Verklighetens poesi – att ha jord i fickorna.

Det är den 22 juni och högsommaren står inför dörren. Gräsklipparens knattrar oförtrutet i det höga gräset. Vid den stora jasminbusken doftar det ljuvligt. Det är frisk vind och vädret skiftar. De stora plymbuskarna står i blom och trots att vinden friskar i så sitter löv och blommar kvar. Det blev sen frukost och lite lätt golfträning. Hundarna på bättringsvägen och bastun står på 85 grader. Tvättmaskinen går på högvarv och matlistan görs i ordning.

Det är så här det ser ut. Dagarna och dagarna som går. Man brukar säga att vardagarna är dagar då vi är sysselsatta med att göra något annat. I luften surrar flygplan, en ko råmar i hagen och plötsligt drar ett regnväder in. När man tänker på alla företeelser som sker på en dag är det konstigt att man inte förundras mer. Det är faktiskt mycket att förundras över när man ägnar något ett par minuter. Varje sak eller företeelse är som ryska dockor. I varje docka finns en ny och därefter en ny osv. Att komma till kärnan är att ett sätt att återerövra kunskapen och eller sitt barnasinne.

Vad är det egentligen som hindrar oss från att se tillvaron som en intressant teaterpjäs eller rolig fars? Finns det något som håller oss tillbaka? Mitt enkla svar är i så fall vanan. Vanan verkar fungera som ett smygande gift eller som ett par glas vin varje dag. Vanan gör oss lite trötta och att vi brister i iakttagelse och uppmärksamhet. Den lägger sordin på tillvaron. Eller är vi så att säga dömda till att söka och ständigt bryta upp när vanan etablerar sig. Är det ett friskhetstecken i så fall? Eller går det att tackla vanan utan att förändra? Är lösningen att vara spik nykter och se det som pågår? Tittar man på ett par buskar i ett par timmar kan man nästan se hur de växer. Deras förändringar styrs av fotosyntesen och bara en sådan sak kastar vanan barlast över bord. Jag tror att man kan hantera vanan och att det ankommer på en själv att köra iväg denna tråkiga gäst.

Hela vardagens scenerier är ett mäktigt skådespel som man får se helt gratis. Här finns allt, med livet som minsta gemensamma nämnaren. Livsprocessen i marken, i luften, bland människor, i nästa allt. Det verkar som om liv skapar liv. Många filosofer menar att allt är andligt och besjälat. Där är jag nog beredd att hålla med. Frågan är bara om det är den goda eller onda guden som styr? Just som vi känner harmoni och glädje så börjar pendeln dra sig bort mot det motsatta. Vi föds och lever i en ständig pendelrörelse som vi inte ser. Vi märker inte av den hisnande farten som vi rör oss med i universum. Vi är inbakade i saker och ting som vi inte kan bryta oss loss från. Vi finns inuti tiden, rummet, våra kategorier och begreppsvärld. Vi kan inte se något annat är det som syns från vår position. Däremot kan vi bearbeta och knåda det material som vi fått med oss på vägen. Det var ungefär så Aristoteles menar, när han utvecklar sin dygdelära och att vi ska odla vår karaktär för över 2 000 år sedan. I detta material finns en del av vår egen förståelse. Det är en aktiv handling för att motverka leda, vanans makt och att vi INTE låter våra dagar fly sin kos. En aktiv handling mot likgiltighet och slöseri av våra tid.

Jag väcks i mina funderingar när regnet på taket tilltar. Detta är också ganska förunderligt. Att regndropparna kan behålla sin form och faktiskt falla i raka led trots vind och rusk. I affärerna brukar man använda begreppet vardagslyx när man säljer bröd eller schampo. Jag tycker man ska använda vardagslyx för allt spännande som sker utan vår inblandning och inse att vi har jord i fickorna.