Det har gått sjutton år in på det nya årtusendet, sjutton år sedan milleniumskiftet med allt datorkrångel som skulle kunna inträffa. Det har gått fort. Vi har också kommit långt in på 10-talet, men det ordet används sällan om själva 2000-talet. Lustigt eftersom vi benämner alla andra decennier på 1900-talet med denna etikett, 50-talet, 70-talet, 90-talet och så vidare.

I år blir jag 53 år. Det är svårt att ta in för en 60-talist som alldeles nytt gick ut på arbetsmarknaden och fick tampas med 40-talisterna som kom att kallas jätteproppen Orvar. Det kändes som igår och jag kan fortfarande känna samma känsla som när jag öppnade dörren till mitt första riktiga jobb. Lunchen, stämningen i lokalen och tidsandan som rådde på 1980-talets slut. Jag ser framför mig Veckans Affärer med ett stort uppslag om de bästa och största reklambyråerna i Stockholm. Reklambranschen var innebranschen och Percy Barnevik prydde alla omslag.

40-talisterna var många och den största årskullen innan 60-talisterna gick om. De satt på alla intressanta chefsposter och styrde och ställde. Det slog aldrig fel. Det kändes som om dessa chefsjobb aldrig skulle bli lediga. Att dessa var vikta för denna generation under överskådlig tid.

Nu har alla 40-talister gått i pension och bara ett fåtal finns kvar som konsulter eller styrelseledamöter på arbetsmarknaden. Ett faktum som passerat obemärkt förbi utan att något tagit notis om detta. Detta var något som kändes otänkbart och utan slut. Men allt har sin tid. Det lär man sig när man lever.

Våra barn är numera stora och går för egen maskin. Om cirka tio år får man själv respass och är på väg ut ur arbetsmarknaden. Tiden är egendomlig och drömlik. Den ända tiden som känns verklig är nuets. Det som hände i går eller för en månad sedan är vagt och har liksom flutit ut i havet. Mäns medellivslängd har precis krupit över 80 år. Det innebär statistiskt sett att jag har knappt 30 år kvar att leva. När man är någonstans mitt i livet kommer insikten att det finns ett slut och att man levt längre än vad som återstår. Det påverkar ens tankar och förhållningssätt.

Vi människor behöver stimulans och energi. Kan man hitta dessa källor så finns nog chansen att man kan göra något vettigt med den tiden som återstår. Annars är nog chansen stor att livet skruvas ner och tar slut i förtid. För mig är det att skriva, spela golf, coacha i företagsledning/undervisa, löpningen, läsa böcker och hjälp andra. Källor som ger stimulans och påfyllnad.

På sätt och vis tror jag alla gör lika mycket utifrån sina förutsättningar under livet. Det ända som skiljer oss är att man gör olika saker och att dessa saker värderas olika av samhället. Men alla bidrar på sitt sätt till den stora myrstacken.

En person som i princip alltid funnits under mitt liv om som skrev sitt testamente redan vid 50 års åldern är IKEA-grundaren Ingvar Kamprad. Han har alltid funnits och ända tills idag existerar han och hans bolag. I år blir han 91 år och alla hans varuhus finns där som en påminnelse om evigt liv. Även vissa musiker som fortfarande är igång har samma eviga tid.

Här kommer en liten tidsmarkör från den 29/1 2017:

Frost på marken

Tjock och kall dimma

Dis

– 1 grad på dagen och – 10 grader på natten innan

Isen spegelblank

Marken stenhård

Övar in ett rörelseschema

Golfen är tidig i år

Liksom fågellivet i buskar och träd

Liksom våta fingrar som sticks upp i luften

Politiken

Går i landskapet dress

Det gäller att vara disponerad och förberedd för olika utmaningar. Resten lär man sig – allt är en lång inlärning och övning. I princip kan man ingenting. Det är dispositionen som gör att man kan fånga upp och lära sig. Lärandet upphör aldrig. Ett VD-skap ska därför fungera som pedagog och inspirera andra till kunskapsutveckling.