Det är inte lätt att bena ut vad kunskap är eller att ens definiera begreppet. Oftast tar man sin utgångspunkt i Platons klassiska definition som att kunskap är; sann, välgrundad övertygelse. Alltså tre led, men även denna definition öppnar för nya frågor om vad exempelvis sanning är. Är det en sak som är i överensstämmelse med verkligheten (korrespondens) eller är det en sak som ingår i ett enhetligt system (koherensteorin), en pragmatisk sanning att det fungerar i verkligheten eller är det ett konstruktivistiskt begrepp och så vidare.
När det gäller vårt språk så har människan en enorm förmåga att lära in detta. Och då menar jag både semantiken och semiologin. Att inte bara lära in ljuden och uttalet, utan att förstå betydelser och kunna referera till verklighetens begrepp och förstå ikoner, symboler, signaler, tecken osv. Till detta ska vi även lägga vår förmåga att kunna tolka andras ord, förstå ironi och att vi kan tänka och prata parallellt med andra människor. Ett barn lär sig i snitt tio nya ord per dag och denna utveckling fortsätter hela livet. Vi har 28 bokstäver i vårt alfabet och antal möjliga ord är i det närmaste obegränsat. I svenska finns ungefär 170 000 aktiva ord. En tredjedel av ett språk ersätts med nya ord/begrepp på 1 000 år.
MEN, hur vi lär oss detta språk är fortfarande oklart och något som man empiriskt bör gå till botten med. Det handlar mycket om ett socialt samspel där det finns relationer och sammanhang. Barnet lär sig genom leken, genom att göra saker, tolka och avläsa nyanser och prova. Kanske är sången och dansen en föregångare liksom vårt kroppsspråk. Oavsett detta så är språket och denna inlärning helt fantastisk. En inlärning som använder hela kroppen och där känslor, passioner och lust spelar en väsentlig roll. Att fler sinnen är med gör det lättare att minnas och bygga kunskap. Det här slår mig i bilen upp till Uppsala, där jag själv ska skriva en tenta. Att inlärningen blir så pass mycket svårare när det bara handlar om att sitta och läsa för sig själv. Denna väg funkar och har alltid funkat men frågan är vad som skulle hända om inlärningen blev flera gånger effektivare.
Här skulle pedagogiken se till att all utbildning skulle vara mer sinnlig och ha ett stort inslag av mentorskap (som vid distansutbildning) och att böckerna skulle var mer ”dataspel” och kompletteras med youtube-klipp med roliga filmsekvenser som fokuserar på kärnorna istället för allt boksvammel. Något som skulle aktivera alla sinnen och där man skrattar och ”leker” tillsammans. Det förefaller som språkinlärningen sitter inne med nyckeln att göra kunskapen levande och spännande. Här finns en ny marknad för ett nytt kunskapsäpple (Apple) att presentera kunskap på ett nytt sätt utan att förlora innehåll.
Kunskapens grunder är fortfarande varseblivning, minne, induktion, deduktion och omedelbar insikt (apriori). Det gäller alltså att anpassar formatet så att inlärningen kan ”lekas” fram med alla sinnen. Och där passioner och lust ges viktiga inslag som kan föda helt nya och djärva tankar. Steg 1 är att börja med empirisk grundforskning kring språkinlärningen.
