Heliga hjärtats kloster – kvalitet i alla delar

I livet finns inga givna svar. Alla är på sätt och vis sökare i sina egna liv med det yttersta målet att nå frid och lycka. Det är mycket av trial and error och att stegvis utveckla ansvar och moral för att hitta svaren. Oftast är de lika svåra att hitta som en bortskjuten golfboll.

Att under livet förstå sina egenskaper och liksom koncentrera dessa mot ett uppdrag i världen– skapar mening och engagemang. Vi är alla unika och därför har alla ett unikt uppdrag i sig som man är lite bättre på än andra. Jag känner att mitt uppdrag är att hjälpa till att skapa det goda boendet och välskötta bostäder för de många människorna med en mindre eller normal plånbok. Att hyresgästerna ska känna sig respekterade och stolta – boendet är som jag ser det vår viktigaste del i livet.

Jag tror också att när man är i sitt uppdrag och känner detta så snuddar man vid det andliga. För mig består världen av både en materiell och andlig sida, utan religiösa förtecken. Det andliga är närmast som en meditation eller något som man erfar när man koncentrerar sig.  Det är något som är större än mig själv och något som existerar och är en förutsättning för existensen.

I vår strävan efter att komma underfund med vårt uppdrag behöver vi alla göra vägval som båda kan vara intuitiva eller planerade. Det som kännetecknar verkliga val är att de har tydliga konsekvenser. Alla människor tvingas till val och valen påverkar våra liv hela tiden. Att vara tillfreds med våra val är en del i att uppnå frid som jag ser det. Att förlika sig med sig själv.

I det böljande östgötska landskapet ligger Heliga Hjärtats Kloster som är en Benediktinorder i den katolska kyrkan. Det ligger som en hägring i sluttningen vid Omberg och hela fastigheten är ett mästerverk i sin kvalitetssträvan i byggmaterial, arkitektur, trädgårdar och planlösningar. Jag blir så nyfiken på detta bygge att jag ringer på dörrklockan helt spontant. Efter en lång tid öppnas dörren och vi möter syster Katarina som är subpriorinna (nummer två).  Hon har en lugn och vänlig blick, är öppen och sanningsenlig – det syns direkt. Vi välkomnas in och plötsligt är vi mitt inne i klostret och får en fin rundvandring och ett intressant samtal.

Allt är i ytterst god ordning, alltifrån blommor, toaletter, anslagstavlor, matsal och städning. Katarina berättar om bygget, grundstenen, arkitekten från Höör, deras böner om ett lokalt byggföretag och hur det klarat finansieringen på cirka 40 mkr, ett under i sig själv och visar att Mjölbyföretaget JANAB som vann anbudet var helt rätt val. Ett kloster är sannerligen ekonomi, att hushålla med begränsade resurser och klara försörjningen av 18 systrar och gäster vecka ut och vecka in. Här är det självodling, egentillverkning, gåvor, gästhem, enskilda samtal och att återvända saker och att hjälpas åt som ger resurser. Här finns inga bidrag. Ett kloster är ekonomi på riktigt.

Och det är mycket som är på riktigt i ett kloster. Inte bara ekonomi, fastighetsskötsel, matinköp, städning, trädgårdsodlingar, klädvård och alla andra praktiska bestyr. Det finns en kvalitet i det andliga sökandet och i mötet med dessa systrar.  I ett kloster behövs inga lögner, här får sanningen blomma ut åt alla håll. Här finns inga maktkamper eller intriger. Däremot inte sagt att det inte finns kriser eller att det kan bli osämja i klostret. Men i grunden finns respekten för regler och ordning även om en del kan krisa då och då. Och så själva grundförutsättningen: löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Eller som Den helige Benedikt formulerade det i löften om stabilitet (att förbli i klostergemenskapen), klosterlig levnadsvandel vilket innebär daglig omvändelse, fattigdom och lydnad – till Gud genom klostrets priorinna. Att bli syster är en process på cirka 6 år innan man ger det slutliga löftet, det eviga löftet.

