Maj är förnyelse och förundran

Någon gång i livet ska jag bli lika klok som skomakaren som satte  stängt på dörren mellan hägg och syren. Det finns inget som är så vackert som maj månad. Det gör nästan ont och varje dag är ett skådespel.

Det finns ingen månad som kan mäta sig med maj, åtminstone inte enligt mig. Plötsligt är det ljust till långt över 21 på kvällarna, värmen intar landskapen och den skira ljusgröna grönskan väller fram som överlägsna arméer. Buskar och håglösa träd tänds till liv och allt liv i naturen är plötsligt på fötter. Det prasslar, byggs, intas och svartmyrorna hittar nya krypin i sommarhusen. Även bönderna har växlat upp och traktorerna mal oförtrutet vidare på åkrarna även sedan ljuset försvunnit. Kosläppen står som spön i backen.

Att åka runt och vandra i detta vackra landskap gör nästan ont. Det är sanslöst vackert. Man vill så gärna fånga och ta in allt. Nästan rulla sig i marken. Tänk vad vackert allt kan bli. Ett utslitet torp på Öland kan förvandlas till rena rama idyllen när trädverken, tulpaner, rosor och buskar lyser vita, röda, gröna och violetta kring husknutarna. Prata om stekta sparvar för mäklarna. Det behövs ingen reklam – det räcker med att spika upp en skylt.

Talesättet att göra som skomakaren som satte stängt på dörren mellan hägg och syren vittnar om klokskap och förståelse för livets värde. Jag förstår inte varför jag själv aldrig lyckats pricka in en eller två veckor ledigt i maj för att bara beskåda detta sagolika förlopp. Just nu är det solnedgång i väster och i öster syns nästan en full måne. Fälten ligger vilsamt gröna och fångar alla vattendroppar som faller på ön. Det blir inte mycket till grundvattnet direkt. Maj är också den mest nederbördsfattiga månaden på året.

Även vi människor följer samma mönster som djuren. Utelivet med grillar, utomhusmöbler, gräsklippare, golfbanor, trädgårdsbutiker fylls snabbt upp. Även för oss ökar tempot. Studenterna lägger sista händerna på sina uppsatser inför sina examen och semesterlistorna delas ut på arbetsplatserna. Det är en stark förväntan i luften. Det är vår och sommaren står på tröskeln. Det är sköna maj som Runeberg skrev och det är nu som husbilarna tas ut och campinganläggningarna blir som små miniatyrsamhällen. Husvagnen, tält, flagga, och staket stakas ut så att allt är förberett inför sommaren. Jag själv försöker delta och njuta istället för att agera och tänka framåt. Det har kommit på sista tiden.

Att få privilegiet att vistas på Öland i maj är verkligen en toppbonus. Jag kommer ihåg en majmånad 1999 eller 2000 när jag satt och jobbade som konsult på Öland. Jag skrev en jätterapport och kunde sitta och skriva ute i en fantastisk trädgård. Det var en sagolik stund och den stunden har för alltid etsat sig fast i huvudet på mig. Jag tänker oftast tillbaka på denna tid. En svunnen tid som Marcel Proust skulle ha sagt.

Verkligheten och historien är något som fascinerar mig oupphörligt. Vart tar allt vägen? Det är lustigt att allt försvinner eller finns det kvar i någon galax? Det är som om man ritar i sanden och så kommer vågen och raderar allt. Det är faktiskt bara fastigheter som blir kvar som monument över tankar, ambitioner och beslut. Allt annat försvinner. Även min stolta rapport. Jag minns kampen i Oskarshamn 2000 och hur många olika människor som kämpade mot varandra och för sina ståndpunkter. Jag var en del av detta. Igår åkte jag in i staden och mötte en sömnig och solig Scaniastad. Alla människor som stod på barrikaderna är borta. Striderna är glömda liksom människorna. Nya utmaningar fyller lokaltidningen och ortsbornas tankar. Inte ett spår förutom i arkiven – och vem går dit en solig majdag?

Det är så det fungerar. Det finns ett ögonblick, en liten stund då man gör något och det man gör ska vara bra. Väldigt bra, för stunden är över på nolltid. Att utföra med kvalitet och för andra – är det ända som räknas. Sedan är ”rampljuset” borta och nya människor tar över ruljansen. Det är konstigt. Ett slags skuggspel eller drömtillvaro. När ljuset släcks är det borta för all tid. Människor, företag, nätverk, möten, planering, egendom, makt, pengar, aktier och släkt. Nya strukturer och mönster avlöser varandra.

Även min morbror Jan bodde här och jag besökte honom alldeles för lite. Det ångrar jag idag, nu när inget kan göras åt saken. Tänk om han fått fortsätta i tjugo år till.  Han dog redan 2006. Skjut inte upp något, gör istället för att inte göra, människan kan inte leva utan människan. Att se och titta på livet är vikt för poeten men fungerar inte för flertalet. Ta tillvara stunden och tiden. Timglaset är ingen snäll kompis direkt men en ytterst rättvis och saklig kompanjon. Det ända som spelar roll i livet är vettiga relationer, att man ser möjligheterna och inte bråkar med varandra. Att man försöker odla sin egen trädgård och hjälpa andra. Mer kan man inte begära eller göra. Tiden är för knapp liksom maj månad. Det gäller att njuta den 7:e, 8:e, 9:e osv i dessa förnyelsetider.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*