Aristoteles is number 1 on the philosophy starry (del 3 av 3)

aristoteles

Det spelar ingen roll hur man vänder och vrider på sakerna. För mig framstår Aristoteles som höjden av visdom, kunskap och sanningssägare. Han är filosofins nestor och regent. Det ända problemet med Aristoteles är att hans texter är så mördande tråkiga och omständiga. Tankarna skär igenom allt och bitvis är källan kristallklar och frisk, men för det mesta är språket ett sänke.  Att hans skrifter legat till grund för den grundläggande undervisningen på samtliga universitet i Europa under cirka 600 år bär syn för sägen och säger en del om vilka krafter denna extraordinarie person hade. Det bästa är att läsa böcker om Aristoteles som andra har skrivit, det är en fröjd och underbar läsfest. Jag har just nu plöjt igenom logikskriften som heter De Interpretatione  (sug på den titeln) av Aristoteles egen hand. I denna bok finns en av filosofins mest omdebatterade kapital som handlar om ett sjöslag och här är det filosofi på högvarv. Här är min reflektion från detta och mellan varven får det bli lite gamla KENT-låtar (exvis Columbus, Berlin, Ingenting, Dom Andra, Dom som försvann, Jag ser dig) som håller uppe humöret.

http://www.youtube.com/watch?v=vYl5T44lvxw http://www.youtube.com/watch?v=djjAIHLIGt0

http://www.youtube.com/watch?v=5IdPdQTwSDA http://www.youtube.com/watch?v=fWxUr_vDwwE

http://www.youtube.com/watch?v=7NdzoDhzLOM http://www.youtube.com/watch?v=mnlGmsoOBn0

Nödvändiga sjöslag Kapitel 9 i Aristoteles verk De Interpretatione

Det här är en riktigt filosofisk nöt att knäcka. Jag börjar med att ge lite bakgrundsbeskrivning till Aristoteles innehåll och går sedan vidare med egen analys. Hela boken är en logisk skrift där han undersöker grundbegrepp och egenskaperna i namn, verb, negationer, affirmation, vad påståenden är och vad satser är för något. En viktig ingrediens är att det för varje affirmation av ett påstående alltid finns en motsvarande negation. Exempelvis, imorgon kommer solen att skina enligt X, medan Y säger att det istället kommer att regna.  I kapitel nio är Aristoteles fokus inriktat på framtiden. Två personer påstår olika saker. Den ena personen hävdar att det imorgon kommer att ske ett sjöslag. Den andra personen hävdar lika bestämt att det inte kommer att ske något sjöslag. En av dessa personer kommer att få rätt och därmed tala sanning. Den som får rätt, har sagt något sant och därmed är det nödvändigt att detta sker. Allt som är sant är nödvändigt att det sker. Om jag förstår Aristoteles rätt så menar han vidare att det inte i sig själv är nödvändigt att det sker ett sjöslag. Han är mer intresserad att undersöka sanningen från en sats som förutsäger något om ett sakförhållande och följer med nödvändighet att sakförhållandet måste förverkligas, annars så skulle det inte vara sant. Här har han en språklig poäng.

Detta betyder då att inget sjöslag som sker skulle kunna vara sådant att det inte skedde. Det innebär att varje realiserat sjöslag sker med nödvändighet och alltså att det inte finns några framtida kontingenter. Då skulle man i princip kunna räkna ut framidens förlopp om man hade full kunskap om alla variabler. Problemet är att vi saknar denna överblick och att komplexiteten är alltför omfattande.

För att förstå kapitlet nio behöver man förstå begreppen om individ och universalie samt att ett påstående kan vara universellt och icke universellt. Aristoteles bär spår av Sokrates tänkande kring motsatser. Om man gör ett kontradiktoriskt påstående om något som är universellt och universalie så kan det bli en sats som; ”Alla människor har två armar” och ”Det är inte så att alla människor har två armar”. Det ena påståendet är sant och det andra är falskt. Samma sak gäller om man kombinerar det som är universellt och individuellt. Men påståenden som görs icke-universellt följer inte samma mönster. Tar vi det kontradiktoriska påståendet ”En man är blek” och ”En man är inte blek”, så kan man inte säga att det ena är sant och det andra falskt. Här finns en skevhet.

Det som jag själv har upptäckt efter många läsningar är också tidsfaktorn. Aristoteles teser och teorier fungerar för dåtiden och den närvarande tiden, alltså nuet. Här kan man direkt avgöra om det är sant eller falskt. Just nu skriver jag eller just nu skriver jag inte. Igår spelade jag golf, igår spelade jag inte golf. Dessa påståenden går alltså att avgöra om de är sant eller falskt. Men saker som handlar om framtiden fungerar inte på detta sätt. På vilket sätt skiljer sig kontradiktionen om framtiden från det som har hänt och just nu händer?

Jag uppfattar det som om Aristoteles undersöker ett enskilt föremål, sjöslaget och vad som ska hända med detta i framtiden. Han ställer två påståenden, att ett sjöslaget kommer att äga rum imorgon och ett att det inte kommer att äga rum. En person kommer att få rätt. Den som får rätt har alltså sagt något sant och då menar Aristoteles att det är nödvändigt att detta sker. Här finns en dubbelsidighet mellan verkligheten och språket. En sats om sjöslaget är sann om sakförhållandet har realiserats i verkligheten och om detta har skett, så är det sant att säga om detta sjöslag att det har realiserats. Om det är så att en disjunktion i en kontradiktion om framtiden är sanna innan det har skett, så är processen nödvändig och som jag ser det deterministisk. Frågeställningen är fascinerande och föder många nya tankar kring hur språket fungerar och påverkar eller symboliserar verkligheten.

