Dessa båda begrepp har jag grubblat på i flera års tid.  Vid en första anblick kan de framstå som väldigt tydliga och åtskilda, men vid närmare granskning blir de mer överlappande och kompletterande. I min yrkesroll hör man oftast personer som säger att vi måste lära oss att skilja på tro och vetande. Tro är då något personligt och slumpartat medan vetande är fakta, kunskap och evidens.  Oftast visar det sig i praktiken att begreppen snor in sig i varandra och att alla handlingar alltid måste ha ett starkt drag av både tro och vetande.  Ibland har jag slagits av hur de språkliga begreppen definierar vår verklighet och vårt sätt att se och förhålla oss till omgivningen. Språket har en tendens att styra in tankarna på olika spår som man sällan är medveten om.    

Som källor för min text har jag valt Ulf Jonssons artikel om ”Vad menas med tro och vetande”, hans kompendium; Begrepp ”religion” och ”vetenskap”: tolkningar i historia och samtid samt kompendium; Gud, språket och verkligheten, kapitalet 5.  

Frågeställning

Tro förknippas oftast med något känslomässigt och har för de flesta en religiös koppling. Tro är inget vetenskapligt område och uppfattas oftast som något personligt eller som delas av en viss gemenskap. Vetande uppfattas nog av de flesta som något som kan verifieras, upprepas och förutsägas.  Det handlar då om förnuft som är kunskaps- och faktabaserat. 

Jag har därför för avsikt att redogöra för begreppen och bedöma hur deras relation ser ut och vari likheter och olikheter består.

Vad är tro?

En ingång till begreppet tro är att börja med de engelska orden belief och faith. När jag använder belief menar jag tro i en mer vardaglig bemärkelse. Exempelvis; jag tror på att denna prisstrategi fungerar.  Jag bygger således detta på min erfarenhet och övertygelse, men det kan även röra sig om ett önskemål. Här är det jag som tror och vill att det ska bli på ett bestämt sätt. Jag kan till viss del påverka skeendet. När jag använder faith menar jag oftast någon form av religiös tro och en tro på Gud.  Här kan jag inte på samma sätt påverka skeendet. Dessa språkhandlingar speglar väl mitt synsätt och blir i slutänden en attityd.

Ett första steg är att skilja ut trons objekt (vad någon tror på) och tron som attityd, att man tror på något. Inom religionen skiljer man på fides qua (den religiösa tron som livshållning) och fides quae (trosläran). Det är en bra första uppdelning. Däremot ger det inga svar på hur tron uppstår eller hur man fått tron från början.  Det framgår heller inte om tron är lika oavsett objekt. Eller om vissa objekt medför en starkare tro än andra.

Utöver detta finns sedan tre olika trosattityder som Ulf Jonsson pekar på och som jag inte tänkt på tidigare. Dessa förekommer både i och utanför religionen. Den första typen är kognitiv tro som innebär ”tron att”. Denna tro är om jag förstår författaren rätt en verifierbar tro. Här handlar det om rätt eller fel. Huset är gult, klockan är 18, trafiken står still vid infarterna eller att ett tåg spårat ur. Sådana sakpåståenden uppfattar inte jag som någon tro. Det är mer objektiva iakttagelser. Däremot om man löser en matematisk ekvation och formeln som man använder stämmer så kommer jag att tro på denna formel. Då är det kognitiv tro för mig. Eller om jag tränar si och så många gånger så kommer jag att uppnå vissa resultat och målsättningar.  Om detta sker så tror jag på metoden. 

