Midsommarstenen

Det är midsommar, varmt och soligt. En fundering återkommer gång på gång. Jag har aldrig blivit någon riktig man, en sådan som min morbror, farbror eller svärfar etc. Utan mer än skolpojke som aldrig blir stor trots att åren går. Åtminstone inom familjen. I umgänget med andra kanske det inte är så. Där är jag  socialt vältränad och har mycket erfarenhet. Sin egen mognad eller identitet är ett krångligt kapitet. Det verkar mer som om tiden  pressar fram tankar och insikter hos en själv. Att tiden ger en självförståelse som kommer stegvis utan att man egentligen gör något. Som en mognadsprocess liknande ett träd.  Där trädets grenverk bli större och kan fånga upp mer solljus och växa ut i sin slutliga form utifrån sin omgivning, plantas beståndsdelar och skötsel. Sannolikt fungerar en människa på samma sätt fast hon är i rörelse på ett annat sätt.

Till slut vet man vad man vill och hur saker ska ske. För mig har det varit en omedveten process att förstå sitt ursprung och att hitta en harmonisk plats där man kan slå sig ner. Ungefär som Karl-Oskar som hittade sin plats och bosatte sig vid sjön KiChiSaga. Nu är det alltså midsommar 2012, flaggan vajar fint i vinden även om lite mer moln har tagit sig in. Fåglar sjunger och gnabbar och från logen syns vitklädda midsommarfirare. Jag har aldrig varit mycket för sådana tillställningar utan trivs bäst i avskildhet. Det är en sannolikt en kompensation, eftersom mina arbetsdagar är helt publika och min rollen extrovert. Då är det inget som går upp mot att sitta en bit ifrån och se på. Att inte vara producent utan konsument på håll.

Att tillvarata den 17 juni

Det är ganska konstigt att man inte är bättre på att fördjupa sig i en dag än vad man är.  Istället är det nästan så att dagarna försvinner trots att man göra massor och borde uppleva hela dagen.  Men oftast är det arbetsuppgifter som man måste göra och då försvinner känslan av varandet och varseblivningen. Istället blir det en mekanisk ordning som stänger ute oss från stillhetens och reflektionens rum. När gräsmattan ska klippas är det något som ska bokas av och jag uppfattar inte omgivningen utan tänker på att nästa moment är återvinningen, och sedan handla och sedan laga mat, kolla fotboll, skriva texter inför Måndagen och ordna med cyklarna och inte glömma bilverkstaden på Måndag morgon samt att skicka ett par mail. Det är inte konstigt att man inte ser eller upplever den 17 juni som en fantastisk unik dag när man inte är på plats. Utan är helt förslavad under arbetslistan. Det är så livet går på. Något har sagt att livet är det som pågår medans vi är upptagna på annat håll. Det ligger en hel del sanning i denna iakttagelse. Men det tokiga och sorliga är att det är man själv, jaget, som kör. Det finns ingen annan att skylla på. Det är jag själv som dribblar bort mig och missar målet. Därför gäller det att jobba lite lugnare, göra saker men inte allt på en gång. Sprida ut arbete och stillhet, tänka på balansen för att kunna förstå den 17 juni och tränga in i de kommande dagarna. Annars blir allt som en dröm.

Dans på logen

Det är tydligen dansbandet Donnez som inleder årets dans på logen här i byn. Ungefär 600 personer väntas betala entré på 120 kronor och fröjdas denna soliga försommarkväll. Allt drar igång klockan 20.30 och pågår till halv ett på natten. Laden är putsad och har fått nytt golv föra året, gräset klippt, stolar utsatta och husbilarna står redan i långa rader och är ordentligt fastkilade under däcken. Redan klockan 19.00 pumpar det in bil efter bil. Alla som kommer ur bilarna är fint klädda, välparymerade och prydliga i största allmänhet.  Åldern är från 40 år och upp till 80 år och de frivilliga funktionärerna leder in bilarna och syns lite överallt i sina gula västar. Nästan hela byn har ett finger med i dessa danskvällar. Det bakas, dukas, städas, säljs, testas och lagas som om hela byn var ett stort företag. Här på landet, hittar man sina egna nischer och omedvetet skapas händelser som skulle bli braksuccé på vilken bio som helst. Men säger ju att verkligheten överträffar dikten och så är det här. Detta skådespel, utan manus och regi blir som det blir. Att bara stå och betrakta sceneriet slår ut alla de filmer jag sett. Allt är annorlunda men en sak sticker ut,  alla är på myckert gott humör och skratten avlöser varandra. Det är en härlig stämning.

