Tecken i skyn

Det går att grubbla mycket på tecken och parallella världar. Men en sak är lustigt, att i vissa lägen är det som om det sker en fingervisning genom små tecken. Nästan alltid blir det bra när man följer dessa ledtrådar.  Antingen är det rena självsuggestionen eller så är det dova ekon från våra arvsanlag som pockar på och ”vill säga” något om  igenkänning. Det är mycket i oss som ligger förborgat och som man liksom får dyrka upp för att det ska se dagens ljus. På ett sätt är det kul att följa tecken, för det blir mer oförutsett, även om det tar lite längre tid att komma fram.  Oftast blir facit att man bärgar mycket kunskap men att vägen slutar i tomma intet. Ungefär som skogsbolagens skogsvägar som slutar tvärt mitt i skogen.  Vad ska man tro om tecken? Jag kan fortfarande inte bestämma mig om pundet ska ligga i den rationella vågskålen eller den mystiska. För mig väger det alltjämt lika. Däremot är den rena spekulationen, metafysiken den mest intressanta eftersom den slipper ta hänsyn till vetenskaplig exakthet, upprepning och dokumentation som oftast gör vetenskapen både enkelspårig och själlös.

Golfpremiär

Det ljuder från kyrktornet, det är helgmålsringningen vid klockan 18.00. Jag är precis mitt uppe i att slå de första golfslagen detta år. Det har blivit en nyinköpt presenning på 7.5 gånger 5 meter som är på tok för stor. Istället för att mäta innan så går man på en höft och upphängningen blir inte heller bra, när man är alltför ivrig att komma igång. Bollarna går igenom, så det blir att plocka ner och börja om. Så sker två gånger och det blir ialla fall inte bra. Att man inte kan göra rätt från början. Utslagen med drivern går faktiskt så bra som jag tänkt mig. Även järnsjuan och järnnian funkar bra. Det blir bra träffar och presenningen stoppar effektivt bollarna. Ljudet är rent. Konstigt tänker jag och drar till. Bollen stickar rakt upp och sen ut i sjön. Nästa boll följer efter. Efter fyra slag har jag inte träffat presenningen som är fyra meter framför mig och som allltså är 35 kvadratmeter. Detta är golfens värld, ena slaget liknar Tiger Woods, det andra duffar upp en krater i gräsmattan. Det finns med andra ord saker att jobba på, men armen håller och svingen gör inte ont längre. Det är så här man gör. Smygtränar och slår massor med slag på tomten. På Måndag ska vi ut och gå en runda. Då gäller det att baissa och låta andra ha favorittrycket. Golf är psykologins sport. Efter att bollarna har försvunnit en efter en, så är det bara att  fortsätta att slå i luften tills regnet effektivt sätter stopp (innan förbipasserande undrar vad som händer…)

Att synas

Det är en glad pojke som kommer inspringandes på kontoret. Klockan är strax efter två på Fredag  och ansiktet är lyckligt och glatt, Allt har gått bra, nationella provet i engelska kändes bra, ett oförberett prov i spanskan gick även det geschvint. Men, och det är det härligaste, här i Eksjö firar man sina klasskompisar. Gustaf fyller 16 år idag och klassen sjunger i omgångar, ger kort och ballonger och foton med mera. Det värmer honom. Det värmer mig också. Vi som flyttat omkring som ett resandefolk, med ständiga uppbrott. Nu har vi slagit i bopålen i vår Prästgård  och Gustaf har gått både 8:an och 9:an i Eksjö och ska nu fortsätta gymnasiet här. Det är en bra skola och Gustaf känner sig äntligen hemma här. Det är det som glädjer både han och mig när vi tar bilen hemåt. En känsla som inte går att övertrumfa med pengar eller andra köpta grejer. Inget slår ut kompisarna, att bli sedd och att känna sig trygg.  Det blir tydligt för mig en dag som denna – vad skönt det är att ha släppt det jagande livet och istället låter det icke materiella värdena prägla tillvaron.

En ny vän, hackspetten

Det knackar till ordentligt i fönstret. Vi har fått en vän, en stilig hackspett som kommer förbi och sätter sig på ett fågelrör vid fönstret och pickar efter nötter. Han är både stilig och har exakta rutiner. Han kommer alltid förbi runt 07.00 och sitter oftast vid två tillfällen, sen ser man honom inte mer. Numera har han också börjat signalera lite när han sitter och knackar. Det är ingen sjönsång, mer som en arg trumpet.  Alltsammans liknar en stilstudie i snabbhet, kraft och stor vaksamhet. Jag tror att det är en han, och han är åtminstone tre gånger så stor som finkarna som väntar på sin tur. Så han syns verkligen i rutan. Det riktigt yr om honom och det som ramlar utanför fångar han upp med bröstet och pickar i sig. Ibland stirrar han på oss och nickar. Sedan händer något och han är helt borta tills nästa morgon. Det här Morse-teckensystemet är faktiskt riktigt intressant att se/höra och har blivit en del av frukosten istället för TV:n.