Nästa nivå är den fiduciella som innebär tro i form av tillit eller förtroende. Här finns en personlig relation. Man litar på sin vän eller i mitt fall på min fru.  Denna form är en förädling av den kognitiva tron. Förtroendet kräver erfarenhet och att vännen är sanningsenlig. Jag tror att begreppet sanning är en förutsättning för tillit och förtroende. När vi känner att vi kan lita på en viss person, då känner vi tillit och förtroende. Denna tro är svår att rubba. Avslutningsvis finns en tredje nivå, den så kallade testimoniella som innebär en tro på det som kommer från andra, exempelvis författare, massmedia, grannar, politiker, skådespelare och släktingar. Här har jag delvis en annan tolkning är Ulf Jonsson som menar att den testimoniella tron bygger på vår tillit till andra. Kanske är begreppet tillit fel på denna nivå. Det kanske är lättare att tala om begreppet förtroende. Tilliten består men förtroendet kommer och går på den testimoniella nivån. Jag som är ekonom läser gärna böcker av Peter Drucker. Däremot har jag ingen tillit till ekonomen Robert Kaplan eftersom hans böcker är motsägelsefulla och bygger på lösryckta och felaktiga grunder. Kvällspressen är heller inget som jag litar på trots tillit till andra.  I vissa fall kan tilliten förloras som när exempelvis en företagsledare ertappas med att fiffla med skatter eller bokföring som man tidigare har sett upp till.  Eftersom denna nivå är så pass bred så är det lätt hänt att man blir en aning desillusionerad. Så långt definitionen av tro som attityd och livshållning.

Religiös tro

När det gäller den religiösa tron så tar Ulf Jonsson upp tankar från Tomas av Aquino (1255-1274 e. Kr.) och dennes reflektioner kring begreppet religiös tro. Till att börja med definierar Tomas det som han kallar för credere Deum, att tro Gud. Han menar att man tror att Gud finns och att Gud har vissa specifika egenskaper.

Men till skillnad från den kognitiva tron, så går detta inte att bevisa på ett yttre plan. Denna tro är en form av inställning till livet och mer som en livsåskådning. Jag förstår poängen men det finns inget steg som leder fram till denna tro. Den är given även om den är oformad eller ofärdig tro. Synsättet är att vi föds med tron och att detta frö sedan utvecklas med livet.  Tomas av Aquino menar heller inte att credere Deum är en religiös eller kristen tro i full bemärkelse. Det är mer som ett råmaterial.

Denna tro behöver därför kompletteras med credere in Deum, att tro på Gud. Med detta menas att man tror på Gud och skapar en personlig relation av tillit och förtroende. Denna typ av tro är formad och genomsyrad av kärlek enligt Tomas. Jag tror att denna relation är helt central för begreppet tro. Upplever man en stark personlig relation med Gud och upplever detta som en djup vän, så är denna nivå likvärdig med den fiduciella nivån. Kanske ökar tilliten ytterligare i styrka när man känner en personlig relation till något översinnligt.  Den sista nivån i den religiösa tron är credere Deo, att tro Gud. Det vill säga att tro på det som Gud uppenbarar för oss människor. Även denna nivå liknar den testimoniella formen av tro. Däremot tycker jag att Tomas av Aquinos system är mer sammansvetsat än de andra tre nivåerna. När man tror på Gud och har skapat sig en personlig relation har man en naturlig tillit att ta till sig information från andra som rör Gud. Hela systemet hänger ihop och alla delar behövs för att tron ska bli komplett. Annars reducerar man tron till en alltför snäv och personlig erfarenhet.  Min invändning här, är att man tar tron för given och uppfattar den som medfödd eller tar den som ett försanthållande direkt. Jag tror man vinner på att bena upp första nivån, credere Deum på ett mer analytiskt sätt.

I annat fall, är vi tillbaka i 1600-talets dragkamp mellan rationalister och empirister. Antingen föds vi med förnuft, tro och andra gåvor eller så föds vi som en tom tavla och bygger på med erfarenheten. Tomas av Aquino är således en föregångare till Descartes och tror på den medfödda gudomliga gåvan.

Att dela upp tron i trons objekt och som hållning/attityd med tre nivåer, har tillfört begreppet mer substans och konkretion. Det finns nyanser som skiljer den ”vanliga” tron från den ”religiösa”, men källan är densamma och nyanserna beror mer på vårt egna perspektiv. Som jag ser det är tron en förutsättning för vetandet. Tron kommer ur att något är sant.

