Kyrkans bästa produkt

Det låter kanske vanvördigt att prata om kyrkans produkter, men när det gäller dop, bröllop, begravning och konfirmation så påminner dessa om sådana. Topprodukten är i så fall begravningar hur sorgligt det än kan låta. En begravning är en unik ritual och ett erkännande av en människas gärningar och verk. Här är alla lika. Här går linjen mellan döden och livet som vi sällan tänker på.

Vi befinner oss i stadskyrkan i Eksjö för att ta ett sista farväl av Göran Henriksson. Kyrkan är proppfull av människor som bär på olika minnen av honom. Det är nog ofrånkomligt att personer som gjort mycket och betytt myket får något som kan liknas vid en statsbegravning. Men oavsett detta, så är begravningakten väldigt fin med sina gedigna traditioner.

Prästen eller officianten delar sorgen men ger också mycket hopp, mer än jag tidigare uppfattat det. När livet släkts på jorden så har kyrkan ett fint budskap om en fortsättning på andra sidan. Bortom tiden och rummet. Denna frammejslade gudstjänst gör att vi kan sätta punkt och få ett mycket fint avslut. Det doftar till och med av alla blommorna. Kyrkan är fortfarande klädd i julskrud som ger en extra värme och närhet.  Kistan är av ek och de röda rosorna tar aldrig slut som läggs under det tysta avskedet.

Denna gestaltning är ett mästerverk.  Musiken, sångerna, prästens hoppingivande tal, överlåtelsen, begravningsbönen, avskedet, psalmerna och välsignelsen. Kyrkorummet är byggt för denna uppgift. Ena sällskapet efter det andra går upp och tar avsked, allt efter hur nära de stått personen.

Det slår mig att bara begravningsakten är värd kyrkoskatten. När vandringsstaven är nerlagd behövs en cermoni som både kan summera, ge hopp, stödja och ge kraft för att fortsätta. Låt oss säga att dettta är produkten syfte och innebörd och något som man alltid lyckas med.  På den här våglängden är kyrkan sig själv.  Jag tycker prästen gör rätt. Han bugar sig mer för människan än för guden vid altartavlan. Det kommer tårar som behöver få utlopp. Kroppen är spänd och alla är svartklädda. Ljusen vid fönstren fladdrar lite och det är tyst. När klockorna ringer ut bryts förtrollningen och vi har fått ny kraft som vi kan gå vidare med.

överlåtelsen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*