Hillrundan

Det är en sjörunda utefter vattnet med blånande berg som går upp och ner  i bakgrunden.  Det slår en alltid, hur fantastiskt overkligt fint det är och att den här rundan skulle man gå både morgon och kväll. Vi kallar den Hillrundan efter Carl-Fredrik Hill som oftast besökte sin morbror Rudelius i vår Prästgård för hundra år sedan. Härifrån har han målat flera odödliga verk. Det är en kuperad runda och Gustaf vill oftast att det är han och jag som ska gå. Då är det emellertid, alltid något i görning. Är det inte nya modekort till datorn, så är det trassel i skolan, något nytt spel eller funderingar kring hur mycket man ska växa och det där med tjejer.  Där går vi och småpratar i cirka en halvtimme.  Det är en bra stund och Gustaf som snart fyller sexton år håller på att växa om mig ser jag när vi går brevid varandra. Jag kommer plötsligt ihåg meningen som Göran Persson sa; ”Det finns inga normala dagar” och det ligger mycket i det. Varje dag har sina förtjänster, besvikelser och överraskningar. Och en dag kan innehålla nästan allt, precis som aprilvädret som verkligen gjort skäl för sitt namn denna månad.

För varje dag som går, läggs en ny båt i vid båtklubben i vår lhamn. Klockan närmar sig 21 och det är fortfarande ljust ute ute och fåglarnas sång  har jobbat sig upp i de högre tonarterna. Det känns gott med nytt syre och efter Hillrundan går vi åt olika håll för att göra klart läxor och jobb. Slår på Spotify och hör Someone Somewhere in Summertime från 1982, en trettio års slagdänga (tiden lider) som håller än.  http://www.youtube.com/watch?v=VBlKYbFWZ-o Men vart tar tiden vägen…

 

 

 

 

Engagemang

Hur uppstår egentligen ett engagemang och varför har vissa människor fått ett  övemått av detta. De funderar, knådar och försöka se klart vad som verkligen är viktigt och inte så viktigt. Det handlar till stor del också om en god arbetsmetod, att gå till botten och inte ge sig förrän ekvationen är löst.  En sådan person är gjutaren Göran Henriksson. Skickligheten består i att han vet på något sätt, att vi inte är framme än utan att det krävs mer jobb. Vi flesta tar hänsyn och vill inte vara påstridiga och uppfattas som konstiga. Det där bryr sig inte GH om, utan han är helt koncentrerad på resultat och att lösa problemet. Han naglar så att säga fast en, bänder, frågar och reder ut hela tiden. En kopp kaffe blir timmar av diskussioner fram och tillbaka.

Ja, han är sannerligen en solid innovatör som får oss andra att framstå som hundrameterslöpare, i ett tungt marathonlopp.  Det jag försöker förstå är varifrån engagemanget kommer. Svaret är som jag uppfattar det; i glädjen, i själva essensen att vara en i gänget (ledaren) och göra nya lösningar. I vårt projekt har denna innovatör löst finansieringen, organisationen, ekonomin, bygget, designfrågor, konstruktion, inköp och mycket annat.  När de flesta blir konservativa och ovilliga att förändra sig,  fortsätter Göran sitt korståg, alltid nyfiken och ifrågasättande.  Att engagemang slår klass är ett talesätt som rymmer många sanningar. Att vara enagerad är att vara en lycklig människa, även om priset är att man aldrig är nöjd. Den ständige ”34-åringen” är jobbig, precis som man måste vara, för att tillhöra de bästa entreprenörerna vi har i landet. Det vittnar inte mist alla utmärkelser och priser om som han fått under sina långa livsgärning.

Tidens gång

Det är först efter ett tag som vi förstår att vi är överhopade av fantastiska fickur, golvur, väggur, bordsur och mycket annat i Krasses Antik i Mariannelund. Det här här en av de första antikaffärer som inte luktar illa och där det råder ordning, som vi har besökt. Att vi skulle hamna här var helt enkelt en slump i ordet rätta bemärkesle. Till slut får vi syn på ett majestätiskt golvur som mäter över 240 cetimetermeter och har ett urverk från  1700-talet och ett fodral från början av 1900-talet. Där har har stått hos en militär i Eksjö får vi reda på. Det här urverket går exakt och dras upp med en vev var sjunde dag. Loden som är två mörka järn väger över sju kilo styck. Skåpet är svart inuti och pendeln går mjukt. Det egendomliga när vi lyssnar är hur vi hör tiden. Tiden blir påtaglig, mekanisk och konkret. Det är inga ljudlösa ljusdioder som syns på mobilen eller datorn. Den här maskinen går med en militärisk precision. På stora urtavlan finns även en urtalva med sekundvisare. Vi bestämmer oss och priset är 2 500 kronor. Egenomligt prisvärt med tanke på urverkets precision. Nu hör vi tidens  gång.

