Språk och filosofi

Tänk vad underbart det skulle vara om det fanns ett gemensamt språk som alla människor talade. Det skulle undvika mycket trassel och missförstånd. Förvisso håller engelskan på att bli ett sådant esperanto som talas av cirka två miljarder människor – men även här finns många fallgropar och nyanser som man missar. Språket är vår värld och vi kan inte tänka utanför språkets gränser – en känsla som infinner sig när man läser andra språk och plötsligt ser helt nya perspektiv på tillvaron genom att ta del av andras synsätt att utrycka sig och uppleva världen. Ett ord kan öppna världen och förända verkligheten. Det är inte för inte som det börjar med, ” I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud”. En ganska filosofisk ansats.

Är det något som jag uppmanar alla unga att göra så är det att lära sig flera språk, det får man aldrig nog av. Det är väldigt bra investeringar för att kunna ta del av världens skatter och möjligheter.

Här följer så en artikel om en av den allra största filosoferna inom språk- och logikområdet. Hans egna texter är väldigt jobbiga och invecklade att läsa. Det är därför betydligt enklare och skönare att att läsa andras texter om denna djupsinniga och säregna tänkare.

Filosofen Ludvig Wittgensteins sökte ett form för tankens uttryck

Jag uppfattar angelägna delar av hans filosofi som etiskt och existentiellt motiverade. Den etiska nivån åskådliggör varför hans problem är hans problem. Då avser jag etik i en mycket vid mening, där etik rör sig om sätt att vara i världen. Etiska värderingar tillför oss ingen ny kunskap. Måhända insikt, men inte kunskap. För Wittgenstein handlar etiken om det som inte kan gestaltas såsom problem: de som är direkt formulerbara och lösbara.

Detta beror på att etiska insikter inte kan härledas ur fakta. I Tractatus Logico-Philosophicus hävdar Wittgenstein: ”Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret”.

Såväl etiken och estetiken som logiken ligger för Wittgenstein utanför de områden där man kan formulera frågor som har vetenskapliga, språkligt utformade svar. Han betraktar inte filosofin såsom en disciplin som maximalt ska utveckla allmänna teorier eller system, för att med deras hjälp kunna penetrera väsentliga drag hos verkligeten. Den art av insikt som filosofin ger, är bland annat en insikt i gränslandet kring och villkoren för språkets begriplighet och dess enorma mångfald. Det är en praxisfilosofi som åskådliggör att det finns inbyggda, ömsesidigt formande relationer mellan språk, handling och verklighet.

I ett brev till en vän skrev Wittgenstein om ”Tractatus”: ”Allt som många i dag endast babblar om, har jag i min bok fastlagt, därigenom att jag tiger om det”.

Detta utgör den andra, oskrivna, enligt hans egna utsagor mest angelägna delen av filosofin. I ”Tractatus” råder det således en retorisk jämvikt mellan det sagda och det outsagda: ”Det outsagda (det som för mig framstår som mystiskt och som jag är ur stånd att formulera) utgör på sin höjd den bakgrund mot vilken det jag kan utsäga, får mening.” Vad är det som äger rum i övergången från tidig till sen filosofi hos Wittgenstein? Vi finner såväl kontinuitet som brist på sådan. Författaren önskade publicera ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” tillsammans, i ett band, därför att de nya tankarna bara skulle kunna komma i rätt dager genom att ställas mot hans tidigare tänkesätt. Wittgenstein skylde inte över inkonsistenser i sitt tidigare tänkande. Han talar om grova fel där, men han såg inte på hela sin unga filosofi som förfelad.

Medan ”Tractatus” framställer en strukturell filosofi, kan man säga att ”Filosofiska undersökningar” snarare tar fasta på själva tänkandets metod. Wittgensteins framställning vilar på förutsättningen att kunskapens mest fundamentala form är den praktiska, den som visserligen är en förutsättning för allt vetenskapligt tänkande, men som aldrig redovisas i de vetenskapliga teoriernas rapporter. Den logik och den erfarenhet som ligger i denna praxis kan aldrig redovisas rent formellt.

De klaraste dragen i kontinuiteten mellan tidig och sen filosofi hos Wittgenstein kommer till synes just i denna hans syn på filosofi som en aktivitet, inte som en uppsättning doktriner. Och detta handlar om filosofins uppgift som en klargörande instans, inte som producent av utsagor. Filosofi är inte en naturvetenskap och den är inte hypotetisk-deduktiv i sitt tillvägagångssätt.

