En fjärde dimension

marcell 2

Jag kör in på småvägar i Kalmar som jag inte åkt på, på ungefär 30 år. Gator som jag gått på, cyklat, områden där vi sparkat fotboll, kastat frisbee, lekt och haft skoj. Jag tittar mig runt på husen, gatorna, affärerna och parkerna. Väldigt snabbt hamnar jag i en ganska sorglig och melankolisk stämning. Det blir som Marcel Proust; På spaningen efter den tid som flytt. Det är konstigt att man tänker så – istället för att glädjas över den enorma livs- och kunskapsresa som man genomfört och gör. Tankarna verkar mer krassa.

Här handlar det mer om att glaset är halvtomt. Det som är borta eller försvunnit är sorgligt, trots att detta även kan vara positivt. Det egendomliga är att man inte kan se sin egen omvandling, hur vi förändras, utvecklas och förkovrar vår egen karaktär. Betyder detta ingenting? Nääää, istället tittar man sig omkring och ser att allt är borta. Lekplatserna, alla kompisar, vänner, släktingar med min mormor och morbror i spetsen, alla är borta. Man tänker inte på alla nya vänner, nya släktingar och nya ”lekplatser”. Att åka tillbaka till sin barndoms och ungdomens platser är att utsätta sig för en existentiell prövning. Vad ser jag, tiden som flytt eller tiden som kommer. Grundstämningen är dov och melankolisk. Färgen är svart. Kanske är det detta som Marcel ville ändra på, slår det mig.

Kanske är platsen en form av frusen tid som han skrev om.  I platsen finns min historia, del av mitt liv inbakad i rummet. Hur dynamiskt är rummet? Finns det liv i rummet eller betydelser bakom det som syns. Är det i känslostämningar eller i vårt minne som vi öppnar ett titthål till andra typer av rum? Är det som stjärnan på den mörka himlen som sipprar ut ljuset från rummet.

Platsen är rummet och vise verse. Då ung och grabb, idag man och medelålders. Vad hände? Trots alla dagar som förflutit sedan vi bröt upp till den dag jag står här, så känns det som om det vore igår jag var nio år. Det hela påminner mig snart nog om en stor dröm. Jag tänker på den dagen då vi flyttade 1973. Ingen tog någon notis om detta- att vi flyttade till Stockholm. Det gick världen helt obemärkt förbi. Jag har för mig att det var en ganska solig lördag då flyttlasset gick. Jag åkte med min morbrors fina Audi och resan gick bra. I Norrköping trodde jag att vi var framme. Då, gick allt framåt. Blicken var fäst på Stockholm och allt vad detta nu skulle innebära. Fram tills nu, har nog alltid livet gått framåt, åtminstone har fokus varit framåt och framtid. Det har varit så givet att man inte tänkt på något annat sätt. Nu blir det mer och mer återblickar. Det är nog ett säkert tecken på att man befinner sig i mitten av livet. Nu gäller det att ha samma framdrift, med den livserfarenhet man har som man hade när man var ung och saknade denna livserfarenhet. Går det, är det möjligt? Jag hoppas det.

En dag står man alltså här, ensam och funderar på tiden och rummet.  Är tillvaron materiell eller andlig – antingen eller – samma fråga som jag grubblade över som tioåring. Till syvende och sist är vi faktiskt ensamma som människor. Det påminner mig om den något knäppa och galna filosofi som kallas solipsismen. I ontologisk mening betecknar den att det enda som existerar är den egna upplevelsen som sådan (traditionellt kallat självet, jaget eller medvetandet med dess innehåll) utan några bakomliggande orsaker. I kunskapsteoretisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser. Viktigt är att begreppet ”jag” inte kan denotera samma fenomen (om solipsismen är sann) som det fenomen ”jag” denoterar i realismen (icke-solipsism). Ett vanligt misstag är att man gör så och därmed blandar ihop solipsism med egoism (vilket är något helt annat). Man bör också vara medveten om att solipsismen mycket väl ”kan” vara sann även om man inte märker det, dvs själv försanthåller eller är övertygad om att realismen (icke-solipsismen) är sann.

Krångligt? Självklart, det är alltid så med filosofin. Det roliga med filosofi är att den tvingar alla att tänka och brottas med samma frågor som vi gjorde som barn. Då var jag säker, efter mycket om och men, att tillvaron är andlig. Så tror jag fortfarande. Därför finns det hopp och Marcel Proust romaner visar faktiskt hur mycket vi kan lära oss och upptäcka detta i vår värld.

marcel