Eva & Lennart – i glada vänners lag

vänner

Det har alltid funnits inom mig, att aldrig glömma bort riktiga vänner och kompisar som man mött på sin pilgrimsvandring.  Vissa människor påverkar och berör mer än andra. Två sådana personer är Eva Henriksson och Lennart Bogren. Tillsammans med Margaretha har vi  minst två träffar varje år där vi möts och prata om livet, händelser och minnen.  Det blir alltid mycket glädje, skratt och vansinniga idéer som får utlopp. Det är så det är i goda vänners lag. Man trivs och är sig själv rakt igenom. Så är vi alla och vi är både ett osannlikt och sannolikt team. Vi påminner nästan om ett ungdomsgäng fast vi har olika åldrar och erfarenheter – men av detta märks inget.

Eva visar vilken enorm styrka hon har, hur hon klarat av att gå vidare efter Görans bortgång. Det är alldeles fantastiskt. Hon har också en god förmåga att kunna glädjas av andras ”framgång” och hålla ihop en stor familj och verksamhet – alltid med ödmjukhet, anpassning och djup klokskap.  Idag ser hon strålande ut och vi skojar om de tre ”systrarna”. Lennart är också på gott humör och har som vanligt en gudabenådad förmåga att vara naturlig, ödmjuk och samtidigt nyfiken och intresserad av sin bygd och kommun. Jag avundas denna sällsynta förmåga och den har sannerligen inte mattas av. Skulle jag få önska mig en gåva skulle det vara denna. Jag minns våra första samtal och Lennarts tankar om min roll. Han ville se fyra positiva bokslut och att jag skulle bli synlig och stå för samverkan inom kommunen, näringslivet och andra intressenter.  2008 handlade det alltså om att bli ”trodd” på.

Lennart berättar om sin avvaktan, när jag började prångla ut mina budskap, texter, powerpoint, rapporter och företagsplaner om hur vi skulle bli bäst i landet och förändra hela kommunen. Han har sett mycket sådant under årens lopp som senare stått i bokhyllan eller förpassats till skräpkammaren. Att nu Lennart ställt upp och intygat vad jag gjort och vem jag är, är det bästa betyget jag kan få. Han om någon har sett hela förloppet. Vi visade båda att det vi sa blev av och vi bröt alla negativa tendenser och såg till att tillväxten kom igång. Boksluten blev plus och bokstäverna verklighet. Det var så tilliten och förtroendet uppstod. Det var ingen slump även om många ville ha det dithän. Vi bröt många jantelagar och jag fick enorm frihet under ansvar när resultaten kom.

 

Jag inser att jag saknar Lennart mycket – när vi sitter och pratar och diskuterar sjukvården i Eksjö. Lennart är tillbaka i sina fornstora dagar och argumenterar med både hjärta och hjärna. Han som en gång i tiden sa att han ville ha balanserad debatt och inte för mycket känslor, faller nu på eget grepp. Vi skrattar och skojar friskt med varandra. Så har vi alltid gjort. Det märkliga är att vi nästan alltid kan beskriva verkligheten i samma termer och intill förväxling lika.

Det mesta i tillvaron, kommer vi fram till, handlar om samarbete och att kunna lägga undan prestigen och se varandra som goda och begåvade människor. Att man alltid försöker dra fram det bästa av varandra och tillsammans vågar göra nya saker.  Här i Småland har jag kunnat visa att teoretiska kunskaper kan bli praktiska och konkreta verktyg som faktiskt fungerar. Det är något som jag själv inte sett men som Lennart lagt märke till. Det är också något som jag ska försöka utveckla – mer  vetenskap och forskning i det operativa arbete.

Vi reser oss på nytt och förundras över det nästan överdådiga julbordet. Eva  säger att det egentligen är åtta sittningar som gäller. Först hela sillbordet, sedan kallskuret, därefter varmrätt, följt av gröten, ostbrickan, efterrätt med ostkaka, choklad och godis samt sist men inte minst kaffe och alla kakorna. Detta är sannerligen inget för viktminskare när alla småländska delikatesser trängs sida vid sida. Bättre än så här blir det inte.

Vi sitter och pratar och plötsligt har det gått nästan fyra timmar. Eva som sannolikt är den klokaste av oss alla berättar och beskriver det fint när hon säger att åldern har förändrats och att de runt 65-70 år är det nya femtioåringarna. Göran själv var ett fint exempel på en tidlös ålder. Han var minst lika ungdomlig som de som var hälften av hans ålder. Här i Sverige har vi nästan ådersnoja och är dåliga på att tillvarata erfarenheter från olika generationer. Nu på Måndag är det två år sedan Göran gick bort. Detta ska jag ska uppmärksamma och sätta en grupp röda rosor på hans fina järngrav. En sådan här sittning lämnar alltid spår av  nya tankar och idéer. Tänk hur mycket man lär sig när man har tillit och förtroende för varandra.

En fin dag går mot kvällen som fortsätter i Bless universum – det är en värld utan tid och rum. En fjärde dimension som strålar fram ur stjärnans hål på den nattmörka himlen. En plats där alla bitar faller in i varandra och där det uppstår ett medvetande och en enhet. Det är en plats där verkligheten blir poesi och vacker musik. Om detta handlar nästa bok om.