Den här är ingen fiktiv eller mytologisk plats. Men den liknar på många sätt ett paradis mitt i Stockholm. Jag tänker på Kungliga Djurgården som alla skulle få uppleva en solig och varm septemberdag. Det är något extra även om det alltid varit fint här ute. Första gången jag var här var för cirka 40 år sedan, men allt är sig likt. Efter att ha övernattat på Strand Hotell så tar jag en löpartur runt hela denna väldiga lunga. Det är nästan som man känner sig som unge Arvid Falk i August Strindbergs Röda Rummet när man tittar sig omkring längs spåret. Längs Strandvägen vimlar det redan av turister, många fingrar med sina mobiltelefoner, boende är ute med sina hundar eller joggar som jag själv. Det är Stockholm 2014 och det är väldigt många små uteserveringar som skjutit upp längs kajen som svampar ur marken. Jag springer förbi Djurgårdsbron ut mot Diplomatstaden och Sjöhistoriska museet. Vilka hus och grunder. Vilka trädgårdar det är egentligen. Fönster är uppslagna och grindarna välbevakade.
Det jag gillar med hela Djurgården är deras grusgångar. Tunt grus, som i Paris, ger en slags nostalgisk känsla och stämning. Längs hela kanalen som är stensatt står stora ekar, almar, askar och ger en behaglig skugga. På ett pärlband ligger sedan grosshandlarvillorna utmed kanalen. Här är allt i toppskick utan att vara vräkigt. Det är ingen plats för nyrika. Här finns istället en djup kulturell insikt av att vårda och bevara den redan klassiska arkitektur och trädgårdskonst som finns. Det är väldigt få som gör några större förändringar. Det är förvisso konservativt men en bra sådan enligt min uppfattning. Det som överraskar mig är att folk verkligen sitter på bänkar eller på bryggorna. De har slagit sig ner för en stund. Det råder en behaglig stämning. En trygg idyll. I kanalen kommer flera roddare som har fin fart. Det är mycket kvinnor som syns i spåret och många väninnor där en drar en barnvagn.
Över broarna hänger fina blomsterarrangemang och jag ser inget skräp alls, trots att detta är ett mycket använt område. Jag springer ut till båthamnen längst ut och ser Nacka Strand mitt emot. Jag ser vårt torn på andra sidan där vi skapade våra företag under 90-talet. Det blir en liten tankepaus här och så på det igen. Jag springer vidare och kommer upp till skolan på Djurgården. Allt är i tipptopp och bilarna skvallrar om att det inte är några vanliga lärarbilar. Barnen är välklädda trots att de spelar fotboll så det står härligt till. Jag ser villor som jag sett hundratals gånger och njuter av dras intagande arkitektur. Trädgårdar som sköts minutiöst och idag ser jag en man som klipper höga träd i en trädgård. Prins Eugens udde går heller inte av för hackor. Liksom Thielska galleriet är en pärla. Och så fortsätter det. Ett tu tre så dyker spårvagnen upp i jämnhöjd med Gröna Lund. Det är här det brukar vara vätskekontroll på Stockholms Marathon och här börja det kännas, vid cirka 2,8 mil.
Hela löparturen är som en stor film, nästan lite som Ingmar Bergmans filmer. Lugna bilder utan ljud. Svepande och närgångna porträtt, i mitt fall på husen. Visst kan man tala om klasskillnader här. Det är välbärgade människor som bor här, så är det. Men det är inget som stör mig. Jag gläds hur bra området tas omhand och hur väl alla göra sina saker. Tänk om man haft en kristallkula för 40 år sedan, då skulle jag gjort vad som helt för att få bo här. Det är en sogolikt vacker plats, där man nästan alltid har kontakt med vattnet och stadssiluetten. Men ändå, man är mitt i naturen, en natur som sköts och förvaltas på bästa sätt. Det är en plats som man aldrig kan få nog av. Det har obestridliga värden. Jag skulle verkligen önska att alla människor fick uppleva hur fint och bra allt kan bli, om man har kapital, en kulturell medvetenhet, bejakar konst och gör mark- och parkskötsel på rätt sätt.
Skulle man bo här skulle man förmodligen aldrig komma ut. Djurgården är så att säga komplett. Det är som jag ser det Sveriges Shangri-La – här tror jag alla skulle vilja bo vilket avspeglas i huspriserna. En villa på 300 kvadratmeter kostar 25 miljoner kronor och då är det en ”bostadsrätt”, som innebär att man får betala 10 000 kronor i månaden extra till förvaltningen.
Ägarskapet är lite speciellt men logiskt. Stockholms stad skulle aldrig kunna sköta området på detta sätt. Kungliga Djurgårdens Förvaltning, förkortat KDF eller i dagligt tal Djurgårdsförvaltningen, är hovets organisation för att förvalta den enskilda kungliga dispositionsrätten av Kungliga Djurgården. Dispositionsrätten innebär att KDF agerar som ägare till Norra och södra Djurgården. Mycket mer finns att läsa på http://sv.wikipedia.org/wiki/Djurg%C3%A5rden. Där finns även ett urval av alla fina hus.
Jag möter en flicka som kommer ridande när jag springer ur detta drömtillstånd och ser glädjen i hennes ansikte. Att springa denna runda är som att föryngras tio år. Det ger än många tankar. Vad skulle man göra för att kunna komma in här? Jag inser att min ända chans är att kunna skriva en unik och bra bok som verkligen säljer och så en till osv. Det är faktiskt en bra drivfjäder. Djurgården är förts som sist en kulturell institution som alltid är i tiden. Den är tidlös med tidlösa kvaliteter som alla människor i alla tider uppskattar. Det är också en trygg plats trots sitt läge, ett par kilometer till Sergels Torg.
