Trollflöjten

trollflöjten

Ett magiskt operaäventyr är det minsta man kan säga. Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att befria hennes dotter Pamina som rövats bort av Sarastro. Lyckas uppdraget ska han få Paminas hand. Hans följeslagare blir Papageno. En trollflöjt och ett magiskt klockspel ska hjälpa dem. Men allting är inte som det ser ut. Är både Paminas mor och Sarastro onda? Eller ingen av dem? Snart ställs Tamino, Papageno och Pamina inför svåra prövningar…

Mozarts opera Trollflöjten är en saga där ljus, mörker, kärlekens och musikens kraft står i centrum. Uppsättningen i regi av Ole Anders Tandberg spelades för utsålda hus på Kungliga Operan hösten 2012. Nu är den tillbaka igen. Och det är ingen dålig föreställning eller för den skull scenografi. Det är helt överrumplande och det tar tid innan man är på spåret igen. Här möts vi först av ett stort kalt klassrum med projektorduk, björnar, påskägg och stjärnor i fallskärmar som ställer begreppen på huvudet. Denna föreställning är så enormt förknippat med Håkan Hagegårds klassiska uppsättning med skogar, träd, skärseld och kostymeringar som denna föreställning helt bryter med.

Hela ensemblen är också väldigt ung och det börjar lite trevande. Men ganska med en gång så kopplar de greppet och kan verkligen förstärka varandra på ett storartat sätt. De gör väldigt fina rolltolkningar och förnyar faktiskt föreställningen på detta sätt. Applåderna kommer nästan spontant och instinktivt.

Det var ett tag sedan jag var på operan nu, men allt är sig likt. Här råder en nästan brittisk konsveratism som inte ruckas på. Det som förändras är föreställningarna, scenmaskineriet och aktörerna. Men byggnaden och inredningen står still som en tjurig gubbe som inte vill flytta på några möbler. Serveringen och caféet är lika ineffektivt som det alltid varit. Garderoberna är för stora och lika långsamma som alltid. I princip så ringer det in när man betalt kaffet och stolarna är desamma.

Att bryta sig loss och gå och lyssna på klassisk opera är en lisa för själen. Det räcker med Mozarts enkla sagor som står sig lika bra idag som för trettio år sedan, när jag alltid sprang här. Mozarts musik är lika enkel som genial. Det är som en långsam meditation och det är numera lätt att följa handlingen genom att sångerna textas ovanför scenen. Att det ges extraföreställningar nu i mars är ingen direkt överraskning. Föreställningen går hem och publiken känner en kontakt med aktörerna. Nytt är också att det finns lite extrainslag och tidstypisk humor som ger föreställningen den där sköna ledigheten som man gillar. Huvudbudskapet från Operachefen Birgitta Svendén är att förföras och beröras tillsammans, något som lyckas i Trollflöjten. Det syns faktiskt i framtoningen på hemsidan, i det tryckta materialet och i uppsättningen av föreställningar att här handlar det om något nytt. Här finns en tanke på att modernisera och omgestalta gamla koncept utan att direkt förändra innehållet. Även aktörerna rör sig i denna riktning och gör att det händer saker och ting med pjäserna. Lite mer Mozart (glädje) och lite allvar.  Det ska bli intressant att följa denna kursändring.  Efter föreställningen får ensemblen välförtjänta applåder som aldrig riktigt tar slut. Lite recensioner:

”En slösande rik iscensättning”
”en given succé” (DN)

”Scenmaskineriet går på högvarv med falluckor, ljussensationer och effekter” (SvD)

”rättfram, fyndig och underhållande”
(Upsala Nya Tidning)

”fräschör och trovärdighet”
”en rolig föreställning”

(SR, Kulturnytt)