Det är i juldagens lugna vrå, fri från yttre och inre press som jag läser framlidne Rickard Normanns tankegångar i Skapande företagsledning. Det är från en svunnen tid (1980- och 1990-talet) en tid då jag själv var ung och känner igen språket, markörerna och tidsandan. Jag tänker på mina jobb, personer jag mött, cheferna, kollegorna, uppgifterna, misstagen, förhoppningarna och livssituationen. Jag blir fångad av dessa stämningar och tidsandan som flimrar förbi som en stumfilm som legat bortglömd på vinden i åratal och nästan var på väg att slängas. Allt känns så oändligt långt bort och jag kan inte förstå att jag varit där och upplevt detta. Några snabba överslag ger vid handen att de flesta personerna gått i pension eller håller på att lämna arbetsmarknaden. Tänk så mycket kunskaper och erfarenheter som försvinner eller vart tar allt vägen? Att vara forskare måste vara kittlande och få borra ner sig i olika tidsepoker och dechiffrera lager på lager av kunskap som fallit i glömska. Var tid har sina idéströmmar och tongivande personer. På 1980-talet var det konkurrens, branschanalyser, anpassningen efter olika kunder, kunden är KUNG, affärsidé, segmentering, strategi, överlägsna system som var nyckelord och som på tröskeln till 90-talet blev kundnytta, positionering och lärande organisationer. Alla skulle läsa In Search of Excellence av Tom Peters och Robert H. Waterman, Jr. Jag minns även ett utryck från 1980-talets yuppie-era, att individens värde låg i summan av alla dess tillgångar som man lyckats skrapa ihop. Liksom att den som har mest när man dör vinner. Privata tjänstepensioner var på allas läppar liksom golf i soliga länder. Det var avregleringens tid med Kjell Olof Feldt i spetsen.
Det är inte svårt att bli nostalgisk eller fundersam var tiden tar vägen. Kanske finns den i vår mognad eller så har den förbränts. Hur som helst, det gäller att ta tillvara varje dag som en gåva och göra något nu om man vill få det gjort. Inte vänta till sen för då kan det vara försent och irreparabelt hur gärna man vill något annat. Det är sannerligen inte fel att då och då titta tillbaka och se vad som hänt för att förstå sitt egna motstridiga liv. Så här uppifrån, verkar allt bli logiskt, i den sena jultimmen 2012 när glöggen är slut. När man väl står mitt uppe i sjögången så är inget givet – allt är ovisst. Man har ingen aning om vad framtiden ligger eller för med sig. Det som var otänkbart igår är möjligt idag. Att vi skulle ha två dobermanhundar skulle aldrig ha funnits på kartan. Dessa bjässar liknar kanske mer 2010-talets människa. Kalkylerande, ger och tar, pålitliga, sätter gemenskapen först samt värnar om sin integritet och frihet. På lite sikt så är nog detta också logiskt. Skål för Rickard Normann som satte på filmen!