Vad är vetande ?

Begreppet vetande är inte mindre svårfångat. Bakom vetandet finns begreppen kunskap och vetenskap och då handlar det om att man ska bevisa, förklara och förutsäga olika skeenden.  

Under Platons tid definierades kunskap som ”sann, övertygande tro”. Det innebär att man vet något, att man har goda skäl för detta och att man tror att detta är sant. En logisk kedja, men redan här för man in begreppet tro när Platon definierar arketypen för kunskap.

Men frågan är om vetande är likvärdigt med kunskap och vetenskap. Vetande drar sig mer mot visdom, alltså en förädling eller praktisering av kunskapen. Även begreppet vetenskap är inte entydigt. Här handlar det om olika typer av vetenskap och att olika vetenskapsområden har olika arbetsmetoder och skilda målsättningar. Enligt filosofen Wilhelm Dilthey (1833-1911) ägnar naturvetenskapen sig åt att på ett objektiverande sätt förklara hur saker och ting fungerar, medan man i humanvetenskaperna ägnar sig åt att förstå människor och dras handlande. Detta påverkar definitionen av begreppet vetenskap.

”phronesis” och ”episteme”

Det har också visat sig att det är svårt att fastställa huruvida någon verkligen har goda skäl för sin tro. Människan måste sila alla sina intryck genom sina egna sinnen och är i någon mening själv aktör i den kunskapsmässiga eller vetenskapliga processen. Övertygelsen om att vi människor inte kan beskriva världen på ett neutralt sätt, att vi inte har ”a God´s Eye View from Nowhere” som den amerikanska filosofen Hilary Putman har uttryckt saken är numera vedertaget. Tolkningen av våra observationer präglas alltid av våra egna teoretiska ramverk. Just denna aspekt är svår att värdera och behöver alltid beaktas så att vetenskapen inte blir en självuppfyllande profetia. Många vetenskaper har förbluffande svaga premisser eller grundantaganden som de flesta ”köper” helt oreflekterat. Själva teoridelarna ovanpå, är välbyggda och oftast både praktiska och logiska. 

Även en annan filosof, Edmund Gettier har i sin forskning visat på att det är nästan omöjligt att vara säker på om våra övertygelser är sanna. I ljuset av detta har man kommit fram till att vetandet är ganska sällsynt. Man talar istället mer om kognitiv respektive rationellt rättfärdigande kunskapsanspråk. Detta är en tilltalande definition för mig.  Kunskapen är dynamisk och förändras med tiden. Samtidigt börjar vetenskapen, speciellt den teoretiska fysiken som utvecklas vid Uppsala Universitet, bli mer och mer abstrakt. Denna vetenskap tenderar mer att likna den religiösa trons tre steg. Forskarna tar för givet att tillvaron är på ett visst naturvetenskapligt sätt. Forskaren skapar sig en personlig relation och tillit till forskningsområdet eller till någon eller några tongivande personer inom området och litteraturen och ny information förstärker tron och den egna övertygelsen.

Utöver detta har även den så kallade evidentialismen tillkommit som handlar om på vilket sätt man kan eller bör underbygga kunskapsanspråk. Ibland kan det vara rationellt att tro på något utan att ha kunskap om detta. Exempelvis att Sverige är 200 mil långt.  Jag har inte mätt upp landet men utgår från att det stämmer. I och med den digitala revolutionen kommer denna ”kunskap” att öka mer och mer.

Det är alltså lätt att ifrågasätta och se brister i befintliga begrepp, men det gäller också att komma fram till klarhet och lösningar.

Aristoteles (384-322 f.Kr) skilde på sin tid mellan ”phronesis” och ”episteme”. Där ”phronesis” innebär det som hänger ihop med vår praktiska förmåga och färdigheter. Exempelvis att snickra, ta hand om äldre människor på äldreboenden eller att simma. Aristoteles avsåg med ”phronesis” i första hand förmågan att etiskt bedöma konkreta situationer för att kunna handla moraliskt.

