De casu diaboli, om Satans avhopp – svagt ledarskap

anselm

Filosofen Anselm försökte hela livet att hitta ett grundaxiom, ett slutbevis på guds existens. Jag imponeras kanske inte så mycket av resultatet som av hans brottning och analys av tillvarons fundament och varat som är. Han tog tankestriden och till slut fann han sitt bevis. Det var en strid som pågick ett helt liv och elden slocknade aldrig. Det gillar jag. Ett uppoffrande liv som får sin kröning och belöning. Anselm filosofi drivs hela tiden in i religion om guds vara eller inte vara. Anselm har också mycket att säga om den fria vilja och vad som händer när Satan vill ta kommandot av guden.

Satan var sannolikt det högsta av alla änglar, det vackraste av alla guds skapelser och fick därmed allt gott av Gud. Anselm menar att Satan inte har ståndaktighet att ”stå kvar” i det rätta eller framhärdar att göra det rätta och att gud inte har ansvar för detta. En märklig uppfattning.

Satan har tydligen en stark drivkraft och strävan att ta över ”ledarskapet” från gud och hans stolthet verkar göra så att han tappar omdömet eller så är han avundsam på människornas makt och fria vilja (guds avbild). Själva strävan borde inte vara grund för att bli utkastad från himlen. Hans stolthet och vilja att bli gud, handlar om makt och vem som ska bestämma och här är det uppenbart att Satan gör grova och fatala missbedömningar. Jag tycker emellertid att mycket faller tillbaka på gud. Det handlar om guds eget ledarskap på hemmaplan och på något sätt så tycker jag det är gud som sviker Satan och inte tvärtom. Ängeln verkar inte ha fått rätt förutsättningar eller så är gud naiv. I och med att Satan faller så börjar Satan intrigera med Adam och Eva vilket måste betraktas som ett misslyckande från guds sida.

På ett övergripande plan handlar ondskan om makt och svek och hur stoltheten kan slå över i övermod när människan vill bli gudalik, något som oftast leder till ondska och katastrofer. Guds allsmäktighet och godhet borde att kunnat fånga upp Satans natur och maktambitioner.

Här följer en analys av Anselm gudsbevis:

Anselm har ungefär samma ansats som Descartes, att hitta ett enda argument som för sin giltighet inte förutsätter något annat, utom endast sig själv och som ensamt är tillräckligt för att bevisa guds existens. Han gör det inte enkelt för sig. Han vill alltså visa att gud existerar och som allt annat behöver för sin existens genom ett enda påstående.

På något vis är Anselm väldigt modern. Han börjar först med att formulera en slutsats (vision) och sedan bygger han upp visionen med konkreta argument. Detta ger visionen en styrka och öppenhet som saknar de vanliga begräsningarna.  Anselm bygger visionen på ett han har fått en insikt om tron och att han menar att gud är såsom Anselm tror och att gud är just detta som Anselm tror. Till saken hör att Anselm väldigt målinritat vill bevisa guds existens. Här handlar det inte om någon vetenskap och att förhålla sig objektiv till det undersökta föremålet. Däremot blir resultatet vetenskapligt i så måtte att han vill förklara, argumentera och faktiskt förutsäga vad gud är och inte är.

Om man tittar närmare på Anselms system så finns det en klar slutsats och minst två premisser om vi följer modellen från ”Sokrates är dödlig” följer ur premisserna ”Alla människor är dödliga” och ”Sokrates är en människa”.

Anselms slutsats eller vision som jag heller kallar det är; ”Det går inte att tänka något större än gud”.  Premisserna i detta system, de som kan härledas från slutsatsen är som jag tolkar detta, premiss 1; ”Gud är evigheten och det som är” och premiss 2: ”Det går inte att tänka bortom evigheten”. Dessa två premisser är väldigt svåra att komma runt och förstärker faktiskt slutsatsen. Det innebär också att gud existerar eftersom det som kan tänkas också kan finnas i verkligheten eftersom det är större än att bara finnas i förståndet. Om gud bara skulle finnas i förståndet så skulle det i princip kunna tänkas, att det går att tänka något större än gud. Detta blir skälet till varför gud existerar enligt Anselm. Gud är något som har större vara än allt annat. Gud är det som är och står för evigheten. Anselm har samma uppfattning om varandet som exempelvis Sokrates.

Anselm menar också att det som finns i förståndet existerar. Han ger ett exempel med en målare som inte inser att det som han ännu inte har utförts existerar. När han väl har målat sitt verk så ser han att det existerar. Här menar Anselm att idéerna är lika verkliga som möbler eller tavlor. Det finns ingen skillnad i detta vara.

