Lära sig att lära – kunskapsföring

Lärande kan definieras som ”varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande”. En av många ansedd bristfällig och väl förenklad förklaring. Lärande innebär väldigt olika saker beroende vem vi är, vad vi har för syften, värderingar och vilket sammanhang vi använder ordet.

Ett företag behöver två nya ringar runt sin kärnkompetens. En ring med hållbarhet och en ring med kunskapsutveckling. Dessa ringar ska genomsyra hela företagets avdelningar och organisation. Därför är jag inne på att inleda ett brett samarbete med Högskolan i Jönköping som kan organisera sådana kursprogram utifrån våra behov och den förnyelse som sker i samhället.

Det är viktigt att förstå det livslånga lärandet och dess nödvändighet i det framtida samhället. Det är först när man blir lite äldre som man verkligen blir en bra student och förstår vad det är man läser och hur man kan dra nytta av detta. Man är inte lika tidspressad och har tid för reflektion och begrundan. Det är lättare att sätta in det man lär sig i ett sammanhang och värdera om det ger något eller bara är blaj.

Jag sitter i dessa tankar, eftersom jag bestämt mig för att återuppta mina högskolestudier i filosofi i Uppsala. Jag tog en tvåårspaus, men från och med nästa år, 2019 är det distansundervisning på halvfart för att ta en högskoleexamen i filosofi. Syftet är att hålla igång hjärnkontoret och studera något som intresserar mig – utan någon direkt praktisk nytta. Filosofins idéutveckling har alltid fascinerat mig liksom logiken, etiken och hela apparaten kring kunskapsbegreppen och vad lärandet är. Liksom vad vi kan ha kunskap om och hur den skapas. Om säg 20-30 år, tror jag att alla har en studentportal där man deltar i olika program, kurser och nätverk som tillhandahålls av högskolor, universitet, folkhögskolor och andra institut. Att komplettera ekonomi, finans och ingenjörskap med humaniora är helt grundläggande för att förstå människor, lagbyggen och mänskliga beteenden. Det är från denna materia som allt uppstår ifrån.

Kunskaper kan man få på olika sätt. Man brukar definiera kunskap som något som man är övertygad om är sant. Den definitionen härrör från Platon. Den allmänna definitionen är fakta, förståelse och färdigheter tillägnade genom studier eller erfarenheter. Det finns olika typer av kunskaper.

Kunskap som dras från erfarenheter, till exempel via trial and error, kallas empirisk kunskap. Den bygger på sinnesintryck och kräver bevis för att kunna kallas sann. Sådan kunskap tenderar att vara situationsbaserad, vilket betyder att kunskapen kan stämma i en situation, men vara felaktig i en annan.

Kunskap som inte kräver erfarenhet eller sinnesintryck utan beror på logik kallas analytisk kunskap. Det behövs inga bevis eller experiment för analytisk kunskap. Ett exempel är ”Alla ungkarlar är ogifta.” Sådan kunskap kallas även ”a priori” (från ’före’, det vill säga att kunskapen kommer före sinnesintryck etc.). A priori-kunskap är sådant man tar för givet.

I de flesta verkliga fall är det inte möjligt att ha en fullständig förståelse av alla fakta inom ett område och därför måste vi acceptera att vår kunskap inte alltid är komplett. Det är i stort sett bara i enkla matematiska problem där vi har tillgång till alla fakta och alla metoder vi behöver för att lösa problemen. De flesta andra fall måste vi ta hänsyn till kontexten och sannolikhetslära. Lateralt tänkande kan också vara en metod för att lösa sådana problem.

Procedural kunskap (även ”färdighetskunskap”) är praktisk förmåga att utföra en uppgift. Deklarativ kunskap är kunskap som kan uttryckas i ord och handlar alltså om fakta. Procedural kunskap lärs bäst av att få utföra uppgiften, medan deklarativ kunskap lärs effektivast genom att till exempel lyssna eller läsa.

