Jönköpings identitet

251PX-~1

Att bosätta sig i en ny stad ger upphov till många funderingar och nya tankar. Var är man och vem är staden och vad är dess ursprung? Detta är något som jag  brottas med just nu. När jag går runt på gatorna får jag många associationer från andra städer. Kålgården som jag gillar liknar i många stycken Södra Stationsområdet och delvis Kalmar på sina håll. Runt landshövdingens residens går tankarna till Uppsala och i Torpa (där jag bor) är känslan en mix av Vasastan och Södermalm i Stockholm. Runt Jönköpings sluttningar och skogsbeklädda höjder är känslan Eksjö och Aneby. Liljeholmen och Rosenlund påminner inte så lite om Eskilstuna och Österängen liknar Hägersten och Årsta. Öxnehaga har många likheter med Farsta och Hagsätra. Råslätt påminner delvis om Skäggetorp i Linköping med sitt tydliga och välskötta centrum.

Villabebyggelsen i Bymarken och kring stadsparken för tankarna till Italien eller Alperna där husen klättrar i olika etager. Kring Kristinakyrkan går tankarna till Luleås kyrkokvarter. Många av stadens kvarter liknar för mig något annat som jag sett på andra ställen. Det är detta som får mig att fundera över Jönköpings själ och identitet. Vem är staden i denna mosaik av delar?

Det som skiljer ut Jönköping från andra städer – som jag ser det – är Vättern och det strategiska läget. Staden har gamla rötter med stadsprivilegier från 1284 och det är redan under Magnus Ladulås styre som staden börjar sin frammarsch. Namnet Jönköping (1278 in castro Junakøpung) kommer sannolikt från Junebäcken som även var en plats där flera vägar strålade samman. Till detta bör läggas en handelsplats, en köping där handel och marknader tidigt var ett signum för Jönköping. Tidigt kom även ett kloster (franciskanerkloster) att byggas vid Munksjön som även blev grunden för slottet, där Polisen, Per Brahes gymnasium och Residenset ligger.

Jönköpings ursprung är alltså på något sätt dess natur och handelsplatsen tacka vare ett strategiskt läge med vägar i alla fyra väderstreck. Även Vätterns betydelse går inte att underskatta och Visingsö har under historiens gång spelat en stor och viktig roll. Till detta kommer även den kyrkliga aspekten som säkert går tillbaka till Klostertiden. När man går runt Munksjön så syns inte mindre än fem kyrkotorn som sticker upp över takåsarna. Till skillnad från andra städer så är kyrkan ”verkligen mitt i byn”.

Men det nya Kulturhuset SPIRA och hela Högskoleområdet är däremot något eget och som jag inte sett på något annat ställe. Här fanns tidigare Jönköpings mekaniska verkstad (högskolans bibliotek) som tillsammans med Munksjö Pappersbruk och Tändsticksfabriken var de viktigaste företagen vid Jönköpings industrialisering under senare hälften av 1800-talet. Lokaler som lever kvar i ny tappning.

Förenklar man så är Jönköping en utpräglad handelsplats och en unik vattenstad. Numera bor över 130 000 invånare här och staden är Sveriges tionde största. Staden ger på något sätt ett hälsosamt intryck och de utmärkta gång- och löparvägarna runt Rocksjön och Munksjön är fina tillgångar plus alla välutrustade gym. Det som verkligen lyft Jönköping är som jag ser det högskoleetableringen under 1990-talet. Detta har gett stadsrummet en föryngring och modernitet som få andra andra kommuner kan matcha. Det ända som jag saknar är att Stadsparken (den borde bli ett världsarv med sina 37 hektar) skulle ha legat mer i city än vad den gör. Jag kan sakna parker som Humlegården, Kungsträdgården, Vasaparken och Rålambshovsparken som ligger väldigt nära handelsstråken och som ger centrum dess gröna lungor. På sätt och vis saknar jag även konstnären John Bauer som kom från Jönköping, men som inte riktig syns i stadsrummet (åtminstone inte för en nyinflyttad).

Däremot gillar jag klustret av administrativa funktioner som ligger mitt i city som Rådhuset (Stadshuset), Länsstyrelsen, Landshövdingens residens, Polisen, Domstolen och det fina gymnasiet Per Brahe gymnasium samt högskoleområdet som knyter an till detta. Det är en sammanhållen bebyggelse och ett verkligt administrativt centrum av rang. Bara ett stenkast härifrån ligger den nya stadsdel Atollen som inte heller går av för hackor. En skarp utbyggnad som liksom SPIRAN är Jönköpings nya identitet. Ung, urban och ganska kaxig på rätt sätt. Det nya visar liksom vägen.

Jag ser alltså både ett gammalt och nytt Jönköping som är på väg att växa ihop till en egen identitet, tack vare nybebyggelsen under de senaste 20-25 åren. Det verkar som om staden accepterar sitt förflutna och har en stadig framtidsoptimism med att integrera nytt och gammalt, berg och vatten, företagslokaler och bostäder samt handel och kultur. Mycket av det nya kommer även framåt att ta avstamp från Munksjön och Vättern (Strandängen) som är extremt fina bostadslägen. Där kan man integrera och bygga vidare på sin egen identitet – en stor ”galleria” med många aktiviteter inom kultur, kyrka, idrott, bebyggelse, shopping, hälsa, utbildning, företag och restauranger.

Från mitt kontorsfönster har jag förmånen att kunna se Sofiakyrkans arkitektur och hör dess fina klockslag varje kvart och heltimmar. En vacker kyrka, uppkallad efter drottning Sofia och som är byggd i gotisk stil. Kyrkan invigdes 1888 samma år som August Strindberg skrev Fröken Julie. I dessa äldre kvarter finns fina sekelskifteshus som en behaglig kontrast till allt nytt som vi ämnar bygga framåt. Att bo och verka i en sådan ”galleriastad” under förändring borde passa mig utmärkt.