Estetiska programmet – Animation

Och så satt vi där, Gustaf och jag, ungefär som vi satt när Gustaf började årskurs 2 i Vitalisskolan i Trosa, för en herrans massa år sedan. Nu stundar gymnasiet och vi pratar kring utbildningen med Lasse som är studievägledare. Här i Eksjö har animationen inte slagit igenom trots ett unikt riksintag. Nästan alla kommer utsocknes. Vi pratar, tittar runt och får del av allt material. Vi tar adjö och i trappan utbrister Gustaf med sina glädjeögon, pappa detta är en dröm, helt fantastiskt. Och jag ser på honom, han har själv fått välja gymnasiespår som bottnar i hans enorma intresse kring bild och form. Han hoppslar fram till biblioteket. Han har kämpat och fått fina betyg som gör att han kommer in på alla linjer. Nu har han valt sitt område och lyckan går inte att ta fel på. Det enda jag gör är att säkra upp så att det är en högskoleförberedande utbildning, vilket det mer än väl är.

Det här bli bra – sådant förstår man utan undersökningar. Det kallas för a priori, man förstår att det blir så utan bevis.  Jag förstår också att Gustaf kommer att bli kingen inom ämnet. Så stor är hans passion, målmedvetenhet och nyfikenhet. Inget går upp mot detta. Det går att utläsa i ett ansiktsutryck på två sekunder. Även lärartemet och Lasse som vi träffar, är det bara att tacka för att det finns en sådan här fin skola i lilla Eksjö. Det är nästan osannolikt bra. Det är en idyll, som finns kvar. Fantastiska fastigheter, utbildningen som har 10 år på nacken och ett elvboende som ligger här om man vill där allt ingår. I Stockholm skulle det varit omöjligt. Här finns nu tid att förkovra sig och verkligen utveckla sina gåvor.

Lövsalar

Det är så nyutslaget och färskt just nu. Björkarna står skira och färgen är så fin att det nästan gör ont. Det väcker minnen om tiden i Stockholm och framför allt Ringvägen på söder. Här bodde vi och gatan ner mot Katarina Bangatan, kantas av alleträd som blir så fina så här års. Här av alla ställen, mitt i innerstaden, associerar jag nyutslagna björkar.  Nu lever jag på höjderna i Östergötland och Småland. Det är mer än 12 års sedan vi flyttade från Stockholm. Och det är precis 20 år sedan vi jobbade natt och dag med vårt företag som gjorde oss till kingarna i Stockholm innan vårt krut tog slut. All slit vi gjorde på nätterna och fram till morgonkvisten, då vi for hem, och mötte morgonljuset som lyste upp träden framför oss. Det har etsat sig fast. Det är det som slår mig, en dag som denna, då jag möter hav av björkar och andra lövträd som är så obeskrivligt fina. Att sätta lapp på luckan mellan hägg och syren är verkligen ingen dum idé. För det är nu som växandets magi förtrollar oss. Det växer så att det går att ta på. Allt skjuter fram, från en dag till en annan. Jag minns alla diskussioner om hur man skulle bo för att fånga allt. Pulsen och vilan. Redan då ville vi ha växelbruket, storstan där och landet här. Och så blev det innan allt gick över styr och det blev för många hus.  Nu backar vi tillbaka till växelbruket och siktar in oss på en liten lya på söder igen.  Tiden är inne för att möte lövträden på Ringvägen och att behålla vidderna och den storslagna naturen.

Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner

Av en slump får jag tag i ljudboken om Gandhi som jag haft med mig under MÅNGA och långa löpturer. Åhh, vilken läsupplevelse och vilken gränslös visdom. Det har gått så långt att jag hellre lunkar fram än springer fort, bara för att få höra denna fantastiska historia på svenska om fenomenet Gandhi. En modern Jesus som jag får följa under hans enorma insatser för att demokratisera Indien, införa indiskan, succesivt bryta sig ur den engelska kolonisationen, metoden icke våld, icke samarbete, hans principer, filosofi, hinduismen, massrörelser och marscher, fängelsevistelser, tankar om mat, hälsa, kastväsende och mycket mycket mer. Vilken ENORM inspiratör 60 år efter sin död. Det är bara att buga och bocka. Gandhi är universell, hans liv och verk går över nationsgränserna. För min egen del ska jag läsa boken efter att ha lyssnat igenom 200 ljudfiler. Det är helt enkelt en guldgruva för alla som vill förstå livet och människans vara.

Boken spänner över 150 år och behandlar alltså en av historiens märkvärdigaste personer (inklusive dennes tämligen misslyckade familjeliv) och därutöver också den politiska utvecklingen i Sydafrika, Indien och i någon mån Europa, allt under en period som upplevde bra mycket mer än två världskrig.

Ett stort tack till det utmärkta snillet som skrivit boken – stort tack till  Zac O’Yeah. Ett fantastiskt citat bara: Sanningen är Gud. Det var Gandhis bevis på guds existens.

