Musik och alvarsmarker – mot enkelhetens punkt

Både Gustaf och jag åker iväg till Öland för en liten minisemester på en vecka. För mig betyder Öland påfyllnad. Här bottnar jag och känner en slags tillhörighet med landskapet som jag inte gör på andra ställen. Det är inte så konstigt med tanke på att jag är född i Kalmar och har vistats mycket på Öland när jag var liten. Det första jag gör är att dra ut på alvaret. Detta säregna landskap, byggt av kalkstensgolv, himmel, hav och fågelsång som uppfyller alla mina sinnen.  Det tränger undan tankar, mål och andra vardagsplaner. Kvar blir bara ett vara, eller ett är som omvandlas till en känsla av frid och ro.  Att vistas i detta tillstånd är nog så nära det andlig jag kan komma. I suset finns en puls eller rytm. Ett musikaliskt stråk som jag inte förstår varifrån det kommer.

Jag ser också att det händer en del – även på dessa marker. På sina håll har man fyllt i stenkross, så att ”kalkstensvägarna” blir jämna, grindar repareras, gamla stolpar för stängsel har bytts ut och nerblåsta grenar har lagts i högar. Detta vittnar om att bönderna äntligen förstår värdet av detta unika världsarv och att  deras verksamheten numera går bra i och med alla bidrag man får för att hålla dessa landskap öppna. Ovanför kvittar alltid den karaktäristiska tofsvipans härliga sång. Hon sjunger när hon stiger till väders och som hon spelar idag.  Men här hörs även Sånglärkan, Ljungpiparen, Storspoven som flyger i vida ringar över heden med ett vittljudande rop. I den lite högre vegetationen bland buskar och snår håller buskskvätta och törnskata till. Vid alvarets fuktiga marker häckar bl. a. strandskata, rödspov och svarttärna.

Nog finns här LIV,  även om man sällan eller aldrig möter några turister eller Ölänningar här ute. En annan kär vän är solen som alltid letar sig fram när jag är på alvaret. Det spelar ingen roll vilket väder jag går ut i. När vi är här så skiner alltid solen och jag tänker alltid på att jag ska ta med mig ett bord och en bekväm stol och låta dessa stå här ute. Att bara sätta sig ner på ”golvet” och lyssna är som att återfödas. Här borde det finnas potential för oändliga retreat-event. Var är dessa entreprenörer?

När man är på Öland så blir det att man alltid åker in till Kalmar. Denna vackra medeltida stadskärna med stadsmur, fina hus från Hansatiden och kullerstenar ger en gemytlig inramning. Staden bjuder nästan alltid på någon ny överraskning. Matställena är numera suveräna och Högskolans (numera är det till och med Linnéuniversitet) närvaro har kraftfullt påverkat butikssortimentet och kulturutbudet. Men den här gången bjuds vi på en absolut förstklassig och helt annorlunda överraskning. Vi stegar in i Kalmars Domkyrkan för att köpa en bok. Precis när vi slår upp de tunga ekportarna så hör vi hur någon slår an en stämgaffel, och en till och så börjar en kör att sjunga. Detta har hänt många gånger. Men detta går utanpå det mesta.

Kören, det visar sig vara St Jakobs Kammarkör från Stockholm är på Sverigeturné och ska uppträda klockan 18 på Fredagskvällen den 27/6. Kören ska precis inleda sin övning. Det är uppställningen som först överraskar. Kören har grupperats på åtta ställen i denna mäktiga domkyrka, där varje grupp består av 3-4 personer. Dirigenten Gary Graden står precis mitt i detta väldiga kyrkorum. Två grupper står på läktarna mitt emot varandra. En grupp står vid altaret, två grupper mot varandra vid mittskeppet och två grupper i varsitt hörn vid entrén, där vi kommer in. tala om geometri i musik. Hela kyrkorummet vibrerar när de sjunger capella-stycken som är hur vackra som helst. De använder händer, slungar en form av rep genom luften så att ljud uppstår i deras sånger. Det är sällan jag blir häpen men här tappar jag helt fattningen, så pass vackert är det. Gustav och jag står bokstavligen trollbundna hela tiden. Till slut får jag upp kameran och tar denna bloggbild. Tyvärr kan vi inte vara kvar och höra föreställningen hur gärna vi vill. Vi surfar direkt in på deras hemsida www.choir.nu och läser mer om denna fantastiska kör när vi kommer hem och beställer en rad skivor.

Kort om kören från deras hemsida:

”S:t Jacobs Kammarkör, som leds av Gary Graden, framträder regelbundet vid gudstjänster och konserter i S:t Jacobs Kyrka och Storkyrkan i centrala Stockholm, vilka båda är viktiga centra för kyrkomusik i Sverige. Körens repertoar består dels av a cappella-stycken från olika stilar och epoker och dels storskaliga verk för kör och orkester”.

Kören har vunnit flera av Europas främsta körtävlingar, bland annat det europeiska körpriset European Grand Prize och deltagit i ett stort antal festivaler som Sagra Musicale Umbra (Italien), Tolosa (Spanien), Arezzo (Italien), Debrecen (Ungern), Europeisk radiounionen EBU:s Let the peoples sing, Polyfollia i (Frankrike), De Internationale Koorbiënnale Haarlem (Holland) och representerat Sverige vid det sjätte IFCM Världssymposiet för körmusik i Minneapolis (USA) där Eric Ericson talade om, och kören demonstrerade ”the swedish choral miracle”. Alla som gillar musik eller starka konstnärliga prestationer ska gå och lyssna på denna kör. Den är fantastisk – rakt upp och ner – här finns också samma geniala enkelhet som jag möter på alvaret.  Helt fri från knepiga poser eller överarbetning.

Det är konstigt. Körens sånger är på många sätt väldigt lika ljuden på alvaret att jag blir förstummad. Är det möjligt eller är det bara en inbillning?   Jag funderar hela vägen hem. Kanske finns musiken inbyggd i tillvaron som en form av bakgrund eller grundpuls som är svår att upptäcka.  Kanske är det, denna rytm som skymtar fram både i denna kör och på alvarsmarkerna. Sambandet fascinerar och inspirerar. Ibland är det gott med ett lite semesteravbrott från vår vardag så att vi får syn på andra saker som kan inspirerar det vardagliga livet. Plötsligt minns jag Ingmar Bergmans underbara fråga på sluttampen av hans liv. – Varifrån kommer musiken, var hans enkla och omöjliga fråga att besvara.  Den tål att grunnas vidare på…..