Jag minns ganska väl den dagen när min morbror, min mamma, jag och mina två småsystrar med full packning rullade iväg från Kalmar. Det var nästan som en amerikaresa. Det var soligt och varmt. Det var liksom definitivt och målet var Stockholm. Året var 1973. Det var augusti och redan i Norrköping fick jag en känsla av något stort när vi körde förbi Navestad och såg jättestora hus. När alla drog ut till Småland och gröna vågen satte in på allvar drog vi till huvudstaden. Redan då var bostadskrisen ett faktum. Det blev Farstas miljonprogram som då var helt nytt. Vi bodde på Brunskogsbacken 98, ett gigantiskt hus, där de flesta var arbetare och ensamstående med barn. Det blev en tuff period. En riktigt tuff period för en smal smålänning med bred dialekt utan uppbackning hemifrån. Min bästa vän var Tony. Pappan italienare och mamman finländare. Så såg det ut i Farsta. Det var polacker, jugoslaver, indier, finländare MEN alla var vi lika. Vi visste ganska snabbt att vi var en ”lågstatusstadsdel” för resurssvaga. Det kittade ihop oss. Farsta, Rågsved, Hökarängen, Skärholmen, Fittja, Alby, Tensta, Rinkeby var alltid på löpet. Det var alltid bråk och hög kriminalitet. Men också Ebba Grön och Thåström som gav oss mod och så var det idrotten som blev min räddning.
Jag ville bort och detta var min starkaste drivfjäder. Efter lumpen flyttade jag in på Bondegatan 75 och känslan var lycksalighetens ö. Det blev ett sjäsligt reningsbad. 1988 köpte vi en större lägenhet i Vasastan på Hedemoratäppan. Då kunde man köpa en liten tvåa för cirka 800 000 kronor om jag minns helt rätt. Det jag minns helt rätt var att vi köpte lägenheten den 8/8 1988 och att Ebbe Carlsson var på allas läppar och att man sända från utfrågningarna. Här i denna fantastiska idyll ville jag skriva mina böcker och jag gjorde min försök. Men jobbet tog överhand på Centralkonsult och jag blev också ordförande i bostadsrättsföreningen Humleboet. Röda Bergen som hela området heter är en fantastisk arkitektoniskt mästerverk från 1920-talets nordiska klassicism. Varje dag njöt jag av den känsliga inramningen och alla detaljer. Här träffade jag intressanta och annorlunda människor som jag aldrig mött tidigare. Kulturradikaler och missförstådda genier kombinerade med landets främsta arkitekter och vackra överklasstjejer.
Det blev åter söder 1991 och då var det Tantogatan 7 som blev stationen. Där bodde vi i tio år och allt var max. Klara föddes. Gustaf föddes. Jag undervisade blivande marknadsekonomer, startade vårt företag och expansionen blev våldsam. Även nu ville jag skriva och etablera mig som skribent i Stockholm vid sidan av. Jag skickade in alla mina förvirrade idéer till DN som alltid vänligt men bestämt avböjde mina ansträngningar. Arne Ruth var chef för kulturavdelningen och skrev som en gud. Jag läste allt och ville regissera och mycket annat. Men företaget åt upp oss och det räckte inte med tio tolv timmar dagligen. Vi bodde på företaget. Jobben stod som spön i backarna. Vi drog igång 1992 då det var KRIS och alla behövde hjälp. Vi, ett gäng hungriga marknadsaktörer, unga och med framtidens idéer, fick alla uppdrag. Jag skrev i fackpress, uppträde på seminarium, vi levererade och tog nya initiativ hela tiden. Allt detta pågick i över tio år. Sedan blev vi mer ett normalt bolag. Vår slogan var; ”Alternativet till godtycke” och ”Framtiden tillhör våra uppdragsgivare”. Det står sig fortfarande.
Samuel min kollega, delägare och trätobroder, vi jobbade alltid. Nästan ändlöst. Vi började åka runt 06.00 på lördagarna och inventera alla industriområde. Då spelade vi Cornelis Vreeswijk fyndiga texter och pratade om affärsutveckling och fastighetsförvärv. Han från Ö-vik och jag från Kalmar. Vi sa alltid, denna stad kan aldrig bli vår. Vi var alltid främmande inför våra kunder som var urstockholmare. Jag kunde ha kört taxi med förbundna ögon, för jag kunde alla gator efter allt vårt arbete med att kartlägga kontorsmarknaden, industrimarknaden, bostadsmarknaden, infrastrukturmarknaden och så vidare. Men vi blev aldrig accepterade. Stockholmarna sorterade ut oss på något sätt. Vi letade mark och deltog i alla stora bostadsutvecklingsprojekt. Men vi var legosoldater och en annan sort. Vi kom inte in.
Till slut avvecklade vi företaget och alla av oss gick in i stora organisationer. Vi flyttade till Sörmland och behöll en tvåa på Bastugatan. Jag hade kommit till punkten att jag inte orkade mer av Stockholm. Det stod mig upp i halsen. Att ha två barn som växer upp och jobba som en slav är ingen bra kombo. Familjelivet var i kris. Jag var konstant stressad och fick mer skäll än vänlig ord av förskolan och fritids när jag var sen. Vi längtade bort och drömmen om landet blev räddningen och ett annorlunda livsval. Vi köpte ett gammalt hus i en q-mätkt radby Blacksta, som vi renoverade och gjorde väldigt fin. Läget var enastående med två sjöar på både sidor om huset. Här fick jag ro, bland vajande fält och kor som gick och råmade. Jag är en lantis och fick båten av fröken Stockholm.
