Det var riktigt länge sedan – drygt trettio år sedan jag var helt schackbiten och spelade oavbrutet i 15 årsåldern. Både i grundskolan och gymnasiet var vi som tokiga i schack och jag såg bokstavligen talat hela tillvaron i schackpjäser, hur träden blev till springare och kunde attackera, eller hur parkerade bilar gjorde rockad och hur huskropparna i förorten där vi bodde bildade en tydlig försvarslinje. Även klasskompisarnas skolbänkar blev pjäser i mitt fiktiva schackspel. Jag såg schackställningar i snart sagt varje buske. Sedan försvann detta och åren gick. Nästa knäpp var när svågern och jag alltid spelade schack så fort vi träffades. Det blev mycket vin och prat. När jag började vinna till sist rann det emellertid ut i sanden. Även på vårt kontor i Nacka Strand spelade vi sporadiskt i mitten av 90-talet. Allt det här var begravt till i förgår, den 2 december 2013. Jag fick ett infall efter att ha pratat med Håkan Åkvist som först och främst ville ha sponsring till klubben. Eksjö schackklubb som firar sitt 100 års jubileum, leder faktiskt elitserien i schack vilket aldrig hänt tidigare och det blev gnistan. Här kan man tala om goda traditioner och effektiv organisation som kan hålla jämna steg med städer som Uppsala, Malmö, Stockholm, Lund, Västerås osv.
Jag har tre schackbrädor och en schackdator som jag dammat av. Datorn är en Kasparov Centurion och den har jag spelat mot cirka 100 gånger och aldrig slagit. När jag nu efter viss möda får igång datorn är känslan densamma. Det är pirrigt. Jag slår upp ett glas vin och gör en enkel öppning. Med stigande förvåning märker jag att jag har koll på pjäserna och ser nya kombinationer. Efter hand börjar jag få överhand och till slut har jag satt schackdatorn i matt. Det är overkligt, det har aldrig hänt. Jag blir så förvånad att jag spelar ett parti till för att se vad som händer. Med knappast möjliga marginal förlorar jag till sista och då är nivån den högsta. Jag förstår inte ett smack. Jag tar visserligen god tid på mig och på så vis är kampen inte rättvis, men det är överraskande. Kanske är det så att det man lär sig tidigt fastnar och går liksom aldrig ur.
Mitt egna spel har alltid byggt på ett urstarkt och säkert försvar. Jag prioriterar hög säkerhet och att bygga från grunden. Släpper aldrig ut några pjäser på äventyr eller frestelser till att börja med. När detta är säkrat riktar jag in mig på motståndarens akilleshäl, det finns alltid en sådan. Därefter letar jag efter positionen, en fördelaktig ställning, och är gärna beredd att offra pjäser för att uppnå detta. Initiativets makt går inte att underskatta i schacket och när det finns, måste man våga lita på sin egen intuition. Det handlar om att få igång så många pjäser som möjligt och i kombination. Allt detta går nästan automatiskt och jag är lika lycklig nu som när jag var 15 år och vann mina partier. Lika sur och ilsk när jag förlorar.
Schack sägs vara kungen av strategispel och det ligger något i detta. Det krävs planeringsförmåga och att ha en god framförhållning med cirka 4-5 drag framåt. Dessutom är det ett öppet spel, allt syns och det gäller att förstå motståndarens natur och spelsätt och inte göra enkla tabbar.
Jag har också alltid tyckt om pjäserna, bonden, tornet, kungen, springaren, löparen och drottningen. De är ett riddarspel med sina 32 vita och 32 svarta rutor. Det svåra är att hitta någon jämlik att spela mot så nu ska jag testa länken som jag fått av Håkan som heter www.chess.com, där man kan spela över hela världen, med 5-15 minuters betänketid. Det är så att säga ett internationellt språk och då gör det inget om motståndaren sitter i Chile, Algeriet eller Alingsås. Kul att en sådan liten ort som Eksjö kan hävda sig så väl i stora sammanhang och inspirera.