Kunskap är på många sätt sammankopplad med spridning. Två av de tydligaste elementen är dels att spridning en förutsättning för att informationen ska fortleva (om budbäraren av kunskapen dör, dör annars också kunskapen), dels att kunskap inte har lika stor nytta om den hålls hemlig. Därför är det viktigt att en organisation är transparent och liknar ett bibliotek där alla handlingar är åtkomliga för medarbetarna. Att smussla undan saker och ting är helt förödande och ytterst korkat. Jag har förståelse för att material som bearbetas inte kan spridas innan beslut har fattats. När väl besluten är klara så finns ingen anledning att gömma undan något. Det visar i så fall bara på att man inte har ett tänk eller inte vågar stå upp för det man ytterst tror på.

Lärandet kräver också att man utgår från individens lärostilar och att man baserar kunskapen på intresset, allegorier (bildliga kopplingar, gillar hjärnan) och att man lär sig effektivare när man är i sitt intressefält. Då finns motivation och man får snabbt feedback på att man går framåt. Om jag älskar golf så är det enkelt att lära sig om hur kroppen fungerar vid olika rörelser, när jag vet att det är något som jag kan få användning och nytta av.

Jag tittade på en word frequency list som är en lista med de 2 000 vanligaste orden i olika språk. Kan man cirka 2 000 ord kan man förstå språket till 88 procent. Det engelska lexikonet är på 5 000 ord. Genom att fokusera på de vanligaste orden som används och lära sig dessa – istället för ord som man aldrig kommer använda kan man lära sig språk på några månader. Jag minns våra engelskalektioner där vi satt och nötte in jättekonstiga ord utan att fatta något. Vi lärde oss dessa utantill och efter läxan var allt glömt. Fotbollen tog allt intresse. Mycket om livslångt lärande handlar alltså om att lära sig att lära.

Det kanske är därför som jag alltid gillat Montessoripedagogiken som handlar om precis detta. Den bygger på en övertygelse att barnet strävar efter att utveckla sig självt och att denna utveckling följer olika sensitiva perioder. Pedagogens roll inom Montessoriskolan är att observera eleverna och ge dem handledning. Maria Montessori startade sin första skola 1907.

I ett Montessori-klassrum för förskolebarn ska det finnas flera olika inlärningsmedel för barnen, olika leksaker som ska utveckla deras sinnen. Men det ska bara finnas en av varje, så barnen får dela och turas om att leka med alla leksaker, och ska på så sätt lära sig respekt och att dela med sig. Klassrummet ska även i sig självt vara inbjudande, med färger och mönster och annat tilltalande, eftersom det underlättar lärandet och gör det mer intressant och roligare. Enligt montessoripedagogiken kommer barnen att vilja lära sig mer, om barnen har roligt när de lär sig.

Läraren ska inte ha en framträdande roll i klassrummet. Blir det problem ska läraren finnas där för att ge råd och hjälp. Om barnen behöver ledning så ska läraren finnas till hands, men endast för att ge barnet skäl att lära sig. Läraren ska endast uppmuntra inlärningen, och hjälpa barnet att lära sig självt, inte ta kontroll över barnet och beordra eller ställa krav.

Alla passar inte för detta, den saken är klar. Sonen Gustaf passade aldrig i denna miljö utan behövde en tydlig lärare, struktur och instruktioner. Men grundtanken, att hjälpa sig själv att lära, gillar jag. Ytterst är det var saken senare i livet handlar om. För att kunna göra en kapacitetsförändring behöver jag själv kicka igång lärandet. Då blir även resultatet suveränt.

Slutsatsen eller framtidsspaningen är att begreppet marknadsföra kommer att kallas för kunskapsföring om säg tio år. Där erbjudandet ompaketeras och gör att kunden utvecklas eller mår bättre genom kunskaoer. Allt blir sammankopplat i nätverk och företagen blir den moderna universiteten som bubblar av vetande och lärande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*