Grinden

Det är en äldre kyrkogrind till Prästgården som mist sin glans. I sedvanlig ordning griper jag mig an problemet, skrapar, borstar, reparerar, skrapar igen tills alla dåliga delar är borta. Sedan ska första färgen på och sedan andra lagret och sedan ska jag höja den, justera beslagen och så där mal det på i huvudet. Man jobbar upp sig och det strömmar på. Under första strykningen, får jag nu först syn på grinden. Följer de fina arbetena, beslagen, träkilarna, bågarna och blir varse vilken snillrik konstruktion detta är. Och tänker på hela förloppet, från det att ekträden föll, till sågverket, till träsnidaren som byggt ihop grinden, leveransen till att den satts upp i sitt hål. Allt detta, får jag syn på när tempot går ner och man kommer riktigt nära den sak man jobbar med. När man koncentrerar sig och kommer nära något, öppnas en värld av  detaljer, skönhet och kunskap som ligger dold annars. Att stanna upp vid något, betrakta detta och bearbeta, då öppnas liksom en ny dörr som i sin tur öppnar en annan dörr. Plötsligt tutar det till, jag vaknar upp och inser att gästerna är på väg mot mig. Klockan är redan 16 och jag ser mig förläget runt. Vad har tiden tagit vägen?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*