Katarina berättar att en Priorinna är en jämställd ledare, en slags Inter Primus Pares, som betyder den som är främst bland likvärdiga och likasinnade. Till sin hjälp finns en ”ledningsgrupp” på fem personer. Klostret drivs sedan i olika arbetslag och utifrån kompetens och fallenhet. Skillnaden mot ett vanligt företag är att systrarna verkligen vill vara här och backas upp av sin tro och kallelse. De har också valt bort en massa distraktioner som gör att de kan fokusera på det viktiga.  Däri ligger en stor skillnad. De slipper att jaga status, social identitet och tillgångar plus allt mediebrus. Klosterlivets rytm består av böner, hymner, sång som huvudsakligen sker i kyrkorummet fyra gånger per dag, andlig läsning, arbete och avslutas med completorium och vila. Alltså tydliga rutiner och upprepning som leder till perfektion som de bästa kvalitetssystemen som ISO försöker uppnå.

Jag frågor om vad en bön är, vad gud är och vad hon fått ut av alla sina 35 år som nunna. Syster Katarina svarar godmodigt utan motfrågor på alla frågor. Hon menar att gud är en övergripande livsprincip (ingen matematisk klinisk princip) som skapar allt liv och att det är i denna personliga relation med denna princip som kärleken, sanning och frid och allt annat gott finns. Här finns inga begränsningar. I oss människor finns många begränsningar och villkor. Denna relation finns alltid där och är villkorslös. Ungefär så tolkar jag hennes ord. Det innebär att det finns negativa krafter som försöker att förstöra denna livskraft.

I bönen, som är en inre samling och koncentration, ber systrarna för det goda och öppnar sig därmed för denna personliga relation. Jag tror att de försöker ”bekämpa” de negativa krafterna eftersom de ber för mig, dig och alla människor på jorden. De önskar ett fridfullt samhälle som präglas av kärlek och sanning – ungefär så är idealet på ett kloster. I denna byggnad fungerar detta tillstånd som jag kan bedöma. Det är nästan lite svårt att ta in när man är så präglad av en sekulariserad och tillväxtorienterad värld.

Dessa systrar har ett uppdrag och de har gjort ett tufft livsval – men de har också kompenserats med en mycket stark vänskap och djupa insikter. På något sätt så känns ett kloster som en modern motkraft i dagens samhälle, med sin avskildhet men också i sin samtid.  De följer sin övertygelse och klarar uppehället. De hjälper andra och ber för andra. De sätter andra före sig själv. Här finns en sanning och värdegrund som man följer. I denna ödmjukhet ligger en stor styrka. De tar emot gäster och visar öppet sin värld. De äger inga ägodelar eller aktieposter – de bara är. De är till för oss. Jag förstår morotsodlaren som skänkte sina fodermorötter när han förstod att de bar för honom.

När jag går därifrån tänker jag på vilka starka individer dessa systrar är. Det som väckte min nyfikenhet var husets yttre skal. Innanför dessa väggar pågår något minst lika intressant som handlar om gudsrelationer, människokärlek, sanning, mening, målinriktat arbete och mål med livet. Det är inga små saker. Syster Katarina avslutar sina ord med ”Alla har ett uppdrag, ett mål med sitt liv. När detta är slut återvänder vi till livsprincipen, tillbaka till ursprunget”. Vi är utsända att göra vårt jobb, ungefär så tror jag hon menar. Då är det viktigt att vi alla försöker fylla upp vår förmåga och leva så att denna stund på jorden blir så bra som möjlig. Det låter hoppfullt och spännande.

Skulle klostret marknadsföra sig och så att säga sälja in sina tjänster skulle det vara ringlande köer hit. Så pass unikt och annorlunda är detta ställa. Att huset ser oanvänt ut efter nästan 20 år vittnar om dess kvalitet och livssyn hos systrarna. Här är det kvalitet och omsorg istället för kvantitet.

Det korta besöket på styvt en timme gav mersmak och vi kommer tillbaka – tidigare än förmodat. Det kommer i nästa blogg. Där ska jag fördjupa mig i vad man kan lära sig från ett kloster när det gäller vänskap, arbetsfördelning och ekonomi, värdegrund och att leva som man lär. Kanske har även påven Franciskus otroligt modiga ledarskap inspirerat systrarna i deras goda gärningar. Tack för besöket! http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-blev-paven-franciskus-den-globala-erans-idol/

 

20150705_114250[1]

20150705_114512[1]