Det blåser från öster och flaggan slår i vinden. Det är den 1 maj, arbetarrörelsens högtidsdag och till på råga på allt, allmän flaggdag. En dag, för att berätta om drömmar, förbättringar och värderingar. Det har gått ett drygt kvartal sedan Håkan Juholt föll som en fura i Flanaden i Oskarshamn med opinionssiffror runt 20 procent och med misserabelt förtroende. Ett kvartal senare har partiet en ny ordförande och siffrorna har rakat i höjden mot 35 procent och det är helt plötsligt ett nytt politiskt landskap. Där nästan alla partier har tvingats in i en alldeles för tidig valrörelse för att försöka hitta ett bättre utgångsläge inför finalrakan. Tack vare 1 person.

Och politiken då? Den handlar numera om karaktärsdrag, positionering, detaljer, att inte göra bort sig och minska sina risker i relation till massmedia. Detta är politikens nya produkt och varumärke. Löfven som är Juholts raka motsats, eftertänksam, håller sig till det han kan och gör få men avvägda utspel blir en svår nöt att knäcka för alliansen. Jag förhåller mig numera neutral inför detta skådespel. Däremot är det positivt att det är match igen. Det kan innebära, att alla måste agera (inte bara reagera)  och utveckla sig för att få fortsatt förtroende vilket gagnar samhället i stort och gör politiken rolig igen. Jag har hissat flaggan för alla lönearbetare som kämpar på och för min gamla morbror bilmekanikern, i vars blåställ jag hoppat i för att ta hand om trädgårdens ideologi.