 

Undervisningens glädje

Det är nu belöningen kommer. Det är som en skörd med inlämningsuppgifter, rapporter och case som ska tröskas igenom nu. Det är fängslande och överraskande arbeten. För här finns så mycket ambition, erövrad kunskap och nytt tänkande att man blir tårögd. Studenterna skriver desstutom bättre än vad jag undervisar. Det presenterar modeller som gör att jag som lärare får nya insikter i ett ämne som jag tror att jag kan utan och innan. Tydligen finns det mer att krama ut. På knappt en månad kan man i princip gå från ett vitt papper till att skicka in kompetena affärslösningar/koncept som har minst lika bra kvalitet som vilket företags-PM som helst. Det är alltså intressant att ge akt på hur duktiga studenter jobbar, lär sig och växer med kunskapen. Själva kunskapsprocessen är vacker och inspirerar mig själv. Det är det som gör att man ger sig in i det här. Jag frågar mig alltid någon dag innan, varför utsätter jag mig för detta? Utmaningar finns sannerligen. Att hålla koncentrationen bland många studenter, förberedelserna av allt material och varje lektionstillfälle,  att klara det första mötet som är nervöst,  göra tentor, rätta tentor, återkoppla inlämningsuppgifter på ett rättvist sätt, svar på många mail samt planering och administration kring utbildningen. Men allt detta, bleknar bort i den rena kunskapsprocessen. Ibland önskar jag att jag valt  akademin, forskningen och författande som huvudjobb. Men det här är nog FULLT tillräckligt, att klara ut att rätta mängder med PM och inlämningar innan söndag och måndag. Men det går lätt, det är extremt bra jobb som skickats in.

Sittgräsklipparen

Det har blivit tid att dra fram alla trådgårdsredskap och maskiner från sitt vinteride. Nu gäller det att få tag på rätt olja, tändstift och bensin i massor. Gräsklipparen har blivit en högst påtaglig drivmedelsutgift. Allt startar och nu drar klippningen av 30 000 kvadratmeter gräs- och parkytor igång för i år plus upplockning av kvistar och grenar innan körningen och krattning efteråt där så behövs.  Nu gäller alltså, att ladda upp med ljudböcker och annat matnyttigt som gör detta sisyfosarbete uthärdligt. Och inte nog med detta, vi har en ständig diskussion kring vad som ska klippas, vad som ska sparas och hur det ska klippas runt nyplanterade buskar och träd. Här på tomten finns allt, ett ekologiskt system som kräver en  inte okomplicerad körning under tvättlinor, badmintonnät, staket, grusgångar, stensättningar, krukor, bilar och grova rötter som nått markytan och orsaker enorma smällar som alltid kommer oförberett. Hela proceduren tar mer eller mindre en hel dag, ofast söndgen. Det sköna är belöningen när allt är klart och man går runt i sitt klippta rike och njuter. Allt är fint och i balans. Utan ett sådant kvitto skulle man aldrig ge sig på det igen. Detta är första klippningen, nu återstår bara 19 klippningar till och nästan lika många böcker.

 

Arbetarrörelsens söner och döttrar

Det blåser från öster och flaggan slår i vinden. Det är den 1 maj, arbetarrörelsens högtidsdag och till på råga på allt, allmän flaggdag. En dag, för att berätta om drömmar, förbättringar och värderingar. Det har gått ett drygt kvartal sedan Håkan Juholt föll som en fura i Flanaden i Oskarshamn med opinionssiffror runt 20 procent och med misserabelt förtroende. Ett kvartal senare har partiet en ny ordförande och siffrorna har rakat i höjden mot 35 procent och det är helt plötsligt ett nytt politiskt landskap. Där nästan alla partier har tvingats in i en alldeles för tidig valrörelse för att försöka hitta ett bättre utgångsläge inför finalrakan. Tack vare 1 person.

Och politiken då? Den handlar numera om karaktärsdrag, positionering, detaljer, att inte göra bort sig och minska sina risker i relation till massmedia. Detta är politikens nya produkt och varumärke. Löfven som är Juholts raka motsats, eftertänksam, håller sig till det han kan och gör få men avvägda utspel blir en svår nöt att knäcka för alliansen. Jag förhåller mig numera neutral inför detta skådespel. Däremot är det positivt att det är match igen. Det kan innebära, att alla måste agera (inte bara reagera)  och utveckla sig för att få fortsatt förtroende vilket gagnar samhället i stort och gör politiken rolig igen. Jag har hissat flaggan för alla lönearbetare som kämpar på och för min gamla morbror bilmekanikern, i vars blåställ jag hoppat i för att ta hand om trädgårdens ideologi.

Valborgsmässoafton

Det har åkts i omgångar under hela våren, med kvistar, stubbar och trädgårdsavfall. Det liknar ett mindre berg någon dag innan allt gammalt ska tändas på och våren sjungas in. Man ska mötas på torget och någon är först, sedan kommer en till och så en till. Det fylls på – alla har haft sin dag innan man möts här.