Wittgenstein drar en skarp skiljelinje mellan filosofi och vetenskap – i motsats till vad som gjorts inom stora delar av 1900-talets filosofi. Han är inte kritisk eller fientlig gentemot vetenskaperna som sådana, utan gentemot deras invadering av så många andra områden av den mänskliga tillvaron. Som filosof befinner sig kulturpessimisten och civilisationskritikern Wittgenstein på ett klart avstånd från vår samtids scientistiskt påverkade tänkande.

Hans filosofi ska endast befatta sig med begreppsmässiga undersökningar. Den kan inte utsäga något nytt, kan inte göra några framsteg. På sin höjd kan den säga eller visa något gammalt på ett nytt sätt.

Det finns en existentiell knorr på motivationen för hans filosofi. Ett filosofiskt problem är ett problem för någon, och det kan endast uppstå i ett givet sammanhang: ”Filosofens arbete består i att sammanställa påminnelser för ett givet ändamål.” Om Wittgensteins filosofi verkligen är problemorienterad, kommer den givetvis att vara irrelevant eller rentav ointressant för alla som inte brottas med just den aktuella arten av problem.

Stilens och uttryckssättets betydelse är konstant i hela Wittgensteins filosofi och utgör en alldeles speciellt angelägen aspekt av hela hans tänkande. Det är inte fråga om form som något utvändigt.

Wittgenstein skriver på ett ställe: ”Å, varför känner jag mig som hade jag skrivit en dikt när jag skriver filosofi?”. Om ungdomsverket ”Tractatus Logico-Philosophicus” gör han gällande att ”arbetet är strängt filosofiskt och samtidigt litterärt”.

Det är inte på grund av en personlig nyck som Wittgenstein skriver som han gör: språngvis, fragmentariskt, med vidsträckt användning av litterära effekter och bilder. Stil och språk beror på att filosofin blir till en verksamhet som ska uträtta något med läsaren: genom att ställa frågorna på ett annat sätt och få problemen att upplösas, framstå som irrelevanta eller mindre angelägna, eller att de visar sig vara av ett annat slag än man tidigare antagit. Effekterna av en sådan verksamhet kan manifestera sig i levt liv och i mänsklig praxis. När filosofen inte längre är en stor och ”djup” tänkare, står han där som en människa med en bred vardaglig erfarenhet som försöker komma till tals med andra som har motsvarande problem.

Vad som inte är möjligt att formulera direkt i filosofiska texter kan uttryckas med medel som ligger närmare den skönlitterära författarens eller bildkonstnärens repertoar, till exempel med hjälp av indirekta meddelanden. Vi får inte en människa att börja se på ett annat sätt genom att ge instruktioner.

Det är snarare så att utsagorna i Wittgensteins texter cirklar in en tematik. De inviterar läsaren att skärskåda ett förhållningssätt, att betrakta det i ett visst ljus i stället för ett annat och därigenom tänja sin föreställningsförmåga. Stilen är ofta muntlig och har ett direkt tilltal.

Studier i Wittgensteins stora ”Nachlass” bekräftar också detta genomgående drag i hans skrivsätt: det utgör inte en avbildning av tankar, utan det är i sig själv ett försök att ge form åt tänkandet och världen. ”Mitt problem är endast ett – enormt – problem att uttrycka mig”, skrev han som soldat på östfronten under första världskriget. Mediet för hans filosofiska verksamhet är först och främst språket. Den ”kamp med språket” som Wittgenstein anser att vi är inbegripna i, gäller också sökandet efter det riktiga ordet, den förlösande formuleringen, det mest produktiva exemplet för att kunna understryka en poäng, lösa ett problem.

Det är inte minst på dessa olika sätt som Wittgenstein blir en författare: ”Jag tror att jag sammanfattade min attityd till filosofin när jag sade: Filosofi borde man strängt taget endast dikta”. Han jämför sin metod med konstnärens och medger, självkritiskt, att han kommer till korta: ”Min stil liknar en dålig musikalisk komposition”. Jag frågar mig själv om Wittgenstein i dag hade kunnat bli professor vid något universitet. Om de två huvudarbetena ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” nu skulle ha betraktats som akademisk kunskap och om studenterna skulle ha accepterat hans undervisning som tillräckligt ”examensrelevant”.

