Det är Klaras dag idag, den 31 augusti. Det är oftast sommar den sista augusti och höst den första september. Så brukar det vara, men i år ser ut att bli annorlunda. Jag minns 1991 som igår. Det var varmt och Stockholm hade precis haft sin första Vattenfestival. Vi bodde på söder, ett stenkast från Södersjukhuset i en ny lägenhet.  Vi tågade upp för backen och allt var stillsamt när det var dags. Jag skulle börja undervisa i marknadsföring och läste om människans behov och preferenser (då gjorde man allt undervisningsmaterial på OH-film, skrev för hand med speciella pennor och visade detta på en OH-projektor).  Ordet entreprenör var nästan ett skällsord och Percy Barnevik var min husgud. Carl Bildt skulle snart bli ny statsminister och efterträda Ingvar Carlsson som haft det tuff.  1991 präglades av varsel, uppsägningar och nedläggningar. Men det var inget vi var speciellt oroliga för.

Idag blir Klara 22 år och läser sista året på sin fyraåriga ekonomiutbildning efter tre intensiva gymnasieår på Europaskolan i Strängnäs. Körkortet är bärgat, en bostad är fixad och engelskan sitter snart på plats. Jobben har droppat in vid sidan av skolan. Kompisgänget håller ihop och träningen har kommit igång.  Det har inte varit några stekta sparvar utan hårt arbete i botten. Där finns hos Klara en kombination av envishet och ett genuint intresse för läsning och kunskap. Ett släktdrag av lärarkall.

När man ser sina barn flygfärdiga så inser man också att man själv är äldre. Jag var ung på 1980-talet och det var för 30 år sedan. Det ger en tankeställare eftersom man känner sig lika ung som när man gick på högskolan. Jag minns när Ulf Lundell sa att han runt 50 upptäckte vilken ocean av tid som öppnades framför honom. Vad tusan ska man fylla denna tid med? Skriva, tjäna pengar, motioner, bygga hus, pensionsspara, åka på turné, resa, dricka mer eller mindre eller vad. Han menade att andra halvlek blir helt annorlunda. De flesta av oss lever ett hyperaktivt liv mellan 25-45 år. Då ska man göra jobbkarriär, träffa sin partner, göra bostadskarriär, bygga eget varumärke, skaffa barn, skolgång och läxhjälp, aktiviteter, hålla kontakt med vänner och släkt. Till detta ska läggas alla inköp som kläder, möbler, bilar, cyklar, trädgårdsredskap och leksaker med mera. Det är inget lätt livspussel direkt. Att prata om gränssättning är nästan komiskt. Det gäller att överleva och tiden är flaskhalsen. Numera behöver man också ha tid till sociala medier. Det finns alltså ett självtryck och det gäller att parera och hålla alla tallrikarna i luften.  Andra halvleken handlar nog mer om att planera och veta vad man ska göra när tiden plötsligt finns där. När trycket inte finns och man själv måste skapa och stå för trycket.

Klara brukar säga att det gäller att göra rätt från början och det har vi haft svårt för.  Vi har tutat och kört, alltid med små eller inga resurser. Ett ständigt nollsummespel och kniven på strupen. Som tur är verkar det som om barnen sett vad som fungerar och inte fungerar. Både Klara och Gustaf har blivit ytterst självständiga och har lärt sig att tänka först. De är bra på att analysera, dra slutsatser och få saker och ting utförda. Precis i den ordningen och inte tvärtom.

På sätt och vis har vår roll varit att vara en bro för våra barn.  Där vi velat ge bättre förutsättningar än vad vi själva haft.  Vår egen nivå är väl en slags medelklass. Vi har siktat högre men fastnat i trädtopparna. Klara kommer säkert att stiga i graderna och en vacker dag bli statsminister enligt Gustaf. Skönt att vi klarat av dessa år. Vi säger grattis gumman. Det viktigaste är att må bra och ha en bra hälsa, det andra ger sig. Bilden från JP när Klara handlar.