När det gäller mycket enkla påståenden, om vem som kommer att vinna en fotbollsmatch imorgon, så kan man genom olika sannolikhetsläror beräkna sannolikheten för detta utfall. Men när saker blir mer komplexa är de oöverblickbara för oss människor och vi har ingen förmåga att förutsäga saker med hjälp av språkets logik. Om vi skulle ha denna förmåga och kunna analysera alla variabler och scenarios så kanske Aristoteles har rätt i alla fall. Att utifrån givna förutsättningar så sker saker och ting med viss nödvändighet istället för som slumpartade händelser.

Hos Prawitz finns en bra formalisering av Aristoteles argument:

1. A är sann eller A är falsk

2. Om A är sann, så är A nödvändig (sanningen innebär nödvändighet)

3. Om A är falsk, så är icke-A sann.

4. Om icke-A är sann, så är icke-A nödvändig

5. A är nödvändig eller Icke-A är nödvändig

Denna formalisering handlar egentligen om hur man ska tolka Aristoteles och hur filosofen undviker den logiska determinismen.  Det finns två uppfattningar, antingen den antirealistiska eller den realistiska. En antirealistisk förnekar premiss 1 och den realistiska förnekar premiss 2. Jag lutar åt den antirealistiska positionen.

Nog för att Aristoteles var en gigant, men det kanske var så att hans logik inte fungerade lika bra på framtiden som på dåtiden eller nutiden. Det är ett annat ramverk när saker inte inträffat eller när det finns en tredje faktor som är okänd.  Påståendet; ”imorgon kommer jag att spela golf”, och ”imorgon kommer jag inte att spela golf” kommer att realiseras. Det är inte nödvändigt att jag ska spela golf men något av de två påståendena kommer att gälla. Det som blir sant behöver i så fall vara sant för alla tider och därmed nödvändigt, vilket det inte är. Frågan är vad Aristoteles lägger i begreppet nödvändigt. Jag tolkar detta som att nödvändigheten är lika med sanningen.  

Det som är sant är nödvändigt. På sätt och vis tycker jag att Aristoteles har ganska små skillnader med Platon när det gäller begreppet sanningen.  Precis som Sokrates och Platon menar i Faidon, tycks Aristoteles mena att det som är, är det nödvändig och sanna.  Det innebär att vi också kan ha kunskap om dåtiden och det som är, men inte det som är på väg. Vi kan inte ha kunskap om det som är potentiellt i Aristoteles begreppsvärld utan endast det som har förverkligats och realiserats, det som är.

Jag uppfattar också som att Aristoteles själv medger att det inte går att förutsäga framtiden utifrån hans egen text;

”I fråga om dessa är det nämligen visserligen nödvändigt att endera sidan av kontradiktionen är sann (eller falsk), däremot inte att den här eller den här sidan är sann (eller falsk), utan vilken som faller sig; och visserligen kommer någotdera påstående att vara sant snarare än det andra, dock är det inte redan nu sant eller falskt(jag hittar inte alla tecken på datorn som ska var med i citatet, 20).

Alltså han säger att det inte redan nu är sant eller falskt. Det måste först ha realiserats förrän man definitivt kan säga om det är sant eller falskt. Aristoteles kräver alltså någon form av utfall för att det ska bli nödvändigt.

Filosofen säger också i slutet av kapitlet att framtida händelser som har ”förmåga att vara eller inte vara” är just sådana att de hindrar att vi vid tidpunkter innan dessa händelser har skett kan tilldela dem ett sanningsvärde och detta är inte en kunskapsbrist (eller sanningsbrist) utan ligger i sakernas natur. Språket och logiken kan sannolikt bara jobba med saker som skett och som pågår. Det som ligger framför oss, handlar enbart om sannolikhetsläror och spelteorier.

Intuitivt gillar jag Aristoteles samband mellan sanningen och nödvändigheten. Det är nödvändigt att allt som är sant har skett eller sker.  Jag spelade golf igår, det är sant och det har skett. Jag skriver just nu och det är sant och det sker. Igår hade jag flera val, jag kunde varit hemma och pluggat, jobbat, tvättat bilen eller spelat golf. Jag valde att spela golf och därmed är detta sant och nödvändigt. Kanske är det på samma sak på en mer övergripande nivå som vi inte kan hantera. Det kanske finns strukturer och system som fungerar på samma principiella sätt och då är allt som sker mer eller mindre nödvändigt och vår fria vilja är klart begränsad. Jag har en fri vilja att spela golf men det är nödvändigt och därmed sant att jag gör detta för att kunna tävla, spela bra med vänner och sänka mitt handikapp. Att jag spelade golf var ingen slump utan en kombination av yttre och inre påverkan. Jag tror att Aristoteles menar att vi har valmöjligheter och kan påverka vår framtid, men att det bygger på allt som vi tidigare gjort. Det begrepp som bryter fram mest i detta kapitel är sanningen och det verkar nästan som om detta är urprincipen för De Interpretatione vid sidan av språkets relation till verkligheten.