Wittgenstein är ingen vanlig skolfilosof. Han talar till sig själv, motsäger sig inte sällan, undviker öppen argumentation och konklusioner och refererar sällan till andra filosofer. Hans sätt att ställa frågor är sådant att läsaren verkligen tvingas anstränga sig för att få ut en angelägen mening ur texterna. På så sätt utgör Wittgensteins stil ett problem. Han avser inte att avtäcka dolda egenskaper hos företeelserna, utan snarare att synliggöra och ”märkvärdiggöra” det uppenbara och det banala. Vi ställs inför en sträng och asketisk filosofi, en mager kost för metafysiker.

Om vi har svårigheter med att läsa Wittgenstein, beror det kanhända på att vi närmar oss hans texter utifrån felaktiga förväntningar, eller hyser intressen som just hans tänkande inte kan ta hand om. Han är inte i sig själv särskilt svår att läsa, eftersom han använder vardagsspråket, men han kan vara besvärlig därför att vi ofta inte ser vart han vill komma.

För Wittgenstein är filosofi ett förhållningssätt, en metod och en stilart. Han blir en icke-auktoritär lärare som visar upp sitt tänkesätt och försöker förmedla en öppnare attityd till filosofiska frågeställningar. Det är snarare detta han är, än en lärd människa som formulerar generaliserade tankesystem. ”En filosof är en person med huvudet fullt av frågetecken”, sa han till en god vän.

Filosofiska problem uppkommer om man inte på ett rimligt sätt angriper förhållandet mellan språk och verklighet, såväl inom olika språkspel som vad gäller skilda former för liv. De filosofiska uppgifter som knyter sig till språket rör sig om mänsklig självinsikt, därför att ”språket är vårt språk”.

Filosofi innebar för Wittgenstein framför allt den enskilda människans arbete med sig själv, hennes sätt att betrakta tingen.

Wittgenstein understryker ett flertal paralleller mellan å ena sidan livsproblematiken och å den andra de filosofiska problemen. Han såg inte på filosofi som en fritt svävande aktivitet som förmår att själv legitimera sig.

Detta tänkesätt framgår av några rader han skrev till en god vän: ”Vad vore poängen med att studera filosofi om allt som detta studium uträttar för dig vore att göra dig kapabel att med en viss trovärdighet tala om enskilda svårfattliga logiska problem etc, om inte det förbättrar ditt tänkande kring vardagens mest angelägna frågor, om det inte gör dig mer grannlaga än en … journalist, i användandet av de FARLIGA fraser som sådana människor gör bruk av för sina egna syften”. Det är ett sådant filosofiskt förhållningssätt Wittgenstein ville efterlämna.

Författaren Thomas Bernhard skriver om Wittgenstein: ”Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna”. Filosofen Albrecht Wellmer hävdar att ett produktivt mottagande av Wittgensteins tänkande endast kan ske indirekt: Det visar sig i radikalismen och kraften hos vad som tänks vidare.

Men vad är det då som har skett vidare med Wittgenstein? Vad rör det sig om i de hundratals böcker och tusentals vetenskapliga artiklar som finns publicerade inom den akademiska Wittgensteinindustrin under de senaste femtio åren?

Det påstås ofta att Wittgenstein haft ett enormt inflytande på filosofin under 1900-talet, men det finns endast ett fåtal fackfilosofer som allvarligt tagit till sig hans syn på vad filosofi är. Jag skulle tro att Wittgensteins egen filosofi – så som den utformats av honom själv – har haft ett utomordentligt blygsamt inflytande. Däremot finns det många som använder Wittgensteintexter för sina egna syften, ofta helt andra än de som hans filosofi på ett meningsfullt sätt kan – och vill – tillmötesgå. Och han läses ofta på ett inskränkande sätt, självsvåldigt insatt i de mest olikartade ismer. I de skilda försöken att förstå Wittgenstein klarare än vad han själv förmådde, har de platta svaren blivit långt flera än de spänstiga frågorna.

1947 skrev Wittgenstein själv: ”Inget verkar mindre sannolikt än att en vetenskapsman eller matematiker som läser mig, på allvar skulle kunna påverkas i sitt sätt att arbeta. I bästa fall kan jag hoppas kunna stimulera till att en betydande mängd skit kommer att skrivas, och att detta i sin tur kanske kunde medverka till att något gott kom till stånd”.

Detta är den mest adekvata beskrivning som någon har givit av Ludwig Wittgensteins inflytande på vår tids tänkande”.

Knut Olav Åmås
Knut Olav Åmås är förläggare och redaktör för kulturtidskriften Samtiden. Artikeln är bearbetad och översatt från norska av Mia Berner.