Det är så nyutslaget och färskt just nu. Björkarna står skira och färgen är så fin att det nästan gör ont. Det väcker minnen om tiden i Stockholm och framför allt Ringvägen på söder. Här bodde vi och gatan ner mot Katarina Bangatan, kantas av alleträd som blir så fina så här års. Här av alla ställen, mitt i innerstaden, associerar jag nyutslagna björkar.  Nu lever jag på höjderna i Östergötland och Småland. Det är mer än 12 års sedan vi flyttade från Stockholm. Och det är precis 20 år sedan vi jobbade natt och dag med vårt företag som gjorde oss till kingarna i Stockholm innan vårt krut tog slut. All slit vi gjorde på nätterna och fram till morgonkvisten, då vi for hem, och mötte morgonljuset som lyste upp träden framför oss. Det har etsat sig fast. Det är det som slår mig, en dag som denna, då jag möter hav av björkar och andra lövträd som är så obeskrivligt fina. Att sätta lapp på luckan mellan hägg och syren är verkligen ingen dum idé. För det är nu som växandets magi förtrollar oss. Det växer så att det går att ta på. Allt skjuter fram, från en dag till en annan. Jag minns alla diskussioner om hur man skulle bo för att fånga allt. Pulsen och vilan. Redan då ville vi ha växelbruket, storstan där och landet här. Och så blev det innan allt gick över styr och det blev för många hus.  Nu backar vi tillbaka till växelbruket och siktar in oss på en liten lya på söder igen.  Tiden är inne för att möte lövträden på Ringvägen och att behålla vidderna och den storslagna naturen.