Minnen och okända stråk

En dag är ett liv. In i oss strömmar förnimmelser hela tiden. Kameran går och regin sker parallellt. Det är enorma mängder information som vi tar emot i våra sinnen. Inte undra på att det behövs sömn för att sortera och pusta ut.

Tillvaron är både enkel och svår att förstå. Människan är rationell som strävar efter kärlek, vänner, materiell egendom, trygghet, lycka, njutning, makt och kunskap. Universum däremot förefaller irrationell och metafysisk. Det beror sannolikt på att det är så stora tal (oändliga talenheter) att det inte går att greppa för vårt förnuft.

Även om människan är i botten rationell så finns det mycket mellan himmel och jord.  Vårt minne är just en sådan egendomlighet. Plötsligt kan glömda saker bara dyka upp när man tittar på något.

Jag tittar ut i ett fönster och ser ett träd med några gulnande löv som vajar i vinden. Varje gång kommer en stämning fram och mina tankar går alltid till min mormor. Varför? Jag försöker hitta bra förklaringar men inget övertygar.

När vi går ut på strandängarna precis vid havet kommer alltid bilder av jul, gamla julstjärnor, stora och blöta snöflingor fast det är varmt och solen gassar. Alltid på samma ställen Det är minnen från sex årsåldern när vi fejade och gjorde julfint. Även här går jag bet. Varför just här och hur ser sambandet ut?

När jag går ut till tallarna på stubbåkern för att leta golfbollar som jag skjutit ut, kommer bilder fram från när vi lekta ”dunken” och ”vita stenen”. Detta är kanske mer logiskt eftersom vi alltid gömde oss i snåren och bland träden. Jag går runt och ser bilderna framför mig.

Dessa minnen dyker bara upp. Kanske finns allt lagrat, varje sekund av våra liv. Vi är som ett ända stor hårddisk med några hundra terabytes (TB). Det svåra är att förstå associationernas kopplingar och hur den biologiska processen går till – vi är ju inga maskiner. Det finns fortfarande mycket som är okänt.

En annan egendomlighet är att de gamla filosoferna som var verksamma för 1 500 år sedan är så aktuella och träffsäkra. Fortfarande gäller mycket av Aristoteles logik och begreppsapparat. Filosoferna från förr höll sinnesro/kontemplation som det högsta liksom att kunna skåda det vackra i sig själv. Platon menar också att skönheten i sig själv var vägen till lyckan. När vi har sinnesro ser vi bättre, blir mer känsligare och kan registrera det fina i ett fönster, en strandäng eller i en talldunge. Jag tror att det finns en passage mellan skönheten och lyckan som vidgar våra sinnen.  Liksom att vi på vissa ställen i världen verkar vi vara mera hemmastadda än på andra platser.

Till sista, så verkar det som om vi lever i en stor organism (universum) som har någon form av medvetande som vi är en del av. Det är mer naturvetenskapliga insikter och matematiska beskrivningar än religiös tro. Att se en klar stjärnhimmel stämmer till eftertanke och förundran.  På något sätt är vi aldrig ensamma om upplevelsen – vi måste ha en ”duk” att projicera våra tankar på.