Livets hjul

Ser man det stort, så finns inte tiden. I det stora hjulet råder evighet och varat är det ända som existerar. Ett vara utan till synes en början och slut.

Men för oss finns en form av tid, under vilket vi lever våra liv. Jag börjar själv komma till den punkten då jag inser att tiden är utmätt och kan mer tydligt se hur mitt livs bana har blivit när man får lite distans med åren. Det är intressant att se vad som går att påverka och vad som tydligen inte går att påverka. Vi människor är både fria och bundna till vårt öde.  På något vis har varje människa ett uppdrag och en viktig uppgift att göra. Varje människa är unik och nödvändig. Att förstå sin uppgift och frigöra detta fullt ut, är för många filosofer livets mening. Det är när man hittar detta som man gör något fantastiskt. Då står alla pilar så att säga i rätt stjärntecken.

Men att titta tillbaka på tiden eller åren, gör åtminstone mig ganska missmodig. Det ligger någon form av sorg över den tid som flytt. En egendomlig känsla som jag inte kan glida ur. Jag tänker på våra barn som är stora nu. Jag tänker på när de var små och hur vi jobbade med våra hus och alla aktiviteter. En tid som för alltid är borta. En tid fylld av kamp och glädje. Jag tänker på när jag var ung och att denna tidsepok inte finns här och nu. Någonstans finns den men inte här. För mig är det nästan lättare att se framåt, det gör mig mer positiv.

Det handlar verkligen om att se sanningen i vitögat och att förstå livets realiteter. Detta är tufft och prövande.  När jag var ung ville jag promt bli gammal, en äldre fin farbror. Nu när jag snart är där, känner jag mig alltjämt som en grabb. Jag tror att alla känner sig mycket yngre än vad som står i passet. Minst 20-30 år yngre. Det är verkligen skillnad mellan sinnets ålder och kroppens ålder. Det är också svårt att se sig som andra ser än. Det andra ser som en medelålders man ser jag som en sportig student…….Det råder nog alltid skevheter i vår självbild. Tankens kraft kan både hjälpa och själpa oss.

Det brukar heta att man bara lever en gång. Men jag börjar tvivla och mer och mer anamma  Platons och Sokrates tankegångar om någon form av reinkarnation. Kanske är det på grund av lärans hoppfullhet och optimism – men också genom en gryende insikt. Det känns faktiskt logiskt att vi inte bara kan leva vid ett tillfälle. Kan vi leva en gång finns det inget som talar för att vi inte kan leva två eller flera gånger. Att leva verkar vara en hög medvetandeform i universum men inte den högsta nivån. Kanske är vi på väg mot högre nivåer som Steiner predikande. Jag är inte säker men lutar åt återfödelse. Bevis? Bara en stark känsla av att det inte tar slut.

När man har levt ett ganska långt liv har man också sett döden och hur skört och starkt livet är. Det är genom dessa ganska handfasta kunskaper som livet fördjupas och liksom pressas fram. Ju mer prövningar och svårigheter desto mer insikter, om man kan hantera dessa.

I stora universum är vi som ett litet miniatyrbatteri som hela tiden samspelar med universums gränslösa batteri. Jag tror ibland att en del människor kan känna denna koppling och då kallas den för GUD. Vilket sannolikt är helt rätt.  Detta torde vara någon form av gudomlighet, att kunna uppleva denna närvaro av ”svängningar, ström eller korrespondenser” som något högre än oss själva. Det är detta kyrkan skulle försöka utforska och ger form åt och skrota det gamla begreppet GUD som leder tankarna långt in i galna återvändsgränder.

Hur ska man då leva egentligen? Jag tror man ska göra som Jesus, vara schysst och hålla sig till sanningen. Jag tror på filosofin att sänder man ut godhet och en viss hygglighet så får man tillbaka detta. Det finns någon form av spegelteori som faktisk är sann. Att var schysst handlar då om att vara varsam mot miljön, andra människor, växter och djur. Visst finns realiteter och krass ekonomisk verklighet – men ibland måste man skippa detta och följa det man tror på. Att följa sin egen övertygelse om det inte skadar andra. Det kanske är det som tron handlar om. Att våga följa sin kallelse. Vår tid som vi har är värd så oerhört mycket som vi sannolikt inte förstår. Varje dag är faktiskt en gåva, även om jag inte alltid uppfattar det så. Varje dag ger näring och förkovran och ser vi tillbaka på våra liv så ser vi hur mycket som faktiskt skett för oss alla. Ett liv är något fantastiskt. Alla skulle skriva memoarer ellere göra årliga bokslut.

Det kanske är så för alla, att man inser detta med åren. Därför blir livet mer inriktat på kvalitet och sökande samt att man faktiskt blir ödmjuk. Jag håller verkligen med Rudolf Steiner, livet är en oändlig serie försök. Vi övar oss hela livet. Dessa övning tror jag är vårt bagage inför nästa livsresa.