressant människa. Kunde falla i djup koncentration eller jobba utan raster och mat. Han var vegetarian och noga med vikten.
Som företagsledare var han mycket njugg med beröm. Däremot kände medarbetarna på sig när han var nöjd. Till detta kan också läggas att han var en sällsynt skicklig förhandlare, spelare och duktig människokännare. Han var oftast inblandad i alla centrala rekryteringar och allt kring bokföring, skatteplanering och PR-arbete. Krugers skatteplanering är en annan innovation kan man säga. Där var han skrupelfri och ändamålet fick helga medlen.
Överallt på kontoret var det siffror, fakta, statistik och material som låg på borden. Det verkar mer ha liknat en underrättelsecentral än ett företag. Däremot på sitt rum och tysta rummet, fanns inget som fick störa och distrahera. Här var allt kliniskt rent på papper. Blommor var det ända som fick störa detta kontorslaboratorium.
Han förstod alltid att skapa intryck med enkla symboliska gester som omgivningen häpnade över. Förtroendet var hans signatur enligt honom själv.
Det kommer MYCKET mer från mig om denna märkliga Kalmarpojke som verkligen fascinerar mig. Han stod på de största scenerna och det var ingen slump. Han stod där för att han helt enkelt var rätt man för denna uppgift, samtidigt denna slutenhet, tillbakadragenhet och tystnad.
