Till arbetets ära

staty

IMG_0052[1]I Bruksparken i Ankarsrum finns en staty som avbildar en gjutare och som heter; Till arbetets ära. Jag har alltid stannat upp inför dessa ord och gjutaren som är i full färd med att fullborda sitt verk. Det är en svunnen tid men en tidslös sanning – att arbetet kan lyfta oss till nya insikter och ära. Monumentet tillkom 1955 då Ankarsrums Bruk firade 300 års jubileum och skänktes av invånare i Ankarsrums samhälle, brukets anställda och Hallingebergs kommun som det står på minnestavlan.

Idag är det den första maj och arbetarrörelsens har sin högtisdag. Det blev en fin och solig dag även om det faktiskt var snö i luften på golfbanan i morse. Numera är det inte så enkelt att definiera vad ett arbete är och vad en arbetare är.

Begreppet arbetare är definitivt inte så enkelt. Jag tror att de flesta förknippar sig med låg, medel eller hög medelklass numera. Det var många år sedan jag hörde någon säga att jag är en arbetare. Det har liksom försvunnit i vårt politiska språk. I storstäderna är det åtminstone sällsynt. Även om vi flesta faktiskt är arbetare oavsett om vi är VD, forskare eller busschaufför. Därför skulle man kanske kalla den 1 maj för Medarbetarnas dag och verkligen hylla alla som sliter med jobb, familj, barn, fritid och försöker lägga ihop alla dessa bitar på bästa sätt. Många som pratar om arbetare har också en väldigt romantisk syn på ordet. Min morfar var en arbetare, en gjutare och han slet och fick ingen lätt resa i livet. Där fanns enormt många umbäranden och mycket tuffa villkor. Min farfar var kapitalägare och såg livet på ett nästan diametralt sätt.

Aristoteles menade att verksamhet var livets mening. Att arbetet gav oss mening och kraften i våra liv. Att vi skulle odla oss själva och stärka vår karaktär och våra dygder för att våra handlingar skulle vara moraliska. Aristoteles tog alltså avstamp i vår strävan efter verksamhet eller arbete. Det ger oss människor en identifikation och uppgift. När vi träffar rätt, så är det nästan som om vi blir uppslukade.  Att kunna brinna för något är nog det som de flesta av oss vill. Då är vi på andra sidan och glömmer allt vad tid och rum heter. Den ”koncentrationen” eller lågan finns i alla jobb när vi är på rätt ställe. Det är närmast en andlig process och den gör oss nog mer dygdig och ödmjuk som Aristoteles menade. Kanske är det detta vi ska tala om denna dag,  hur vi kan våga och försöka hitta vår ”lägereld” som gör ger oss meningsfullhet. Det finns inget som är så roligt som att göra ett bra jobb som uppskattas. Däri ligger en djup tillfredsställelse som kanske inte kan överträffas.

Men vad är egentligen ett arbete? På något vis måste det vara en fråga om ett utbyte, en slags transaktion. Någon gör en verksamhet och får en form av ersättning för detta. Det är ett ömsesidigt beroende, till syvende och sist. Arbetet bör därför handla om någon typ av värdeskapande eller en lustupplevelse som ger avkastning. Det finns alltså en ekonomisk aspekt och även en maktaspekt i begreppet som påverkar på ett subtilt sätt. Men vad är ett bra eller dåligt arbete?  Det finns knappast någon universell måttstock att mäta med och ett arbetsresultat är relativt osynligt i dagens informationssamhälle. Det är svårt att synliggöra arbetet och det tror jag många upplever som väldigt frustrerande. Vem kan rätt bedöma kvaliteten på arbetet? Kunderna, chefen eller ägaren? Förr var arbetet mer förknippat med yrkesskicklighet och hantverk, där man såg vad man gjorde och därmed fick man själv en bekräftelse på om det var bra eller inte, nästan med en gång. Det måste varit befriande om man var duktig.  Idag mals mycket ner i långa processer eller annan utveckling som är svår att bedöma. Ett bra ledarskap ser arbetet och kan bygga en berättelse i både ord och bild som gör det mer påtaglig och gripbart.