En dålig dag

Ibland funkar dagarna inte. Det är som en fotbollsmatch där man inte orkar springa eller där man känner att det inte går idag. Ungefär så kan en kontorsdag också se ut. Dåliga möten med Nordea Markets killarna från Malmö. Ekonomigenomgången ok, men hungrig och inte på hugget. Även mötet med utvärderingen kring brandstationen gick ganska dåligt. Dålig koncentration, dåliga tankegångar och ingen inspiration. Då krymper man själv och det är ungefär som en spelare utan självförtroende. Kan knappt prata, kan inte fylla upp kostymen eller ge någon riktning. Så kan det se ut ibland. En ljusstrimmla var tidningen från Gustafs skola där han ritat en jättefin bild på baksidan som var så personlig. Den här dagen är det bara att gräva ner. Synd eftersom dagarna i livet är så pass viktiga att man inte ska slösa bort dessa så här.  Skärpning med blick, koncentration och tydlighet. Imorgon kommer en ny gåva. Dags att hoppa ur mangeln.

Skapandets villkor är att förstöra det befintliga

Rundeln framför huset är fin med sin ovala form. Att bryta upp två nya land och förstöra denna harmoni känns riskabelt. Men vi vill ha mer blommor och liv framför huset så vi gör slag i sak. Det hela går vägen och kommer att bli flera snäpp bättre. Skönt. Att skapa saker och ting är att förstöra den befintliga ordningen. Att ändra på det som är invant och förefaller vara givet och opåverbart. Ett bra tips är att titta tillbaka och se vad som hänt under årens lopp, för då om inte förr, ser man hur allt  förändras. I takt med att jordfräsen arbetar sig långt ner i jorden, börjar vi skymta de riktigt gamla rabatterna som funnits för sjuttio till åttio år sedan.  Att förändra kräver erfarenhet och en inre övertygelse, vad man vill uppnå med förändringen. I vårt fall mer blommor. Vi kan se detta framför oss och det ger kraft för genomförandet, arbetet blir påtagligt och ger energi. Förändringar kräver alltså mod och att man ändrar dagens tillstånd.  Detta gäller lika mycket i trädgården som att leda företagets medarbetare. Många låter sakerna vara som de är. Det är en  farlig väg som urlakar och gör tillvaron rutinmässig istället för utvecklande och inspirerande.

EM festen är här

Det går inte att förneka, det är helt underbart med ett fotbolls-EM. Och vilka matcher har vi inte redan fått se. Danmark mot Holland och så Tyskland mot Portugal. Matchtiderna ligger perfekt och man kan se minst en match per dag så här i inledningen av gruppspelet. Det är tätt och varje match betyder enormt mycket. Det är cup direkt. I och med att det är så sällan så minns man oftast var man var, bodde och gjorde vid förra, förrförra mästerskapen osv (visst, det är relativt lätt att blanda ihop EM och VM). Det är liksom en  tidsresa och ger perspektiv på sitt liv. Det här är läget nu, så såg det ut då och innan dess gjorde jag detta….För mig är det numera nästan de ända gångerna jag sitter ner och verkligen tittar på TV, precis som jag gjorde när jag var ung grabb och kände den där upprymda känslan och spänningen. Jag minns min kära morbror, våra besök till olika vänner under dessa mästerskap, min mormor, kunder, familj, inköp av TV, möblering, utdragna tänder, värmen osv. Det måste helt enkelt vara något speciellt eftersom man minns så bra och detaljrikt. Visst tycker jag fotboll är kul och har spelat massor. Men det är nog så, att jag gillar minnena bättre och erfar den där ungdomliga känslan på ett härligt sätt. Det lär bli minst en match per dag och ett gott glas vin till detta. Fortfarande håller den stora plasmaTVn på 42 tum som vi köpte till 2006 års VM. Den andra plattTVn tillkom till förra EM 2008. Och båda går som klockor. EM är en alltså ett tillstånd där minnen väcks, där tidens syns på kroppen och där människor som man nästan glömt stiger fram på nytt. Liksom att det alltid är gott, varm och oftast ledigt. Tänk om EU skulle fungera på liknande sätt. Det känns skönt att få “ledigt” ett tag från ett krisande Europa, Grekland, räntor, lån, arbetslöshet och räddningspaket. Att börsen sjunk i Fredags bryr jag mig inte om länge. Nu är det EM och då är fotbollen regissören.

