Den inre och yttre verkligheten

Det är den första augusti 2016 och jag njuter av stunden. Känner ro och frid. Sista veckan på semestern brukar alltid vara en sådan där skön känsla, då man värdesätter varje sekund. Wienresan var enastående och gav nya insikter och nycklar till tillvaron. Jag tittar ut genom fönstret och ser hela scener med oskrivna manus.

Blått hav

Gröna fält – majsodlingar
Svalor som är pilsnabba
Gula vetefält som vajar så fint i vinden – ett blont landskap börjar alltmer ta form
Svag vind som kommer och går
Fågeltjatter i buskage och trädtoppar
Luftiga moln, som fagra löften drar förbi
Stenarna ruvar lugnt
Korna som schackpjäser, utspridda och med märklig öppning
Fin pianomusik strömmar ut

Så upplever jag världen framför mig, den första augusti 2016.

Jag inser emellertid att filosofen Immanuel Kant har rätt. Den yttre verkligheten, vad den nu består av, går inte att komma in i eller fullt ut förstå. Det går inte att fånga dess essens, ”tinget i sig själv”. Mina sinnen upplever havet utan att förstå havet. Det påminner mer om en film eller dröm. Som människor har vi rummet, tiden och våra kognitiva åskådningsformer som verktyg för att tolka världen, sedan är det stopp. Vi kommer inte in enligt Kant.

Empiristen John Locke med flera menar att det bara finns sinnesintryck och att det är dessa intryck som formar vårt tänkande. Jag ser havet, jag läser om havet och kopplar dessa sinnesdata till andra sinnesdata och ur detta virrvarr uppstår kunskaper och regler. Vi föds som en tom tavla och världen fyller på. Här handlar det alltså om erfarenhet och mognad. Långsamt mognar vi och kunskapen består av sinnesförnimmelser.

Rationalismens förkämpe, René Descartes menar istället att vi föds med förnuft och kunskaper. Människan uppfinner inte matematiken, matematiken hittar människan. En människa vet reda från början vad som är rätt eller fel. Vi är ett rationellt djur. Vi har redan en moral med oss och förstår saker intuitivt. Idéerna finns redan i oss från början. Det handlar bara om att tänka fram dessa enligt samma recept som Platon.

Historikern och filosofen David Hume förkastade tanken att vårt medvetande var miniversioner av det gudomliga medvetandet. Hume var en skeptiker av rang. Han ifrågasatte själva kausaliteten, orsak och verkan. Han menar att vi inte logiskt kan bevisa någonting om den verklighet vi observerar. All sådan upplevd kunskap baseras endast på vår erfarenhet eller den han kallar vanan och den kan ändras. Förnuftet är aldrig någon drivkraft till mänskligt handlande. För Hume var det passionerna som var målet och dessa kunde aldrig var oförnuftiga (det var Hume som väckte Kant ur sin ”dogmatiska slummer).

Det är svårt att veta vem som har rätt bland dessa upplysningsmän (det var en sådan tid). För mig finns två vägskäl för oss människor som påverkar vilka vi är.

Antingen upplever man att man är en del i den yttre verkligheten eller att man är avskild från den yttre verkligheten. Antingen ser man fågelungen och följer hur den utvecklas med sin mamma och pappa och gläds åt dess framfart. Eller så ser man bara fåglar och hur dessa smutsar ner huset och är jobbiga för mig. Här handlar det om urskiljningsförmåga och hur vi tolkar vår roll i tillvaron.

Det andra vägskälet handlar om förhållandet till andra människor. Antingen ser man sina medmänniskor som mål eller medel. Det vill säga att varje människa är ett slutmål och inte ett medel för att uppnå andra mål.

I båda fallen väljer jag det första alternativet.

Jag tror att både den inre och yttre världen tillhör samma verklighet. Att hela universum är som ett stort medvetande. Jag tror att kunskapen formas genom en kombination av sinnesförnimmelser och förnuft, ungefär som Baruch Spinoza syntes. Människan är människans måttstock och behöver varandra. Det blir vad vi gör det till, genom våra tankar och idéer. Samarbete och utveckling går hand i hand.

Däri ligger vår fria vilja, även om Spinoza protesterar inför denna åsikt. För honom var tillvaron uppbyggd av regler och präglas av stark determinism. Vi kan alltså inte styra så mycket som vi tror.

Det är våra tankar, idéer och kunskaper som utformar vår värld. Ett växelspel mellan det inre och det yttre. Allt som syns och existerar bygger på stor tankemöda och bearbetning. De finaste husen, arkitekturen, inredning, konsten, företagen, uppfinningarna är resultatet av enorm tankemöda. Detta skapar mening och lycka för oss människor vid sidan av kärleken till Bless. Våra städer är som bikupor, myrstackar eller gryt. I stadsplanen/arkitekturen och i musiken skymtar jag alltid människans rena natur.

Det är först när jag skriver som jag tänker. Det är då jag kan bena ut och analysera situationer. Koncentrera min uppmärksamhet på annat än praktiska handlingar. Jag gillar dessutom att skriva. Det skrivna ordet är mer beständigt. Samtal ska oftast leda till samförstånd och då blir orden medel istället för mål. Det påminner mer om ett läggspel. Att skriva är alltså en form av idissling som tar bort skevheter och ofullständigheter i språket.

”Jag tänker, alltså finns jag” var kungsordet för Descartes. Det är en god position. Att leva är det största av allt. En gåva som skänkts till ungefär 110 miljarder människor som befolkat jorden.

Nästa blogg handlar om Wiens nyckelknippa och insikter. Bilderna kommer från tonsättaren Johan Hammerth.

h2