Gustaf och jag tar bilen till Stensö för att gå ut med Cassi. Hit åkte även morbror Jan och jag för att fika men då var det tidigt 70-tal och vid parkeringen fanns till och med en lotteriförsäljare med tombola. Vad jag minns fanns inga joggare på denna tid, nu är hela skogen full av funktionsklädda löpare (jag är även en av dessa) som korsar oss. Däremot fanns det en ström av udda gubbar med hundkoppel och taxar. Dessa är borta nu liksom mina egna släktingar.
Det är påsk och solen skiner. Det är kallt i luften men små bäckar rinner och på stigen är det lerigt och kladdigt. Jag tittar lite extra för att inte bli smutsig. Jag ser alla barr på marken, de små bäckarna och de högresta tallarna bredvid stigen. Jag minns min mormor och hur vi gick här tillsammans när jag var liten. Hur jag ville bli äldre och frågade och frågade om saker och ting. Jag minns även alla kompisar och läkarfamiljerna som bodde i de stora och fina villorna på väg hit. Det var en annan värld.
Det har snart gått 40 år och mina egna frågor har inte blivit färre. På något sätt verkar livets uppdrag gå ut på att skapa bra och konkreta saker för andra och inte bara för sig själv (dessa utesluter inte varandra). Att omsätta tankar i praktiken och göra nyttiga saker, både fysiska och sociala verkar vara ett ändamål för människans idé även om man gärna vill lämna efter sig något beständigt.
Vi liknar arbetsmyrorna på marken. Vi stretar med barn, lån, hus, bilar, jobben, släkt, resor, datorer, familj, hund, båt, utbildning, oro, karriär, val osv i en aldrig sinande ström av aktiviteter. Det går verkligen att sysselsätta sig här på jorden. Men är detta huvudpoängen? Att sysselsättas av praktiska saker i åttiofem år? Eller är poängen njutning och kickar? Att göra tillvaron så bra som möjligt här på jorden och ha skoj så långt det går? Eller är det en balans av dessa?
Till att börja med är alla olika. Alla har sina definitioner på lycka och mening och det finns ingen standardmodell. Det gäller att utforma sin egen idé och inriktning. Själv tror jag på två parallella spår. En praktisk ”sysselsättningslinje” med ansvar som grundbegrepp och en personlig ”utvecklingslinje”, där man fortsätter att förkovra sig eller som Aristoteles skulle ha sagt, utvecklar sin karaktär, sin dygd hela livet. Alltså en nyfiken arbetsmyra som kan upptäcka mer av tillvaron ju mer man anstränger sig och därmed se längre och djupare. Här någonstans tror jag människans gräns går. Men det kräver arbete och mycket ihärdighet innan belöningen i form av sinnesro och lyckan infinner sig.
Den här rastningen blir ungefär som ”På spaningen efter den tid som flytt” av Marcel Proust. Man går i barndomens spår och får nya tankar och perspektiv. Sin barndoms landskap verkar på något konstigt sätt ha etsat sig fast i minnet mer än andra platser. Mycket är nytt men mycket är också bekant.
