Livet som ett timglas

Jag fick en plötslig förnimmelse när jag var ute på Skedhult idag. Jag var ute och tränade och upptäckte att jag var helt ensam på golfanläggningen. Inte en ända bil på parkeringen eller någon som smög runt och tjuvtränade som jag själv. Det var när skymningen kom och jag stod och tittade på den fina herrgårdsbyggnaden som jag erfor att upplevelsen är min egen, men ändå ligger den förborgad för mig själv. Solipsismen är sannerligen inte enkel att krångla sig ur, även om den är omöjlig.  Vi är huvudpersonen i vår egen pjäs och den som agerar på olika scener.  Vårt sätt att tolka och bearbeta verkligheten är subjektivt och silas genom våra sinnen. Vi är en del av det vi iakttar, via vårt medvetande och här finns en egendomlig växelverkan som både mottagare och sändare.  Det verkar finnas två substanser av materia och icke materia som samexisterar i och utanför oss själva. På något sätt verkar vårt medvetande/liv likna en mobiltelefon som är uppkopplad till någon mast eller system.

Innan gick jag och tänkte på hur fina gräsmattorna är och att allt ser ut som i somras.  Då var här tjockt med folk, fyrbollar på varje hål och mängder med gästspelare. Nu är här folktomt. Allt tjoande, utbrott, hejande och livsglädje har tystnat. Kvar i den talande tystnaden står jag själv och måttar slag mot flaggan.  Det är egendomligt hur de flesta definierar golf. På hösten ställer man undan klubborna för då är säsongen över. Trots att det går jättebra att spela långt in i november. Det är våra föreställningar som styr oss istället för att vi ska styras av det vi känner är rätt.

Jag tänker också på höga chefer som plötsligt avgår och ser lättade ut. Konstigt att de ger upp dessa möjligheter. På senare tid har jag börjat förstå bevekelsegrunderna. Det är ganska ihåligt på toppen och man måste själv uppfinna meningen och jobba med både form och innehåll. Dessutom ta ansvar för helheten och detaljerna och ha kunskap om allt. I större organisationer krävs en enorm arbetsinsats. Till slut har alla potentialer genomförts och då är det ovillkorligen slut och det känner man av sig själv, därav lättnaden i mångas ansikten. Oket är borta och illusionen död.  Det var inte guld som man såg i sin ungdom utan en arbetsbörda tung som i en kolgruva.

Varje organisation är i oavbruten förändring. När man nått ett tillstånd vill man vidare till nästa. Ungefär som i golfen. När man nått ett visst handikapp vill man vidare till nästa. En inneboende strävan. Till slut börjar alla organisationer kärva eller har kommit till en punkt då helt nya personer behöver ta över för att på nytt skapa en ny nivå eller situation. Var sak eller person har sin tid.

Det mesta tyder på att livet är som ett timglas. Jag tror vi föds andliga och dör fysiska . All vår sand som vi har från början används som vår livsenergi och det som håller igång oss. Ser man blicken i ett nyfött barn så förundras man över viken livsvisdom som ligger förborgad.  I den försvinnande människan är blicken tom. När sanden tar slut så finns ingen mer energi och vi blir mull på nytt. Det är ett märkligt kretslopp som jag kände en förnimmelse av utan att kunna klä det i språk. En miniblixt på bråkdelen av någon mikrosekund som öppnade en oändlighet.

timglas