Äntligen – en filosof träder fram

filosof

Visserligen är det en professor i praktisk filosofi från Linnéuniversitetet som tar till orda och försöker reda ut begreppen om vilka moraliska förpliktelser landet Sverige har när det gäller flyktingmottagandet. Men det är en efterlängtad röst, en röst som fördjupar, åskådliggör och sätter in ett problem i ett större sammanhang – en stark kontrast till den ytliga och banala SD-retoriken som tillåts härja helt fritt. Jag skulle välkomna att ännu fler filosofer kommer ut ur sin elfenbenstorn och tar aktiv del av samhällsdebatten.

För dessa personer har mycket att säga och kan kasta nytt ljus över våra schablonföreställningar. En sådan återkomst skulle vara det bästa botemedlet till den trivialiseringen av flyktingar och invandring som SD har fått monopol på. En sorgligt faktum – som även kan förstärkas av ett nyval. Jag hoppas att alla verkligen kan genomskåda SD:s tomhet och förgrovningar och att de demokratiska partierna kan ta bladet från munnen och ge motstånd på denna punkt samt visa en stark samhällsvision för de kommande tio åren.

Här följer artikeln som publicerade den 15/12 på Brännpunkten i SvD. Jag delar inte allt, men jag välkomnar en fördjupning och att man har kunskaper i botten för sina påståenden.

Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte att lösa globala problem, skriver professor Per Bauhn.

Per BauhnEn stat har moralisk rätt att vägra ge asyl och skydd åt jihadister.

Per Bauhn

Diskussionen om flyktingmottagande, liksom debatten om de rumänska tiggarna förs i ett högt och moraliserande tonläge. På den ena ytterkanten finns de som menar att vi inte har någon plikt alls att hjälpa icke-medborgare. På den andra ytterkanten finns de som menar att vi har en gränslös plikt att hjälpa alla som söker sig hit. Där den ena sidan pekar på kostnader och välfärdsförluster som en följd av flyktinginflödet, menar den andra att det är omoraliskt att ens tala om kostnader och uppoffringar när nödställdas liv och välfärd ligger i vågskålen.

Mycket skulle vara vunnet om man i stället för känsloargument och smutskastning ägnade mer uppmärksamhet åt de etiska principer och argument som figurerar i flyktingdebatten. Här anas en grundläggande konflikt mellan en humanitär plikt att bistå nödställda människor och enskilda staters rätt och plikt att prioritera sina lokala intressen.

Detta är en klassisk moralisk pliktkollision. Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras själva existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte om att lösa globala problem.

Den enskilda statens moraliska plikt att skydda sina egna medborgares rättigheter sätter till att börja med vissa legitima gränser för dess flyktingmottagande. En stat har till exempel moralisk rätt att vägra ge asyl och skydd åt jihadister som kan tänkas utgöra ett hot mot det mottagande samhället som sådant eller mot enskilda individer i samhället. Vikten av att skydda det egna samhället motiverar också att man säkerställer identiteten på dem man tar emot som flyktingar. Även detta är en rättvisefråga. För varje person som inte förtjänar skydd tas resurser i anspråk som någon annan verkligt skyddsbehövande hade behövt bättre.

När det gäller det mottagande landets plikter så är det också viktigt att skilja mellan räddningsplikter och understödsplikter. Räddningsplikter handlar om att avvärja ett akut hot mot en nödställds liv eller hälsa. Understödsplikter är mer långtgående och handlar om att förse en nödställd med mat, kläder, boende, utbildning, sjukvård och andra förutsättningar för ett anständigt liv. Medan räddningsplikten endast medför ett tillfälligt åtagande för räddaren, så innebär understödsplikten att de behövande en längre tid (kanske för alltid) lever av understödsgivarnas arbete. Därför förutsätter understödsplikten någon form av särskild ansvarsrelation mellan givare och mottagare, som kan förklara och rättfärdiga att just dessa givare måste hjälpa just dessa mottagare.

Vem som helst som utan risk för egen skada kan dra upp ett drunknande barn ur vattnet har en plikt att rädda barnet. Men bara barnets föräldrar har en plikt att ge barnet understöd i form av mat, bostad och omvårdnad.

Tillämpat på flyktingar, så innebär räddningsplikten att andra stater som riskfritt kan hjälpa människor att komma undan död och förföljelse har en plikt att göra så. Men därav följer inte att de också har en plikt att varaktigt ansvara för flyktingarnas fortsatta underhåll. Vad som är rimligt är att man ger ett kortfristigt stöd till nyanlända för att de ska kunna få en start i det nya landet, men att det sedan blir upp till dem själva att ta ansvar för sin försörjning eller söka sig till något annat land med bättre framtidsutsikter.

USA, som har en längre erfarenhet än flertalet europeiska välfärdsstater av att integrera immigranter, ger till exempel tre månaders garantistöd till dem som beviljats asyl i landet. Därefter förväntas de klara sig själva genom eget arbete eller söka stöd hos frivilligorganisationer.

Man bör också ha i minnet att det råder ett närmast negativt samband mellan generöst understöd till nyanlända och deras integration. Den holländske migrationsforskaren Ruud Koopmans har visat att länder som kombinerar generösa välfärdsrättigheter med multikulturalistisk politik (alltså positiv särbehandling av kulturella minoriteter), som Sverige, Belgien och Nederländerna, lyckas relativt dåligt med integration. Länder som i stället är mer återhållsamma med understöd eller kräver mer av anpassning av de nyanlända, som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike, är däremot mer framgångsrika med att integrera sina invandrare i arbetslivet och i samhället i stort.

Utebliven integration är ett alltför högt pris att betala såväl för flyktingar som för det mottagande samhället. När bilarna bränns och brandkår och polis stenas i Rosengård eller Husby, så avtar medborgarnas entusiasm för att vara en ”humanitär stormakt”. Då kommer i stället kraven på stängda gränser att vinna gehör. Med en bättre förståelse för olika typer av moraliska skyldigheter och deras gränser så kan man emellertid från första början undvika extrema positioner i flyktingfrågan.

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet