Att tillvarata den 17 juni

Det är ganska konstigt att man inte är bättre på att fördjupa sig i en dag än vad man är.  Istället är det nästan så att dagarna försvinner trots att man göra massor och borde uppleva hela dagen.  Men oftast är det arbetsuppgifter som man måste göra och då försvinner känslan av varandet och varseblivningen. Istället blir det en mekanisk ordning som stänger ute oss från stillhetens och reflektionens rum. När gräsmattan ska klippas är det något som ska bokas av och jag uppfattar inte omgivningen utan tänker på att nästa moment är återvinningen, och sedan handla och sedan laga mat, kolla fotboll, skriva texter inför Måndagen och ordna med cyklarna och inte glömma bilverkstaden på Måndag morgon samt att skicka ett par mail. Det är inte konstigt att man inte ser eller upplever den 17 juni som en fantastisk unik dag när man inte är på plats. Utan är helt förslavad under arbetslistan. Det är så livet går på. Något har sagt att livet är det som pågår medans vi är upptagna på annat håll. Det ligger en hel del sanning i denna iakttagelse. Men det tokiga och sorliga är att det är man själv, jaget, som kör. Det finns ingen annan att skylla på. Det är jag själv som dribblar bort mig och missar målet. Därför gäller det att jobba lite lugnare, göra saker men inte allt på en gång. Sprida ut arbete och stillhet, tänka på balansen för att kunna förstå den 17 juni och tränga in i de kommande dagarna. Annars blir allt som en dröm.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*