Nu stundar en period där man bör zooma in och pausa tillvaron. Att bara stanna upp och se hur det knoppas, prasslar, kvittras, surrar och hur allt får väldigt bråttom. När elden är lös blir människorna skuggor och det är svårt att urskilja vem som är vem. Skratt och barnskrik stiger mot himlen innan fyrverkeriet tar vid och alla blir tysta som i kyrkan.  Jag står en bit ifrån och ser en tradition som både är fin och symbolisk. Vi har äntligen kommit igenom den mörka årstiden med slask, kyla, snö och blåst. Ikväll är det 13 grader och många har redan shorts på sig. Vi fortsätter med marschaller och brasor i kaminen. Våren är verkligen något att fira in. En riktig utomhusmässa. Glöden lyser oranget i nattljuset. Några väntar på att kratta ihop och släcka, kanske är det samma personer som började vid torget. Några håller ihop traditionen utan att det märks. De är vårens hjältar som gör bra saker för andra. Tack till Rydsnäs sockenförening.

Tecken i skyn

Det går att grubbla mycket på tecken och parallella världar. Men en sak är lustigt, att i vissa lägen är det som om det sker en fingervisning genom små tecken. Nästan alltid blir det bra när man följer dessa ledtrådar.  Antingen är det rena självsuggestionen eller så är det dova ekon från våra arvsanlag som pockar på och ”vill säga” något om  igenkänning. Det är mycket i oss som ligger förborgat och som man liksom får dyrka upp för att det ska se dagens ljus. På ett sätt är det kul att följa tecken, för det blir mer oförutsett, även om det tar lite längre tid att komma fram.  Oftast blir facit att man bärgar mycket kunskap men att vägen slutar i tomma intet. Ungefär som skogsbolagens skogsvägar som slutar tvärt mitt i skogen.  Vad ska man tro om tecken? Jag kan fortfarande inte bestämma mig om pundet ska ligga i den rationella vågskålen eller den mystiska. För mig väger det alltjämt lika. Däremot är den rena spekulationen, metafysiken den mest intressanta eftersom den slipper ta hänsyn till vetenskaplig exakthet, upprepning och dokumentation som oftast gör vetenskapen både enkelspårig och själlös.

Golfpremiär

Det ljuder från kyrktornet, det är helgmålsringningen vid klockan 18.00. Jag är precis mitt uppe i att slå de första golfslagen detta år. Det har blivit en nyinköpt presenning på 7.5 gånger 5 meter som är på tok för stor. Istället för att mäta innan så går man på en höft och upphängningen blir inte heller bra, när man är alltför ivrig att komma igång. Bollarna går igenom, så det blir att plocka ner och börja om. Så sker två gånger och det blir ialla fall inte bra. Att man inte kan göra rätt från början. Utslagen med drivern går faktiskt så bra som jag tänkt mig. Även järnsjuan och järnnian funkar bra. Det blir bra träffar och presenningen stoppar effektivt bollarna. Ljudet är rent. Konstigt tänker jag och drar till. Bollen stickar rakt upp och sen ut i sjön. Nästa boll följer efter. Efter fyra slag har jag inte träffat presenningen som är fyra meter framför mig och som allltså är 35 kvadratmeter. Detta är golfens värld, ena slaget liknar Tiger Woods, det andra duffar upp en krater i gräsmattan. Det finns med andra ord saker att jobba på, men armen håller och svingen gör inte ont längre. Det är så här man gör. Smygtränar och slår massor med slag på tomten. På Måndag ska vi ut och gå en runda. Då gäller det att baissa och låta andra ha favorittrycket. Golf är psykologins sport. Efter att bollarna har försvunnit en efter en, så är det bara att  fortsätta att slå i luften tills regnet effektivt sätter stopp (innan förbipasserande undrar vad som händer…)

Att synas

Det är en glad pojke som kommer inspringandes på kontoret. Klockan är strax efter två på Fredag  och ansiktet är lyckligt och glatt, Allt har gått bra, nationella provet i engelska kändes bra, ett oförberett prov i spanskan gick även det geschvint. Men, och det är det härligaste, här i Eksjö firar man sina klasskompisar. Gustaf fyller 16 år idag och klassen sjunger i omgångar, ger kort och ballonger och foton med mera. Det värmer honom. Det värmer mig också. Vi som flyttat omkring som ett resandefolk, med ständiga uppbrott. Nu har vi slagit i bopålen i vår Prästgård  och Gustaf har gått både 8:an och 9:an i Eksjö och ska nu fortsätta gymnasiet här. Det är en bra skola och Gustaf känner sig äntligen hemma här. Det är det som glädjer både han och mig när vi tar bilen hemåt. En känsla som inte går att övertrumfa med pengar eller andra köpta grejer. Inget slår ut kompisarna, att bli sedd och att känna sig trygg.  Det blir tydligt för mig en dag som denna – vad skönt det är att ha släppt det jagande livet och istället låter det icke materiella värdena prägla tillvaron.