Stockholm Marathon

I fredags bestämde jag mig för att jag springer marathonet om jag kunde fixa en en biljett på blocket (återbud). Sagt och gjort, fast innan dess skulle vi flytta ut Klaras lägenhet med att bära och packa. På väg upp i lördags morse insåg jag vad som väntade. Kyla, regn, storm oh dåliga kläder. Ingen tid att köpa vantar, mössa, regnställ eller täckjacka. Så till slut, efter att hämtat ut startpersedlarna så var det bara att gå upp till startgrupp D.  Redan nu var det kallt occh vått. Tyvärr kom jag i den snabba gruppen, så när startskottet gick drog vi iväg för att få upp värmen och redan här gick loppets disposition fel. Blåsten var till en början värst, sedan dygnsura skor och till sist genomvåta kläder. Men så länge tempot var bra, så gick det att stå emot. Halvvägs, efter 21 kilometer började benen värka, trots bra steg. Tiden den bästa för mig. Runt 1.50 minuter och ingen direkt trötthet.  Även efter 25 kilometer så kändes kylan hanterbar,  fokus låg på nästa vätskekontroll och att projicera  hur sista milen skulle fixas. Det var väl efter dryga 3 mil, med en mil kvar som krafterna försvann. Värken och domningarna kom som hugg och plötsligt gick det inte att ta naturliga löpsteg. Allt blev sakta och iskallt. Då insåg jag hur bortdomnad kroppen verkligen var. Resten var en bokstavlig mardröm eller skräck. Ett tag visste jag inte om jag skulle ramla omkull eller skrika på hjälp. Rädslan höll mig uppe. På något sätt tog jag mig runt, stapplade mig i mål, även om jag inte uppfattade målgången. Kölden var värst. Det gick inte att röra fingrarna, ben eller nått annat heller. Fem plusgrader, ihållande regn, motvind över Västerbron kring 18 m/sek och stora vattensamlingar på gatorna blev det värsta kraftprov jag gjort. Att kroppstemperaturen var kring 34 grader förstod jag efteråt. Men, värre än så här kan det gudskelov inte bli.  Ett marathon är galenskap och dårskap i kubik. Brevid mig i starten stod en biffig finländare (onykter?) med bar överkropp och badbyxor, brevid honom en “sjökapten” som sprang i våtdräkt och framför oss, inplastade tjejer i glapack? som tejpat alla öppningar med silvertejp och hade cyklop över ansiktet.  Sedan allt folk längs banan, påpälsade och med tjocka vinterrockar som om det var smällkalla januari. Det är ett skådespel att vara mitt i denna kollektiva ansträngning. Alla är lika. Alla är en familj.

Detta blev mitt sämsta sämsta marathon på 7 försök sedan 2004. Men nu ska jag sluta att köpa biljetter i sista minuten och boka ny biljett redan nu och i mitt egna namn. Och, förbereda mig minitiöst så att jag kan klippa min drömgräns 3.45 h. Tyvärr var anmälan till Jubileumsmarathonet som sker i Stockholm den 14 juli stängd. Annars skulle jag tagit en gruvlig revansch, även om jag just nu inte kan gå och har svullna vader och kramp i tårna…..