En svårighet i Anselms slutsats är att han inte definierar vad han egentligen menar med saker och ting. Vad innebär begreppet större och vad innebär detta? Om det inte finns något som är större än gud hur har Anselm själv kommit fram till denna slutsats. Vad innebär gud, vad innebär att tänka och vad innebär att gud existerar. Om gud existerar varför går det inte att tänka något större då? Om något existerar, borde det finnas risk för undergång och död för guden trots evigheten? Här får man inte mycket vägledning av Anselm.

Han liksom glider undan dessa definitioner och går direkt in i argumentationen för varför inget kan vara större än gud. I princip så accepterar jag premisserna och därmed slutsatsen som logiska företeelser ska betonas.

Anselm menar också att de som har fått insikten om gud omedelbart inser att gud existerar. Det som finns i förståndet måste alltså existera och detta är det yttersta skyddet mot att gud inte kan icke existera. Den som förnekar gud känner inte begreppet eller har rätt insikt, därför förstår man inte att gud existerar.

När man styckar upp texten i olika avsnitt så ser man också att det finns en väldigt stark beviskedja som väl hänger ihop.  Det som från början ser ganska enkelt ut att ifrågasätta blir faktiskt ganska svårt.  Så här blir beviskedjan:

1. Gud är något sådant att inget större kan tänkas

2. Detta går att tänka, alltså finns det i vårt förnuft. 

3. Allt som finns i förnuftet existerar i någon mening (jämför med Anselms målare).

4. Om det bara finns i förståndet ” Det går inte att tänka något större än gud” så kan något större tänkas, vilket delvis medges av Anselm. 

5. Därför måste gud existera både i förnuftet och i verkligheten, för att det är större och handlar om varat och evigheten.  

Detta är som jag ser det en väldigt stark beviskedja som är sammansvetsad med få svaga länkar. Jag ska försöka peka på vissa brister som gör att det ändå går att ifrågasätta detta gudsbevis. Det vi kan tänka finns i vårt förnuft eller i vårt språk. Människor tänker på olika sätt och har olika begåvningar. De som inte kan tänka detta, kommer då att förneka och säga att gud inte existerar. Anselm har skapat en ”kyrkolära” för de redan förnuftiga och invigda som innebär att många inte kommer att förstå budskapet. Därmed är slutledningen inte allmängiltig eller universell vilket är en brist. Den bekräftar endast vad de invigda vill höra. Den har svårt att övertyga nya anhängare som förnekar gud.

Anselm menar att allt som finns i förståndet existerar. Det är en fin tanke men stämmer sällan med verkligheten. Jag har tänkt i många år att jag ska bli storbolagschef i Amerika. Men detta existerar inte trots att jag tänkt detta många gånger.

Allt om vi tänker existerar inte i verkligheten. Allt som sker i verkligheten existerar dock i våra tankar och förnuft.  Jag uppfattar att Anselm menar att allt som vi tänker existerar i verkligheten och här finns även en brist.

I vårt förnuft kan vi fantisera, tänka och inbilla oss att det alltid finns något större än större. Det är mer en fråga om språk och begreppsutveckling. Så långt håller jag med Anselm. Däremot tycker jag han begår ett misstag när han säger att det som finns i förnuftet också måste existera för att vara större. Bevisen för guds existens bygger på detta och här finns en svag koppling till varat och evigheten.  Det är emellertid logiskt att gud borde existera både i förnuftet och i verkligheten om slutsatsen att inget större kan tänkas ska gälla.

Jag tror säkert att Anselm skulle ha kunnat bemöta dessa invändningar i och med att premisserna är så pass starka. Det skulle ha varit fascinerande att ”översätta” hans språk och tankar till vårt moderna språkbruk och samtida kontext. Anselm har som jag ser det svagheter i sin slutsats eftersom han inte ger någon vägledning till hur han kommer fram till detta. Premisserna och argumentationskedjan är däremot svår att överbevisa. Man kan skjuta in invändningar men det finns en logisk kraft i argumentationen som jag inte sett från början. Tittar man på Tomas av Aquino så bygger han upp bevisen på ett annorlunda sätt med att gå från guds verkningar till orsakerna. Han redogör tydligare för begreppen och är lättare att följa eller bemöta. Anselm ger däremot inte alla svar utan är återigen relativt modern i och med att man själv måste var en del i processen. Nackdelen är att han har svårt att övertyga de tveksamma eller dåren.

Summan av kademumman – Anselm gör det bra, mycket bra men det finns för många tveksamheter som gör att det inte går att utesluta felaktigheter och då håller inte beviset fullt ut.