La bohéme

bohemer

Det härligaste i livet är det oförutsägbara och att överraskas av oväntade händelser (när det är jobbiga saker brukar jag se dessa som nyttiga läromästare). Det är så man prövas eller lär sig mer om sig själv. En värdefull nyckel som det gäller att förstå betydelsen av. I det oväntade öppnas helt nya perspektiv och tankegångar.

Föreställningen La bohéme var just en sådan nyckel. En föreställning utan förväntningar eller tankar innan. Plötsligt, efter bara ett par takter så förstår jag att detta är en extraordinär händelse. En svindlande vacker föreställning som kommer som en blixt från en klar himmel. När kulturen är på en sådan här nivå, en överskridande nivå, förstår jag vad filosoferna menar med att skönheten och kulturen är själva slutmålet på vår pilgrimsvandring. I detta fält, råder inre glädje, frid och hypnos. Tiden och rummet försvinner.  Allt ligger utanför än själv – det är nog detta som ordet sublim försöker beskriva. Detta är Bless, helt enkelt. Efter förtrollningen börjar tankarna att försöka förstå. Jag tittar efter mer information för att analysera det som hänt. I detta fall föregår perceptionen och intuitionen analysens begreppsvärld. En känsla av ursprunglighet infinner sig och innan jag läser vidare tänker jag på denna känsla av enkelhet och ren glädje. Hur lätt det fastnar, den vackra sången, berättelsen, musiken och scenerna när man tar emot, öppet och närvarande. Jag inser att det bakom allt, finns en enkel och vacker idé som när den konstnärligt gestaltas och berör, skänker en känsla av eufori och  förnimmelse av ursprunglighet. Puccinis ”La bohème” ger oss en sådan nyckel till visdom.

Här kommer så en recension som inte kan skrivas bättre om en fantastisk föreställning som jag starkt rekommenderar:

”Nordiska bohemer övertygar med röstprakt”

”Bohemerna samlas i förra sekelskiftets Stockholm när José Cura sätter upp Puccinis ”La bohème”. Det har blivit lätt och fantasifullt, med gott musikaliskt hantverk och en strålande Yana Kleyn som Mimi.

Ingen opera kan locka fram tårar som “La bohème”. Och den här gången får man anledning att gråta redan innan det börjar, när operachefen Birgitta Svendén kommer fram och dedicerar kvällens premiär till terrorns offer i städer som Paris och Beirut. Den argentinske tenoren José Cura kommer ut som veritabel mångsysslare: han står för regi, scenografi, kostym, mask, ljus, och just i kväll ingår han dessutom som figurant i sin egen uppsättning. Inspirerad av ett besök på Strindbergsmuseet har han gjort en skandinavisk ”La bohème”, med de frusna bohemerna placerade i Stockholm, strax före sekelskiftet när operan skrevs. Det rör sig alltså inte om en tidsmässig uppdatering utan om en geografisk förflyttning.

Cura skapar en fiktiv värld där bohemerna får några 1800-talskonstnärers gestalt. Den lungsjuka Mimi har behållit sitt eget namn, men poeten Rodolphe har blivit August Strindberg, målaren Marcel blir Edvard Munch, musikern Schaunard Edvard Grieg (några toner av honom har också letat sig in i partituret) och filosofen Colline en Søren Kierkegaard – att förebilderna hör till delvis olika generationer blir inte alls problematiskt i denna operaverklighet. Cura förenar naturalism och symbolism så att både Munch och Strindberg kunde ha känt sig hemma i bohemernas dragiga vindsvåning.

Psykologiskt är det visserligen svårt att se Strindberg som trånande poet, men de temperamentsfulla grälen mellan Marcel och Musette återspeglar nog ganska väl det uppslitande förhållandet mellan Munch och Tulla Larsen, den rödhåriga kvinna vi känner igen från flera av hans målningar. Hans bilder genomsyrar hela uppsättningen, ofta som stora fonder. Ibland aningen övertydliga, ibland mycket eleganta – när Rodolphe/Strindberg och Mimi möts i sin första kyss smälter den samman med Munchs ”Kyssen”.

En Munchifierad bild av Stortorget utgör scenografin till andra akten, där julaftonsmiddagen intas vid uteserveringen på ett något osvenskt sätt. Men Stockholmsmiljöerna bidrar starkt till att man känner sig så hemma i den här uppsättningen. Cura har till och med ändrat i den italienska text som sjungs på scen. Bohemerna utbrister ”Till Berns, till Berns” och gatsoparna som samlas i gryningen ropar ”Vi ses vid Danvikstull”.

Trots det lite krångliga i konceptet har det blivit lätt och fantasifullt, med gott humör och mycket charm. Och allt vilar på ett gediget musikaliskt hantverk. Daniele Callegari lockar ohämmat välljud ur den följsamma orkestern, understryker den musikaliska dramatiken som blir genomskinlig men aldrig sval.

Yana Kleyn måste vara en av världens bästa Mimi-uttolkare, med allvar och närvaro. Hennes röst är lika mjuk och skimrande som det siden hon broderar. Sanna Gibbs gör Musetta/Tulla Larsen med enastående spelglädje och temperament, en arketypisk femme fatale som själv tar kontroll över sitt liv. Daniel Johansson toppar det manliga bohemlaget som Rodolphe/August, med imponerande röstprakt, men ibland något frånvarande. Som kompanjonen Marcel/Munch visar Linus Börjesson vilken varm, fin baryton han har”. bohemer

  (SvD)