En lägesbestämning från Öland

Dimman ligger tung och det blir tidig frukost med klasisk musik i P1. St Peters Kammarkör får morgonen att vibrera. Denna förtrollning avlöses av Mozarts pianokonsert nummer 27, andra delen. Då är det lätt att vara människa och se dagen med nya ögon.

Solen bryter igenom och fälten blir åter gröna och synliga – vi går mot havet, Gustaf och jag. Vi är på Öland denna helg. Vi är ganska tysta och tänker på olika saker. Jag på framtidsplanen och Mrs Blee och Gustaf på religionen som han ska ha prov på.

 

Där ute på fälten står korna som schackspelare – utspridda och inte samlade i grupp som de brukar. De är svarta och vita – uppställningen är försvar läser jag snabbt ut. Korna ser lika slöa ut som flugorna i våra fönster. Men kor är nyfikna och så fort de upptäcker oss kommer de galopperande mot oss och den tunna tråden. De vänliga ögonen förändras snabbt när vår doberman skäller till och stampar till med sina tassar. Han ensam får 20 kor i vild flykt. Så stark är han psykisk. Hans karisma är enorm. Allt andas styrka och oövervinnlighet. Han liknar ett konstverk där han står och ser korna försvinna till en prick i soldiset.

Det har blivit tomt på strandängarna, när korna har flyttats närmare husen och ladugårdarna.

Fågellivet är borta och majsfälten är slagna – så sikten är milsvidd åt alla håll – himlen är 360 grader. Det ger nästan ett ödsligt intryck när vi ger oss rakt ut. Förr sa alltid Gustaf att Öland är vitt. Idag är det vitt och grått. Det är storslaget att ha denna enorma kupa ovanför sig. Havet ligger still och göra inga anspråk idag. Landskapet ruvar. Här ute är man ett enkelt byte.

På eftermiddagen ger vi oss ut på långlöpning över ängarna. Vi springer i solljuset. Det är den 11 oktober och det värmer fortfarande från denna kalkstensö.  Tempot är bra och jag är stolt över hur duktig Gustaf blivit. Det går inte att spurta ner honom längre.

I Sandvik har den trevliga fiskerestaurangen öppet och det är ganska mycket folk kvar. Det är samma duktiga kock och matmor som alltid. Allt går sin gilla gång och det känns tryggt. Hon har på sig en sådan där konstnärsmössa och hon vet precis vad vi ska ha. Det är inte många ord som utväxlas men det blir rätt och gott som alltid. En robust ställe som alltid levererar över prisnivån.

Skrivandet flyter på.  Jag känner mig ung igen och kan med lätthet skriva 10 sidor på en dag. Förr var jag skribenten med stort S och föredragshållaren inom fastighetsbranschen. Det kanske är dags för en comeback och lansera lite nyheter och få fart på debatten. Nu dunkar musiken igen och jag tänker på Stockholm – denna röst kommer allt oftare.

Det roliga är att skrivandet ger helt nya idéer och en bättre företagsutveckling är svårt att tänka sig. Uppslagen kommer från språket och orden. Kanske har jag blivit bättre på att förstå språkets struktur och logik efter filosofistudierna. Jag vet knappast vad jag ska göra av alla idéer, det blir många lappar och kopplingar just nu. När rapporten eller boken ligger på disken är allt lugnt och städat. Men vägen dit är ganska rörlig.

Plötsligt kommer dimman, nu pratar vid om Londondimman, som den gör på hösten och sveper in hela landskapet igen och med mörkret försvinner vi in i evigheten – det känns verkligen som vi försvinner. Det går inte att se någonting och tack och lov för att vi inte ska köra ut i detta väder. Vi tänder upp kalelugnarna och tänder ljus och är tillbaka till våra olika arbeten. Mrs Blee fortsätter att spöka, det går inte att släppa detta universum, sällan eller aldrig har jag lagt sådan tankemöda på att förstå och av hantverket har intet blivit som planerats.