Förorten Farsta Strand

förort rätt

Visst har det varit så att jag skämts för att ha växt upp i södra Stockholms förorter. När jag skulle börja i årskurs tre gick flyttlasset från barndomsidyllen Kalmar till betongförorten Farsta i början av 1970-talet. I ett nytt miljonprogram, där arbets- och underklassen var överrepresenterad skulle det moderna samhället växa fram enligt stadsplanerarnas och arkitekternas visioner.

Förorten blev ganska snabbt problematisk och det moderna projektets drömmar blev för många av oss rena rama mardrömmen. Här finns allt i form av missbruk, droger, kriminalitet, stödgods och bråk och skolk från skolan samt rädslan för att få stryk på väg till eller från skolan. Många gick också under i missbruk eller körde ihjäl sig i femtonårs åldern. Det fanns ganska snabbt en loserstämpel på den gröna linjen, 18 som den hette då.

Men på något sätt har jag omtolkat denna tid och förstått helheten.  Vi var väldigt många barn och ungdomar här och det är som Petter sjunger, det fanns en äkthet och respekt för varandra. För oss var det sport, plugg och fester som allt kretsade kring. Alltid i stora grupper och i gemenskap. Miljön var asfalt, betong och höga hus. Men innanför ”murarna” fanns en klar rebellanda. Vi knöts ihop och hela vår uppväxttid var  underdog, det är fortfarande min utgångspunkt. Så hårt var trycket att det blivit en del i mitt egna liv. Man skulle kunna säga att vi alla var maskrosbarn som tvingats ta egna initiativ och fixa egen utbildning och jobb. Här fanns inga kontakter, kapital eller företag som stod i kö för att hjälpa till. Nätverken var kriminella – dessa stod däremot alltid till buds. I knappast något hem fanns några böcker eller studenttraditioner. Utbildningsnivån var låg och de flesta körde buss, taxi, tunnelbana, jobbade på lager, var i butiker och pantbanker, byggde vägar eller hade deltidsjobb på försäkringskassan (många var också sjukskrivna och stämplade). Inget ont i dessa gedigna jobb men det fanns ingen som kunde hjälpa till att lösa andragradsekvationer eller sinuskurvor. Vi fick hjälpa varandra, plugga ihop och ringa varandra när vi kört fast. Skolan blev en sport och höga betyg blev en biljett härifrån. Det motiverade enormt, även om resultatet gick före kunskapen tyvärr. Allt blev tabeller och poäng istället för förståelse.

Förortstiden kännetecknades av konstant brist på pengar. Det var den stora resursbristen hos de flesta hushåll. I regel var det knapert från den 15.e varje månad. I hela gymnasiet var det helgarbete och kvällsarbete på ICA för att tjäna egna pengar och kunna köpa kläder, sportgrejor och kunna gå ut.  Att ta eget initiativ var nog den enskilt viktigaste lärdomen i denna experimentella miljö. Men också att se sakerna från oss som inte fanns eller syntes. Vi var liksom inte fina gatan. Det var bara när det var bråk som massmedia kom, ungefär om det är i Husby, Rosengård eller Fittja idag.  Så var det även förr. Att inte vara någon eller osynliggjord var något som vi fick förhålla oss till och störde oss mycket. Det fanns absolut inga förebilder då som det finns idag. Det var långt innan begreppet utanförskap slog igenom i det moderata språkbruket.  Rent sociologiskt skulle man göra mer forskning kring dessa förorter för att förstå hur ett tufft tryck skapar mångtydighet, antingen-eller och rebeller och nya företeelser på gott och ont.

Så här efteråt är jag oändligt tacksam för denna period och har förstått att det var grundläggande sanningar och lärdomar som gavs. Men då var det inte lätt att se sakerna på detta sätt.  Jag tänker på alla vänner, där var en Lillis, en Putte, en Jojje,  Bosse, Z, Nicke, Stringen, Raffe, Ackis, Steffe, Kena och Jugge med flera– alla med smeknamn och äkta personer.  Vi skulle nog ha kunnat bli stor teater eller tunga dokusåpor om detta skulle varit uppfunnit då. Det är många som blivit starka entreprenörer med egna bolag.

Nu har områdena i Farsta och Farsta Strand satt sig och blivit medelklass och välmående med nya bostadsrätter och helt nya invånare. En växande stad där helt nya invånare tar över och där det renoveras och görs fint. Numera är det mer likt Kalmar än en förort.  På 40 år kan en förort transformeras från underklass till modern medelklass. Vilka livsöden och persongallerier som passerat dessa förorters gator och kvarter är ändlöst.  Jag var en av dessa innan ”flykten” till det begärliga och fantastiska Södermalm. Det blev ett nytt liv för mig.