Vid sidan av denna praktiska del finns även den vetenskapliga kunskapen, ”episteme” som är av teoretiskt slag. Det vill säga matematiken för ingenjören eller den ekonomiska teorin för ekonomen.

Denna kunskap kunde ge en absolut säker grund eftersom den bygger på självevidenta principer. Kan man bygga en rymdraket som fungerar utifrån teoretiska grunder så är detta självevidenta principer enligt Aristoteles. Häri ligger en absolut säker och objektiv sann kunskap. När det rör sig om ting, produkter och system tror jag Aristoteles har helt rätt. Där går det att komma fram till en sann kunskap. Men när det gäller människor och samhällen så har Aristoteles teorier inte klarat av dessa prövningar (det skulle vara fascinerande att se vad en nutida Aristoteles skulle komma fram till). Men uppdelningen av en praktisk och en teoretisk del tycker jag är fruktbar. Jag tycker också att den praktiska delen oftast är väldigt underskattad. Konsten att ta hand om äldre människor eller barn och ungdomar kräver en djup kunskap. Att kombinera ”episteme” och ”phronesis” tror jag är ett steg i rätt riktning för att kunna ringa in begreppet vetande. 

Slutsats; relationen mellan tro och vetande

På något sätt förefaller begreppen ha en stark inbördes koppling med varandra. Det är mer likheter än olikheter som framträder när man bearbetar begreppen.

Alla slag av mänskliga aktiviteter förutsätter någon typ av tro. Tro är en övergripande drivkraft för att åstadkomma något. Om man saknar tro så kommer man inte kunna utföra någonting alls.  En människa utan tro är svårt att tänka sig. Trons uppdelning i trons objekt och som attityd i tre nivåer, den kognitiva, fiduciella och testimoniella är den bästa definitionen jag mött hittills. Detta gäller i stora stycken även för den religiösa tron. Även om den likt vetenskapen tar vissa saker för givna. Där tycker jag båda disciplinerna har brister. Den stora skiljelinjen är objektet för tron. Vissa tror på Gud, andra tror på ett affärsprojekt eller på låg inflation. Andra tror på upptäckten av en ny gen eller genombrott inom kärl- och hjärtsjukdomar. Attityden eller hållningen till objektet tror jag är samma krafter eller principer.

Vetande är för mig mer ett begrepp som drar sig mot visdom och är en förädling av den praktiska och teoretiska kunskapen som man förvärvat. Det som Aristoteles kallar för phronesis” och ”episteme”.

Ser man till Platons definition av kunskap som sanning, övertygelse och tro, så finns redan här en överlappning och att båda begreppen förutsätter varandra. Den vetenskapliga forskningen förutsätter en stark tro för att kunna upptäcka nya rön. Men även tron förutsätter någon form av vetenskap eller oemotsäglig grund. På något sätt är begreppen spegelbilder av varandra istället för motsatspar som de brukar uppfattas i dagligt tal. Den avgörande punkten är objektet.

Vetenskapen ska kunna förklara, förutsäga och verifiera sina kunskaper. Forskar man om sjukdomar så är generna objektet för sin verksamhet. Den som hyser en religiös tro, sätter Gud i centrum i sitt liv. Då riktas alla ansträngningar på att utforska detta ”objekt”.

Jag tror alltså att förhållningssättet till objekten är lika. Däremot tycker jag att både vetenskapen och det religiösa tar premisserna för givna. Här borde man göra en mer noggrann analys. Kanske är det så, i den absoluta förlängningen, att även objektet är lika. I så fall bör både det religiösa och vetenskapliga, steg för steg närma sig varandra och upplösa det skenbart motsägelsefulla.

Källor

1. Ulf Jonsson, Vad menas med tro och vetande?

2. Ulf Jonsson, Begreppen ”religion” och ”vetenskap”: tolkningar i historia och samtid

3. Kompendium: Gud, språk och verklighet, kapitel 5

Eksjö den 19 januari/Thorbjörn Hammerth