Gestaltningsförmåga

Det slår mig när jag läser Péter Nádas ”Parallella historier” att man är inne på något intressant i vårt informationssamhälle.

Grundprincipen för allt skapande är att ge form åt en idé, en känsla, en vilja eller vision. Det är när något får en god form som det blir intressant. Formen är ett kraftfullt verktyg och kan ge förklaringar, stolthet, förundran, entusiasm och estetiska upplevelser när den gestaltas på rätt sätt. Kanske är det så att Apple och Steven Jobs var den största konstnären av alla på detta område.  Här kan man prata om formgivning, förenklingar, funktionalitet och visioner. Tänk bara på vilka nya möjligheter han öppnade med sina former. En profet eller artist snarare än en businessman. En som formgav delar av tiden. För att kunna leda måste man ha någon form av gestaltnings- och språkförmåga. Det är sidor ur ledarskapet som sällan nämns eller som man inte förstår betydelsen av, men som i dagens kommunikations- och internetvärld är en del av ”produktionsfaktorerna”.

Tänk bara på hur man presenterar en organisation och hur starkt vissa former kan etsa sig fast i medvetandet. Hur vissa ställer pyramiden upp och ner, andra gör ett flödesscheman, den tredje drar ett rakt streck för att påvisa platthet och den fjärde kör en in- och output låda osv. De  som är duktig på att formge organisationer pekar oftast ut saker som ingen sett och kan till och med etablera nya synsätt. Tänk bra på Janne Carlssons ”Riv Pyramiderna”.

Formen bygger som jag ser det på innehållets beståndsdelar, det vill säga funktionen.  Det är när man bearbetar denna verklighet, själva strukturen som man efterhand kan skapa oerhört starka former som kan gå direkt till hjärtan och hjärtat. Att kunna summera stora komplex organisation i ett varumärke/logotype och veckla ut formen i datorer, kläder, lokaler, bilar, kontorsmaterial, skyltar, hemsidor, appar skapar en helt ny gestalt. Det blir som en ”person” som stiger fram likt TiVo från Comhem. Alltså formen kan till och med bli starkare än dess beståndsdelar.

Apropå boken verkar den sträva i denna riktning.  Författaren vill göra det svårt och lägger ut alla tänkbara hinder som gör att man måste förstå och bearbeta innehållet ordentligt innan formen stiger fram ur livets formlöshet. Boken har tagit 18 år att skriva och är ett mastodontverk om namnlösa begär, tvingande impulser och luckor av frihet som flimrar förbi.