Titt ut i holken

Den norske militären, storpappan, drömmer om affärsidén med stort A och ett ståndsmässigt liv.  Att springa på nästa Facebook. Men, på något vis blir det svårare att bli framgångsrik när åren går trots mer kunskap. Man saknar den där ungdomliga, hämningslösa dårskapen och oförmågan att bedöma konsekvenser. Jag ser militären bakom stora skyltar om total utförsäljning. Jag kikar in och ser militären, ihopkrupen, oviss och betänksam kring situationen han sitter i. Det går inget vidar med försäljningen och på datorskärmen syns expressen.se istället för butikens sortiment, när kunderna uteblir. Det ser ledsamt ut. Kontrasten till när karriären bar rakt uppåt är iögonfallande. Ett liv måste tåla många svängningar. Jag känner själv igen mig i posen och ovissheten. Men det gäller att inte göra fel saker när man har samlat på sig mycket rutin och erfarenhet.  Det kanske är just där som problemet sitter.  Tack vare min erfarenhet kan jag allt och vågar förverkliga en härlig dröm. Mitt gammaldags råd är att försöka låta bli och istället gräva där vi står.  Att utgå från våra styrkor, utnyttja de gåvor vi har maximalt och gärna i kombination. Den norska militären skulle satsa på översättningar, på säkerhetsfrågor, som konsult i handelsfrågor, affärsfrågor mellan länderna osv. En kulturbro som kan förklara skillnader och skapa samförstånd. Där har han unika fördelar. Inom klädesbranschen är han novis. MEN, det är lätt att ge andra råd.  Själv är man blind och ser inte bjälken i sitt egna öga. Jag hoppas allt ordnar sig för den norske militären. Han följde sin dröm och fick betala ett högt pris. Har han gjort fel ?  Absolut inte. Han ska hyllas. Istället för att krypa ihop ska han möte världen med rak rygg och respekt från omgivningen. Går han tillbaka till basic, blir det framgång och vem vet om inte nästa guldägg ligger under hans fötter.

Grinden

Det är en äldre kyrkogrind till Prästgården som mist sin glans. I sedvanlig ordning griper jag mig an problemet, skrapar, borstar, reparerar, skrapar igen tills alla dåliga delar är borta. Sedan ska första färgen på och sedan andra lagret och sedan ska jag höja den, justera beslagen och så där mal det på i huvudet. Man jobbar upp sig och det strömmar på. Under första strykningen, får jag nu först syn på grinden. Följer de fina arbetena, beslagen, träkilarna, bågarna och blir varse vilken snillrik konstruktion detta är. Och tänker på hela förloppet, från det att ekträden föll, till sågverket, till träsnidaren som byggt ihop grinden, leveransen till att den satts upp i sitt hål. Allt detta, får jag syn på när tempot går ner och man kommer riktigt nära den sak man jobbar med. När man koncentrerar sig och kommer nära något, öppnas en värld av  detaljer, skönhet och kunskap som ligger dold annars. Att stanna upp vid något, betrakta detta och bearbeta, då öppnas liksom en ny dörr som i sin tur öppnar en annan dörr. Plötsligt tutar det till, jag vaknar upp och inser att gästerna är på väg mot mig. Klockan är redan 16 och jag ser mig förläget runt. Vad har tiden tagit vägen?

 

Vetandet som väger …

När man ställer kartongen på digitalvågen så står den på 6.4 kilo. Det är så mycket som vetandet, en essens av en högskolekurs väger, när man kokar ner allt till Examination Cover. Det mäter 10 centimeter i höjd och det är 60 studenters 1 000-tals timmar som ligger inbäddade i högen.  Nu är det min tur att rätta och bedöma. Och det tar tid. En kurs som innehåller cirka 30 timmars föreläsningar,  möten, arbetsuppgifter, inlämningar, projektarbeten och så tentan.  Jag glädjs åt studenternas liv och levene. De vill framåt och är en ny generation. För 25 år sedan satt jag i samma situation och jag har fortfarande lätt att identifiera mig i studenternas vedermödor. I hjärtat skulle jag vilja sätta full score för alla, men si det går inte. Det krävs millimeterrättvisa och en måttstock som jag är relativt ensam om att kunna sätta. Så har det blivit. I klassen finns entreprenörer och innovatörer som kommer att gå långt. Liksom trygga förvaltare och charmiga marknadsförare. Att få hjälpa dessa unga individer en liten bit på vägen är meningsfullt. Långt meningsfullare än att ta ett större vd-jobb och tappa denna möjlighet som många jagar mig med. Ju sämre jag blir, destor mer uppmärksamhet. Hur är detta möjligt ?  Nu i natten  så är det rättning av tentan som gäller och jag är inte ens trött. Jag tänker på restaurang Gondolen vid Slussen som var vårt stamlokus med alla spektakel som vi gjorde utan att bli trötta. Det är samma sak nu fast helt annorlunda. Livet är likadant,  fast helt annorlunda. Då satta jag mig själv i centrum, nu jobbar jag för andra. Helt och hållet. Livet förändras. Godnatt.