Sedan blev det Småland igen. Eksjö som jag alltid gillat och haft en bra relation till sedan ett uppdrag 1997. Back to basic alltså. Jag flyttade ner 2008 och nästa år blir det tio år. Numera, sedan tre år bor och jobbar jag i Jönköping. Redan 2008 fanns en tanke att köpa en lägenhet och ha som ”sommarstuga”. Men, priserna steg och steg. De sista tre åren har jag väntat på ett fall eller sättning som nu till slut sker. Till slut har olika politiska initiativ satt igång ett förlopp, ett psykologiskt förlopp, som gör att man inte vill köpa på toppen och bli en loser. Redan nu har priserna gått ner cirka tio procent och marknaden är avkyld. Bostäderna säljs men utan besinningslös budgivning och det är tuffare för bankerna att låna ut pengar. Hur djup och lång avkylning är, det är en tiotusen kronors fråga. Sannolikt blir näst år ännu tuffare. Om detta kombineras med en börsrekyl och finansiell nedgång kommer priserna snabbt i fall. Det kan handla om cirka 30 procent. Att spå i marknaden var en av mina uppgifter som marknadschef på NCC. Jag brukar samla in fakta och analysera data. Men den som lärde mig facit var nestorn Ola Carlsson; tolka stämningar och sådant som kan benämnas masspsykologi. Däri finns svaret.
I maj var jag, Henrik, Tommy och Gustaf från Tosito i Stockholm för att rekognosera och se vad som händer på denna galna bostadsmarknad. Alltså maj 2017. Vi besökte bland annat Tobin Property. En supersnabbväxare, ett bostadsutvecklingsbolag som hissats till skyarna för sin exempellösa framgångar. I november 2017 gick allt överstyr och nya ägare klev in och köpte upp hela bolaget. Allt föll som ett korthus. Deras koncept liknade internetbolaget 1999. Allt byggde på förväntningar, illusion och en aldrig sinande marknad. Min egen känsla från besöket var att detta kan inte hålla.
Nu har jag kommit till känslan att jag saknar Stockholm väldigt mycket. Här har jag alla klasskompisar, lumparkompisar, universitetskompisar, jobbarkompisar, hela släkten och alla gamla urstockholmare som jag till slut lärt känna. Lustigt nog så känner jag mig idag som en Stockholmare när jag åker upp och gör korta gästspel, även om jag alltid är en smålänning i affärer och sinnelag. Jag sitter med i två nationella styrelser och kör lite utbildning också. När jag går omkring så är det numera alltid någon som kommer fram till mig och frågar om vägen.
Nu ser jag också Stockholm på ett annat sätt. Från flera perspektiv. Jag ser kvaliteterna, jag ser problemen, jag ser den vackra planeringen, husen, narcissismen, gränslösheten och kollapsen i biltrafiken osv. All expansion som är mega. På alla områden samtligt. Staden växer så det sprakar. Men det är på toppen nu. Även här kommer en rejäl rekyl.
Därför ska jag försöka köpa en lägenhet i Stockholm igen och som vi ska använda som ett ”sommarhus”. När nu äntligen priserna faller så ska jag passa på. Stockholm passar riktigt unga och sådana som jag, plus 50 år och med barnen utflugna. Då är kulturen, löparslingorna, restaurangerna, konsten, idrotten, affärslivet helt sagolikt. Då först då, kan man ta del av utbudet och bli en konsument. Det gick aldrig när barnen var små. När jag var ung sprang jag alltid på opera och teater men sen tog jobben överhand. Nu går det igen.
För mig har Stockholm varit som en gigantisk brottningsmatch. Jag har gråtit, kämpat, tagit stryk, hatat och älskat denna stad. Alltid känt mig bortstött. Aldrig accepterad. När jag släppt allt detta – så känner jag mig istället välkommen och inkluderad. Numera bjuds jag in och man är nyfiken på vad jag har att säga. Till och med media är snälla:) Jag känner en kollegialitet och det glädje mig faktiskt. Bostadsköpet är en början på att flytta tillbaka. Om max tio år, kanske sju år så bor vi åter här. Då ska jag skriva pjäser, undervisa på journalistskolan (bäva studenter) och gissla Stockholmarna i DN. Det lovar jag Henry!! Numera får jag mängder med förslag på att skriva från olika håll. Konstigt att det kommer trettio år för sent.
Ett liv är alldeles för kort. Det man vill kommer aldrig i rätt ordning. Aldrig. Allt verkar komma i helt fel ordning. Jag blev ett maskrosbarn från Farsta och Småland. Många av min vänner är döda och svårt sjuka av droger. Ibland går jag till Skogskyrkogården och gråter när jag är i Stockholm – över vad uppväxtvillkor vill säga. Hur tufft barn har det och vad man får utstå. Det är en stillsam plats som alla skulle besöka. Inte bara på Halloween när alla gravar lyser.
2018 nästa år. 45 år sedan jag flyttade till stan. Nu ska jag tillbaka. Till söder så klart. Är man från Söder om söder så är söder solklart. Södermalm. Lika stort som Jönköping och med vatten runt omkring hela stadsdelen. Hela stadsdelen runt är 1,2 mil och den rundan springer jag på en timme. Till slut togs jag emot. Jag har förlikat mig och numera är jag inte en främling längre trots att jag bara är en gäst från Småland.
Det blev en lång och känslostyrd blogg denna gång. Trettio år i stan är en lång tid. Jag har nog också förändrats. Jag ville alltid passa in och vara duktig. Idag tar jag det som det kommer.