Pedagogik

Vad är egentligen god pedagogik och hur blir man bra på detta? Att vara pedagog innebär först och främst att man ser saken ur studenternas synvinkel. Så att det som lärs ut kan relateras och kopplas med studenternas erfarenheter.  Här behöver man oftast gå utanför sitt egna ämnen och koppla ihop detta med saker som studenterna känner igen.  Oftast är begreppen och ämnet relativt överkomligt, men många gör det svårt och saknar en tydlig struktur. I grova drag kan man säga att antingen är pedagogiken resultatiniktad och ska ge nytta eller så är den mer öppen och sökande utan krav på direkta resultat.  Jag jobbar i regel alltid med första alternativet.

Men pedagogik handlar också om ledarskap, om att få med alla studenterna framåt. Så att det skapas en framåtriktande rörelse som gruppen känner. Nästan  som ett lopp, där alla till slut springer och håller koll på varandra och tar ständigt nya initiativ. Det är sannolikt ett av de bästa inlärningssätten. Pedagogik bygger också mycket på förberedelser och att man tänker igenom lektionen och föreläsningen gång på gång. Ungefär som en prediken, fast med öppen diskussion och dialog. Det går naturligtvis lättare att vara en bra pedagog när man kan ämnet och är väl hemmastadd i teori och praktik. En annan viktig sak är att ge snabb respons och feedback på studenternas jobb. Det är ett sätt att visa på verklig respekt och att man lever som man lär.  Att skicka ut material i god tid och visa på vad som är viktigt och inte viktigt gör studenternas inläsning effektivare.  Rätt använd kan tekniken fördjupa inlärningen och göra studenten mer delaktig i hela processen. Här finns mycket att utveckla.

Sedan är det nog så enkelt att man måste trivas med sitt ämne och ha det i kroppen. Då gör man det inte för sig själv utan för andra. En grundbult i pedagogiken. Men vill helt enkelt stärka upp andra och då görs det även med glädje, När respektive student får del av kunskapen blir många mycket bättre än en själv. Däri liggen en form av belöning, att man är en slags brygga för andra som är på väg framåt.

Dagar som bär

Vissa dagar vet man att de bär. Det känns i koncentrationen och man vet vad man vill säga. De andra känner trygghet och vet att nu är ledaren på plats. Det är som prästen i Gösta Berlings saga – plötsligt stod han  i predikstolen. Det syns i ögonen och det syns i agerandet. Dessa dagar är guld värda. Varifrån de kommer är en gåta. De är som sällsynta fina dagar på sommaren som man aldrig vill ska ta slut. Man vill säga så gärna ha fler men de kommer när de kommer. Oftast håller de i sig i ett par dagar precis som vädret. De som brukar förändra högtrycket är dåliga insatser från en själv. Är det en luftström från sanningen ?

Hur som haver, är dessa dagar gudomliga. De var de ord som Stefan, en inspiratör sa för ett tiotals år sedan. Han förstod detta och mediterade över många olika livsaspekter. Tre saker minns jag från hans filosofi. Det vi prioriterar växer, vem är duken som filmen/verkligenhetn syns på och att människan har två förhållningssätt; antingen gillar eller ogillar vi.  Stefan var en  pilgrim och sanningssökare. Hoppas vi träffas igen även om åren gått. Hans ord om dagar som bär, ringer i mina öron idag.

Uppföljning

Det är inte svårt att hoppa på nya projekt eller starta nya rutiner. Det som är svårt och görs alltför sällan är att faktiskt utvärdera vad som skett och hur man kan lära av detta.  Idag sitter vi med ekonomin på kontoret och går ner på atomnivå, det vill säga verifikatnivå. Vi går igenom faktura för faktura och granskar kontering, diskuterar om den ligger på rätt område, är det drift, löpande underhåll, planerat underhåll eller övriga driftskostnader osv. Sakta utkristalliseras saker som vi missat, saker som vi kan förbättra och rutiner som vi kan stärka. Här görs de små stegen mot en verkligt proffsig organisation. Det är egentligen här utvecklingen föds.  Inte i de storslagna visionerna. Utan i vardagen, en gråkall aprildag, när man följer upp det som har skett. Djupt ner bland alla papper, får vi syn på mönster som vi inte uppmärksammat tidigare. Vi behöver inte springa över ån efter vatten. Vi har källan under fötterna –  och vi finner mycket tänkvärda saker. Det konstiga är alltså att man inte avsätter tillräckligt med tid för just att utvärdera och följa upp sin verksamhet. Det här ska vi göra till rutin, att granska oss själva.