I ett VD-jobb ingår en hel del arbete med att framträda och att prata inför olika grupper och publik. Det är alltid ett pussel med detta och alltid ganska långa förberedelser. Det bästa med att föra fram sina åsikter är att man tvingas tänka igenom vad man ska säga. I detta ligger många möjligheter att vaska fram nya idéer eller att upptäcka nya samband som man inte sett tidigare. Att förbereda sig är att förädla sig själv och att bli tydlig i sin tanke och komma fram till vad man verkligen står för.
Det är alltid jobbigt men fördelarna överväger. Den dagen då jobbet är slut så är det nog detta som jag mest kommer att sakna. Själva nerven, koncentrationen och modet. Många som talar inför publik är som gjorde för detta. Jag avundas dessa skådespelare och aktörer. Jag själv är relativt säker inombords men vågar inte göra en ”stå-upp” och bara kasta mig rakt ut och improvisera. Nästa gång däremot, ska jag prata utan powerpointbilderna och istället resonera och möta publiken.
Det är först när man kommer till sig själv, det personliga och när hjärtat släpper loss, som de flesta börjar lyssna. Det vanliga kring verksamheten blir aldrig någon direkt upphetsad av, utan det har mer formen av ett pliktskyldigt lyssnande. Det alla vill höra är en personlig berättelse med innehåll och karaktär. Det är å andra sidan det svåraste.
Jag tänker på vilken skillnad det är i scenframträdande mellan Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson trots att de marknadsför samma budskap och samma innehåll. Här kan man verkligen hävda att retorik och förmedlandet är viktigare än sakinnehållet. Konstigt. Men det gäller att få kontakt, att få igång en form av kommunikation och att visa sig mänsklig och att flera personer kan identifiera sig med den som pratar. Det måste uppstå en kontakt eller en slags igenkänning så att den som lyssnar och pratar är på samma våglängd. Delar samma referensram. Att skillnaderna mellan människorna upphör. Där är Kristersson mer den som berättar och visar känslor.
Fortfarande är den mest välkända definitionen kring framförande och retorik, den från Aristoteles, som beskrev retoriken som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga”. Det handlar om att få med sig publiken. Ett bra tal ska enligt den romerske retorn Cicero innehålla tre plikter att uppfylla;
Delectáre – Att behaga sin publik.
Docére – Att undervisa sin publik.
Movére – Att (be)röra sin publik.
Dessa plikter svarar till viss del mot Aristoteles tre övertalningsmedel: ethos, logos och pathos. Det ligger faktiskt ganska mycket i detta. Ett tal har alltid ett syfte och vill något. När man bygger upp ett framförande brukar jag själv slänga ett öga på följande regler;
Exordium – Inledning. Retorn har till syfte att göra sin publik uppmärksam, välvilligt inställd och läraktig
Narratio – Bakgrund. En kortfattad beskrivning av utgångspunkten och förutsättningar för talets efterföljande argumentation.
Propositio – Tes. Retorn klargör framställningens budskap.
Partitio – Uppdelning. Partitio ska underlätta för lyssnarna att följa det fortsatta talet genom att tala om hur det är upplagt.
Argumentatio – Argumentation. Argumentation för tesen (probatio) och refutatio som bemöter invändningar och motsatta meningar.
Conclusio/Peroratio – Avslutning. Retorn har till syfte att sammanfatta budskapet, mana sin publik till handling och avrunda anförandet.
Så ser det klassiska talet ut. Men nu för tiden handlar det kanske mer om presentationsteknik där man använder kroppsspråk, hjälpmedel, dialog med publiken och visualiseringar. Liksom att hålla nerverna under kontroll. Men det handlar alltjämt om att övertyga oavsett om det rör juridiken, politiken eller företagsvärlden.
En viktig sak är att förstå sammanhanget och publikens föreställningar och uppfattningar. Det har hänt att jag klantat mig och dessa tre gånger har varig oerhört lärorikt. En gång på en stor konferens med alla fastighetsägare i slutet av 1990-talet, en gång på en SABO-konferens runt 2013 och ett viktigt framförande vid ett seminarium kring tunga beslutsfattare i näringslivet. Dessa gånger fanns ett avgörande fel. Jag tog frågan utifrån mitt egna perspektiv istället för publikens perspektiv. Då skär det sig och det blir rena rama mardrömmen. Tyvärr är det jättesvårt att vända och komma ur situationen. Men man lär sig.
När man lyckas, är det däremot väldigt härligt. Att lyckas med kommunikation och att skapa kontakt är sannerligen något som gör mig lycklig. Att förbereda sig, tänka utifrån publikens föreställningar och tro på det man säger, är mitt egna recept.
